USA:s inflytande rinner ut i ökensanden

Den angloamerikanska oligarkins viktigaste geopolitiska mål under det senaste halvseklet har varit att säkra full kontroll over Mellanösterns olja och oljehandel. Oljan för att säkra oljetillförseln till sina egna ekonomier och oljehandeln som säkerhet för dollarn som det viktigaste instrumentet för oligarkins dominans på finansmarknaden. Som en hörnpelare i oligarkernas inflytande har den oheliga alliansen med den wahhabistiska diktaturen i Saudiarabien stått.

Med framgång lyckades USA hålla Sovjet utanför regionens oljeländer. Sovjets inflytande begränsades till länder utan betydande oljereserver såsom Syrien och Egypten vilket inte direkt hotade oligarkins ekonomiska intressen.

Bakgrunden till USA:s pågående fälttåg mot sju länder i regionen har varit att man är på väg att tappa den viktiga kontrollen över oljehandeln. Iran slutade efter den muslimska revolutionen att ta regi från oligarkin och ledare som Gaddafi och Hussein markerade starkt sin självständighet mot deras intressen bl.a. genom att flagga upp för att sälja sin olja i andra valutor än dollar.

Attacken på WTC den 11 september 2001 blev den perfekta förevändningen för att sjösätta fälttåget för att återställa ordningen. Det handlar alltså inte om att bekämpa terrorism, den har ju bara ökat efter att fälttåget och kriget mot terrorn inleddes.

Rysslands återvunna styrka och insteg som en viktig aktör med växande inflytande i Mellanösterns geopolitik är ett streck i räkningen och ett stort orosmoment för oligarkin. Ökat ryskt inflytande, USA:s misslyckande i Irak, NATO-landet Turkiets sidbyte och USA:s oförmåga att få Iran under kontroll, har skapat en situation där förtroendet i Saudiarabien och övriga Gulfstater för USA som säkerhetsgarant sjunker som en sten. Den 4 till 7 oktober besöker Saudiarabiens kung Salman bin Abdulaziz president Putin i Ryssland, vilket är första gången för en saudisk kung.

Västvärldens sönderfallande strategi i Mellanöstern accentueras av händelseutvecklingen i Syrien.

 

Syrien kriget

Syrien var efter första världskriget genom ett beslut i Nationernas Förbund ett franskt protektorat. År 1946 blev landet fritt. Syrien blev centrum för motståndet mot FN:s beslut om en judisk stat. I slutet av 50-talet blev Baathpartiet den starkaste politiska kraften. Partiet stod för panarabism med socialism. Mellan 1958 och 1961 försökte man skapa en union med Egypten och man skrev ett avtal om ekonomiskt och militärt samarbete med Sovjet. Genom en kupp 1970 togs makten över av Hafez al-Assad som behöll banden till Sovjet/Ryssland. Han var en diktator som höll ett hårt grepp om det syriska folket i 30 år. Sedan han avlidit 2000 efterträddes han av sin son Bashar al-Assad.

Syrien har varit ett i många avseenden positivt exempel på en sekulär arabisk stat där en rad etniska och religiösa grupper har kunnat leva sida vid sida. Landets strategiska läge och dess självständighet mot väst gjorde det trots detta till ett självklart mål för USA:s fälttåg. Målet var att störta Assad-regimen och ersätta den med en mer osjälvständig och följsam.

Qatar som tillsammans med Iran sitter på världens största gastillgång föreslog år 2009 Syrien ett avtal om en gasledning från Qatar som skulle gå genom hela Syrien fram till Turkiet, för att den vägen nå den europeiska marknaden. Projektet hade stark uppbackning från USA som såg det som ett bra sätt att sätta käppar i hjulet för Ryska gasexportplaner till Europa.

Assad valde att tacka nej och i stället inledde han 2010 förhandlingar med Iran och Irak om en alternativ gasledning från de stora gasfälten i Iran. De tre länderna undertecknade ett samförståndsavtal så sent som juli 2012.

2011 nådde den arabiska våren Syrien sannolikt med benägen hjälp utifrån på vanligt CIA-manér. Protester organiserades mot den sittande regimen som svarade med både eftergifter och våld. På mycket kort tid organiserades rebellgrupper i det som kallades Den Fria Syriska armén med tydligt stöd från USA, Turkiet och vissa Gulfstater. Självklart utgjorde syrier i opposition mot regimen en del av de stridande, men en mycket betydande del var stridande rekryterade utanför Syrien. Rysslands utrikesminister Sergei Lavrov pekade formellt ut USA som den främmande makt som både i hemlighet och öppet beväpnat de syriska rebellerna. USA hade svårt att motivera egna militära insatser på hemmaplan, varför man valde att pröva den gamla strategin att bekämpa Assadregimen med proxystyrkor.

Syriska arméns (SAA) försvagning som en följd av rebelloperationerna öppnade upp för IS, som ju vuxit sig starka i norra Irak, att invadera Syrien från nordost. IS kom efterhand att lägga under sig mycket stora delar av syriskt territorium utan att SAA hade kraft att bjuda motstånd. EU slöt upp på USA:s och rebellernas sida och fördömde regimen i Damaskus och införde sanktioner. Krav på att Assad skulle lämna ifrån sig makten restes upprepade gånger.

IS gick fullständigt hänsynslöst fram mot såväl människor som historiska minnesmärken och skröt med det i sin propaganda. Man assimilerade många av de rebellgrupper som beväpnats av USA och stora grupper stridande rekryterades från Europa inklusive Sverige. Efterhand kom USA av allt att döma att betrakta IS som en lämpligt proxyarmé för att störta Assads regim, varför man inte gjorde allvar av sina deklarationer att bekämpa IS-terroristerna. IS var ju i praktiken det största hotet mot Assad.

USA:s indirekta och omoraliska samverkan med IS har även mött internt motstånd i kongressen genom kongressledamoten Tulsi Gabbard som tröttnat på amerikansk aggressiv utrikespolitik

 

Kemiska attacker

Det förekom anklagelser om att SAA använde kemiska vapen mot rebellerna. FN hade sänt inspektörer för att utreda anklagelserna. Under 2012 deklarerade president Obama att om det framkom bevis för att regimen i Syrien åter använde kemiska vapen så skulle det uppfattas som att man korsade en röd linje som skulle utlösa en amerikansk militär respons.

I augusti 2013 skedde en dödlig raketattack med kemiska giftet sarin mot rebeller i Ghouta i förorterna till Damascus. FN-inspektörerna krävde tillträde till området och regimen deklarerade eld upphör och släppte in dem i området. Inspektionen verifierade att betydande kvantiteter sarin hade använts.

Regimen utpekades av oppositionen och väst som skyldiga till attacken medan regeringen och ryssarna hävdade att attacken varit en false flag för att provocera fram ett amerikanskt militärt ingripande. Den 6 september antog USA:s Senat en resolution som auktoriserade ett militärt ingripande. Ryssarna ryckte då åt sig initiativet genom att istället träffa en överenskommelse med de inblandade den 10 september, om att ta hand om och destruera alla syriska kemiska vapen. Syrien förband sig därtill att underteckna konventionen mot kemiska vapen.

Några bevis för vem som varit ansvarig för gasattacken i Ghouta gick aldrig att få fram. Man bör nog istället fråga sig vem som hade mest att vinna på den? Efter Obamas deklaration om den röda linjen hade knappast Assad-regimen något att vinna på en stor gasattack, vilket dock rebellgrupperna och de som ville störta Assad hade.

 

Omfattande beväpning av rebellgrupperna

Den bulgariska journalisten Dilyana Gaytandzhieva har, med risk för eget liv, lagt ett antal pusselbitar och slutgiltigt avslöjat historiens kanske största illegala vapenhandel riktad till de islamistiska rebellerna i Syrien. Hon har fått fram att 28.000 ton vapen och ammunition illegalt har förts in till de islamstiska salafist-wahhabistrebellerna. Vapenhandeln har sammanlagt involverat sjutton länder. Mellan 2011 till 2014 hade CIA och SOCOM (Pentagon Special Operations Command) köpt vapen för ca 5 miljarder USD från Bulgarien.

Turkkurdiska PKK har avslöjat att Turkiets säkerhetstjänst MIT, hade chartrat specialtåg från Ukraina för transport till Syrien. Leveransen innehöll bl.a. över tusen Toyota Hilux – den populäraste pickupen hos IS-rebellerna. I princip alla foton med monterade kulsprutor på pickupflak är just på Toyota Hilux. Affären betalades av Saudi via bolaget Abdul Latif Jameel.

Betydande delar av IS krig betalades även med olja som man stal i såväl Irak som i Syrien och fraktade med tankbilar till Turkiet, utan att USA och deras allierade ingrep. När det efterhand blev uppenbart att USA inte bekämpade de hatade IS terroristerna som man hävdade, så valde Ryssland att på den syriska regeringens begära att ingripa för att hjälpa dem mot rebellarméerna.

Sedan 30 september 2015 har ryssarna med stöd av det iranska revolutionsgardet intervenerat militärt för att stödja Syrien i det pågående kriget. Ryska flygangrepp har bland annat riktat sig mot rebellgrupper som stöds och beväpnats av USA. Det tog ryssarna några få dagar att sätta stopp för IS oljetransporter och ganska snart efter ryssarnas effektiva flygbombningar av IS började deras krigslycka att vända.

I november 2015 sköt turkiskt jaktflyg ner ett ryskt äldre bombplan som man hävdade kränkt turkiskt luftrum. Det turkiska angreppet förefaller inte ha varit sanktionerat av USA/NATO. Stora farhågor att ryssarna skulle svara militärt mot NATO-landet Turkiet besannades inte. Istället utnyttjade den ryske presidenten Putin den uppkomna situationen diplomatiskt för att komma Turkiets ledare Erdogan närmare inpå livet.

Den 15 juli 2016 gjordes en misslyckad militärkupp riktad mot Erdogan-regimen i Turkiet. Erdogan skyllde kuppen på CIA mycket närstående Gulen-rörelsen och dess ledare Fethullah Gulen som bor i amerikansk exil. Det finns tecken som tyder på att en av orsakerna till att kuppen direkt gick snett, var att Erdogan varnats av Putin och kunnat sätta sig i säkerhet.

Ryssarna har av allt att döma spelat ett mycket skickligt diplomatiskt spel med Turkiet och förvandlat NATO:s kanske viktigaste land till sin bundsförvant. Man har träffat en överenskommelse om en rysk gasledning till Europa genom Turkiet och turkarna har i dagarna tecknat ett jättekontrakt med ryssarna om köp av deras avancerade S400 luftvärnssystem. På detta sätt har ryssarna av allt att döma täppt till en av vägarna för syrienrebellerna att få in vapen och annat underhåll. Turkiet har övergått till att koncentrera sina aktiviteter på att förhindra att kurderna växer sig starka i Syrien, vilket skapar en konflikt med USA som just utnyttjar kurderna mot den syriska regimen. Man kan nog säga att kriget utvecklats till ett ombudskrig mellan Ryssland och USA, vilket visar hur farligt det här kriget är.

Under de senaste veckorna har den syriska armén SAA tillsammans med sina allierade befriat den strategiskt viktiga staden Deir ez-Zor som varit belägrad i mer än fem år av islamister från såväl Al Queda som IS. Nu har man riktat fokus mot oljefälten söder om staden som fortfarande hålls av IS. Ryssarna har publicerat spaningsfoton som tyder på att USA samverkar med rebellerna för att försöka stoppa SAA. Trots amerikanska hotelser och ofta direkta aggression fortsätter SAA med stöd av ryssarna att återta förlorat territorium från IS. Tack vare stödet från ryskt flyg har SAA fått det skyddande paraply som varit nödvändigt för att stå emot amerikanska försök att balkanisera landet.

Syrienkriget har lett till att omkring nio miljoner syrier har drivits på flykt. Två tredjedelar av de flyende syrierna har tagit sig till Assad-kontrollerade områden och den resterande tredjedelen har främst flytt till kringliggande länder och EU. Vad detta bl.a. visar är att den västliga övertygelsen om att Assad är en hatad diktator inte stämmer särskilt väl. Uppgifter som jag fått från svenska invandrare med rötter i Aleppo bekräftar detta. Det förklarar varför kriget mot den syriska regimen från västs sida inte varit framgångsrikt. Rebellstyrkorna uppfattas av flertalet syrier som anfallande inkräktare.

Obama proklamerade 2011 att Assad måste bort med motivet att han begick folkmord på sitt eget folk och att störtandet av Assad var enda sättet att rädda syrerna. När SAA var på väg att befria östra Aleppo varnade man från väst att Assad skulle döda alla innevånare och att alla skulle fly undan SAA. Exakt det motsatta inträffade, enligt FN kom 600.000 flyktingar tillbaka i augusti, varav hälften till just Aleppo sedan Assad tagit tillbaka staden.

Syrienkriget är ännu inte slut, men redan nu kan man konstatera att även det kriget blir ett svidande nederlag för US/NATO:s fälttåg i Mellanöstern och norra Afrika.

Fortsättning följer

Lars Bern