I min serie i nio delar om ondskans imperium skrev jag i krönika nr 5 om dollars betydelse för geopolitiken. Om man granskar vad det angloamerikanska imperiet bygger sin globala hegemoni på, framgår tydligt dollarns helt avgörande betydelse som världens reservvaluta. För att förstå den geopolitiska utvecklingen under senare decennier, är således en insikt om dollarns roll i världsekonomin nödvändig. Flertalet krig har under senaste halvseklet startats av USA för att försvara dollarns känsliga ställning.

Min krönika är bl.a. byggd på denna artikel.

 

Petrodollarn

Orsaken till att dollarn spelar en så viktig roll i världsekonomin vilar i huvudsak på två fundament. Dels har USA:s dominerande roll i världsekonomin under hundra år gjort dollarn till den inofficiella reservvalutan med vilken stora delar av världshandeln sker, dels att säkerheten för dollarn, efter att president Nixon tvingades överge guldmyntfoten (att valutan kunde växlas mot guld) år 1971, är att världens oljehandel sker i dollar – den s.k. petrodollarn. Det senare tvingar fram en ordning, där alla som har behov av olja måste hålla stora dollarreserver för att kunna betala sin import, vilket håller uppe efterfrågan på dollar och därmed valutans kurs.

Petrodollarns effekt tillsammans med övrig internationell handel i dollar har starkt influerat sammansättningen av IMF:s speciella dragningsrätter den s.k. SDR korgen där dollar idag har en dominerande ställning med över 40 procent. Detta har lett till att världens finansiella marknader är väldigt känsliga för förtroendet för dollarn. Det faktum att USA missbrukar dollarns ställning genom en skenande upplåning, är orsaken till många problem på de finansiella marknaderna.

Petrodollarn implementerades 1973 genom en överenskommelse mellan OPEC, Saudiarabien (då världens dominerande oljeproducent) och USA om att oljeländerna bara skulle sälja sin olja mot betalning i dollar. Huvudansvariga för avtalet var president Nixon och Saudiarabiens kung Faisal. Det Nixon erbjöd i utbyte var USA:s militära skydd av Saudiarabien och övriga Gulfstater. Oljeexportörerna blev förpliktigade att bedriva sina affärer i dollar i enlighet med villkor som USA ensidigt satte upp, i utbyte mot generöst beskydd i god mafiastil.

Vad som nu sker, är att sakta men säkert allt mer av världshandeln sker i kinesiska yuan och att IMF därför har tvingats att ta in den kinesiska valutan i sin SDR-korg. Till en början utgör yuan 10 procent av korgen och är därmed större än andelen för yen och sterling, fortfarande är yuanens andel långt mindre än dollarns (41%) och eurons (31%). Orsaken till dollarns starka ställning är att den globala efterfrågan på dollar för att bedriva handel är och varit dominerande. Det kan verka osannolikt, men praktiskt taget alla länder till för ett fåtal år sedan använde dollar i handeln mellan varandra, till och med länder som var klart antiamerikanska. Detta är nu på väg att skifta, i takt med att många länder blivit medvetna om den enorma fördel som dollarhandeln gett USA och de risker som systemet medför.

Till att börja med innebar den intensiva användningen av dollar att man skapade en ekonomisk standard baserad på dollar som ersatte värdefulla metaller som guld som tidigare varit standarden för den globala ekonomin. Detta har lett till en avgörande instabilitet och till ekonomiska system som under gångna år orsakat förödande finanskriser som vi t.ex. sett åren 2000 och 2008.

Den huvudsakliga källan till ekonomisk säkerhet förflyttades från guld till dollar, specifikt till amerikanska statsskuldväxlar. Detta viktiga skifte gjorde det möjligt för Federal Reserve att trycka upp obegränsat med dollar (som vi sett under senare år med räntesatser för lån från FED på nära 0%) som om denna efterfrågan på dollar aldrig skulle upphöra. Dessa billiga pengar har också hållit liv i omfattande privata och publika företag som bl.a. frackingindustrin. Det hela har lett till en utveckling av globala ekonomiska system, baserade på finansiella instrument som derivat och andra värdepapper, istället för reala tillgångar som guld. Genom att låta denna utveckling ha sin gång för att gynna USA, har man skapat förutsättningar för en ny finansbubbla som skulle kunna krascha hela världsekonomin när den spricker.

USA har haft den avundsvärda positionen att kunna trycka papperslappar i form av skuldbrev utan någon säkerhet i form av guld och sedan byta dem mot reala varor. Detta ekonomiska arrangemang har tillåtit Washington att uppnå en exempellös startegisk fördel över sina geopolitiska motståndare som Ryssland och Kina. Man har haft en praktiskt taget obegränsad kapacitet att spendera dollar trots att man ackumulerat en astronomisk statsskuld, till idag på 21.000 miljarder dollar.

Den destabiliserande faktorn för den globala ekonomin har varit USA:s möjlighet att ackumulera enorma offentliga skulder utan att behöva bekymra sig för konsekvenserna eller ens för misstroende från den internationella marknaden. Länder behövde helt enkelt dollar för sin handel och har därför köpt amerikanska statskuldväxlar för att diversifiera sina finansiella tillgångar.

Användningen av dollar som betalningsmedel för i stort sett allt, kopplat med en nästan oändlig kapacitet för FED att trycka pengar och finansdepartementet att ge ut skuldväxlar, har gjort dollarn till den främsta säkra tillflykten för organisationer, länder och individer, vilket legitimerat detta perversa finansiella system som nu har drabbat världsfreden i decennier.

 

Dollarn och misslyckade krig

Problemen för USA började i slutet av 90-talet, vid tidpunkten för expansionen av det angloamerikanska imperiet i kölvattnet av Sovjets upplösning. Det uppsatta geopolitiska målet var att skapa en global hegemoni – en ny världsordning styrd av oligarkins elit. Med en obegränsad ekonomisk kapacitet och en ideologi baserad på amerikansk expansionalism, verkade denna ambition nåbar för oligarkins beslutsfattare såväl i Pentagon som på Wall Street.

En central del för att uppnå global hegemoni var att stoppa Kina, Ryssland och Iran från att skapa ett eurasisk integrerat område. Av olika skäl fortsatte dessa länder trots det under många år att bedriva handel i stor skala, underordnande sig ett bedrägligt finansiellt system skapat för att gynna USA:s intressen. Kina behövde fortsätta i sin roll att bli världens fabrik, som alltid accepterade dollarbetalningar och som köpte amerikanska statsobligationer för hundratals miljarder. Med Putins tillträde som rysk president 1999 började dock Ryssland nästan omedelbart att avdollarisera sin ekonomi och återbetala utlandslån i dollar för att försöka minska det ekonomiska trycket på landet.

Ryssland är idag ett av de länder i världen med lägst offentlig och privat skuldsättning i dollar. Det nya förbudet att använda dollar i ryska hamnar är det senaste exemplet. För Iran har problemet skapats av sanktioner som gett dem starka incentiv att kringgå dollarn och hitta alternativa betalningsmedel.

Den avgörande faktorn som ändrade uppfattningen i länder som Kina och Ryssland var 2008 års finanskris, såväl som USA:s ökande aggression med början i Jugoslavien 1999. Det illegala anfallet på Irak 2003 hindrade Saddam från att börja handla sin olja i euro, vilket var ett allvarligt hot mot petrodollarn och des hegemoni i Mellanöstern. Krigen och USA:s fortsatta militära närvaro i Afghanistan underströk Washingtons intentioner att fortsätta kringränna Kina, Ryssland och Iran för att försöka förhindra en eurasisk integration.

Naturligtvis är det så att ju mer dollarn användes runt om i världshandeln, ju mer har USA att spendera på sin militär. För USA innebar betalningen av räkningen på 6.000 miljarder dollar för krigen i Irak och Afghanistan ingen betydande påfrestning, vilket givetvis skapar en oöverträffad fördel över länder som Kina och Ryssland. Deras militärutgifter i jämförelse är bara en femtedel respektive tiondel av de amerikanska. De har ännu ingen sedelpress som kan betala kostnaderna.

Trots sitt övertag i finansieringen av militären har USA:s förmåga att omsätta detta i geopolitiska framgångar varit ytterst begränsad. De upprepade misslyckandena att erövra, omstörta och kontrollera länder som Afghanistan, Georgien, Iraq, Libyen, Syrien, Donbass, Nordkorea, Egypten, Tunisien, Yemen and Venezuela har haft en signifikant negativ effekt på omvärldens bild av USA:s militära förmåga.

I militära termer har USA råkat ut för ett antal taktiska såväl som strategiska bakslag. Rysslands annektering av Krim utan ett avlossat skott och med väst oförmöget att hindra det. Stora förluster för den av NATO stödda ukrainska armén i Donbass. I Nordafrika har nu den egyptiska armén kontrollen, efter att av tradition CIA-stödda Muslimska Brödraskapet misslyckats att ta makten. Efter att ha blivit totalförstört av NATO-bombningar (med benäget svenskt bistånd) är nu Libyen delat i tre delar och precis som Egypten sneglar man nu åt Moskva och Beijings håll.

I Mellanöstern växer ett ökande samarbeta fram mellan Syrien, Turkiet, Iran och Irak, för att stabilisera den regionala konflikten med stöd av rysk militärmakt och kinesisk ekonomisk styrka. Och till slut men inte minst, så fortsätter Nordkorea att ignorera USA:s militära hot och har fullt utvecklat både sin konventionella och nukleära avskräckningsförmåga. USA:s handlingsalternativ för att med militära medel kunna störta regimen är i praktiken noll, om man inte är beredda att totalt rasera sitt internationella anseende.

Färgrevolutioner, hybridkrig, ekonomisk terrorism med sanktioner och proxykrig för att destabilisera en lång rad länder som vägrar ta regi från den styrande angloamerikanska oligarkin, har som synes haft förödande konsekvenser för USA:s militära trovärdighet och effektivitet. USA finner sig själv bli uppfattad av många länder som en misslyckad massiv krigsapparat som kämpar för att åstadkomma vad den vill. Man slåss förgäves för att uppnå sammanhängande gemensamma mål, men saknar förmågan att ens skaffa sig kontrollen över länder som Irak och Afghanistan trots sin förkrossande militära överlägsenhet.

 

Rädslan är borta

För enbart några årtionden sedan sågs bara idén att avvika från petrodollarn som ett direkt hot mot USA och den styrande angloamerikanska oligarkin – ett hot som krävde en väpnad respons från USA/NATO. USA:s vikande trovärdighet som ett resultat av oförmågan att ens klara militär kontroll av underlägsna småländer och att man därtill inte vågat ta itu militärt med länder som Ryssland, Kina och Iran som har resurser som USA:s krigsmakt inte mött på sjuttio år, börjar nu leda till ett allmänt ifrågasättande av USA:s styrka och dollarn i land efter land.

Under senare år har det blivit allt mer uppenbart för många länder att den enda vägen för att på ett adekvat sätt möta konsekvenserna av ett kollapsande angloamerikanskt imperium är att gradvis överge dollarn. Den utvecklingen kommer att begränsa USA:s ekonomiska rustningskapacitet vilket efterhand kommer att eliminera USA:s dominans såväl militärt som ekonomiskt. Under tiden fortsätter Kina-Ryssland-Iran sin strategi att knyta samman Eurasien landvägen för att därmed göra USA-flottans kontroll av världshaven irrelevant.

Det är uppenbart att avdollarisering är en startegisk prioritet för Beijing, Moskva och Tehran. Att eliminera den obegränsade kapaciteten för FED och USA-oligarkin att spendera dollar innebär en begränsning av det angloamerikanska imperiet och dess förmåga att fortsätta bygga sin nya unipolära världsordning. Utan USA:s militära makt för att stärka och tvinga fram användning av dollar, har Kina, Ryssland och Iran jämnat vägen för ett betydande skifte i den globala världsordningen.

USA och övriga väst sköt sig själva i foten, genom att accelerera avdollariseringen med att utesluta Iran från SWIFT-systemet och öppna vägen för en övergång till det kinesiska alternativet CIPS. Detsamma gäller de sanktioner som väst satt in mot länder som Ryssland, Iran och Venezuela som ofta fått helt motsatt effekt mot den avsedda. Den förda politiken har även påskyndat Kinas och Rysslands utvinning och köp av guld. Detta står i direkt kontrast mot situationen i USA, där ryktet säger att FED inte har kvar något guld alls.

Det är ingen hemlighet att Beijing och Moskva är på väg mot valutor med säkerhet i guld för att skydda sig vid en kollaps av dollarn. Med valutor säkrade i guld till skillnad från den vikande petrodollarn kommer givetvis allt mer av världshandeln och de finansiella marknaderna att gå över till dessa valutor. Med USA:s enorma dollarskuld har man inte en chans att möta detta med en återgång till guldmyntfot – så mycket guld får man aldrig ihop. Detta förklarar USA:s desperata aktioner för att försvara petrodollarn som ligger bakom flera av senare decenniers krig.

 

Avdollariseringen

Kineserna har börjat sätta starkt tryck på saudierna att börja acceptera yuan som betalning för sin olja istället för dollar, på samma sätt som ryssarna. För Saudiarabien är detta en existentiell fråga. Man befinner sig i en ytterst delikat situation, bunden som man är till överenskommelsen att hålla dollarn knuten till oljan. Detta trots att deras främsta allierade USA, har gått in för att föra en motsägelsefull strategi i Mellanöstern vilket JCPOA-överenskommelsen om Irans kärnvapenprogram visat.

Shiadominerade Iran som är sunnidominerade Saudiarabiens främsta regionala fiende, har genom JCPOA-överenskommelsen fått sanktioner mot landet lyfta, speciellt från en rad europeiska länder. Därtill har Iran haft möjlighet att fullfölja en historisk seger ihop med sina allierade i Syrien, vilket inneburit att man vunnit en överlägsen roll i regionen som gjort att man kan aspirera på att bli ett regionalt maktcentrum.

Saudiarabien är i princip förpliktigat att rätta sig efter USA, en allierad som inte bryr sig om deras öde i regionen och som numer även konkurerar med dem på oljemarknaden. Kina är idag Saudis största kund sedan USA:s egen oljeproduktion ökat markant; och betänker man kinesernas överenskommelser om oljeleveranser med Nigeria och Ryssland, så kan Kina lugnt sluta köpa saudiernas olja om dessa skulle fortsätta insistera på betalning i dollar. Ett sådant skifte skulle allvarligt skada petrodollarn.

Det är mot denna bakgrund man skall se den saudiske kungen Salman bin Abdul Aziz´s besök hos den ryske president Putin under tre dagar i början av oktober. Ryssland och Saudiarabien har ett gemensamt intresse av att ha kontroll över oljemarknaden tillsammans med andra OPEC-stater. Saudierna har även under senare år upptäckt att den säkerhet USA erbjuder i utbyte mot petrodollarn inte är mycket värd. När Rysslands ställning i regionen blivit allt starkare inser man att ett bra förhållande till dem är minst lika viktigt för stabiliteten i regionen.

Den stora marknaden för olja under de närmaste decennierna finns i Kina och övriga Asien där ekonomierna växer så de knakar. Med ett USA som börjar bli helt självförsörjande på olja och ett EU som försöker minska sin oljeanvändning, är den asiatiska marknaden saudiernas enda chans att behålla en stor världsmarknadsandel. Om villkoret för att kunna behålla sin starka marknadsposition är att överge petrodollarn, så kommer Saudiarabien och övriga Gulfstater att göra det och istället söka stabilitet i regionen med hjälp av ryssarna. Därför var kungens besök hos Putin en mycket viktig geopolitisk vändpunkt som på sikt kommer att påskynda flykten från petrodollarn.

Antalet länder i världen som utöver Kina och Ryssland börjar se fördelarna av ett mer decentraliserat finansiellt system, i motsättning mot oligarkins dollarsystem, växer. Iran och Indien och även Iran och Ryssland har ofta handlat oljeprodukter i utbyte mot gods, för att på så sätt runda sanktioner mot landet. Kina har även öppnat en kreditgräns på 10 miljarder euro för Iran för att kunna runda sanktionerna. Till och med Nordkorea verkar använda kryptovaluta såsom bitcoin för att köpa olja från Kina och därmed runda sanktioner från USA. Venezuela med en av världens största oljereserver, har just börjat en historisk övergång från att sälja oljan i dollar, för att övergå till att sälja oljan mot en korg med valutor utan dollar i.

Kina kommer att köpa gas och olja från Ryssland genom att betala med yuan, med Moskva med möjlighet att direkt konvertera dessa yuan till guld tack vare Shanghai International Energy Exchange. Denna gas-yuan-guld mekanism signalerar en revolutionerande ekonomisk förändring genom sitt avståndstagande från handeln i dollar.

Det ser onekligen ut som om Kina och Ryssland är på väg att ersätta den av den angloamerikanska oligarkin styrda unipolära världsordningen med en multipolär världsordning, med målet att fredligt tygla utfallet från det kollapsande angloamerikanska imperiet. Denna nya värld öppnar upp för ett helt nytt geopolitiskt landskap för USA:s allierade och andra länder.

Mot den bakgrund jag tecknat här är svenska politikers allt starkare flirt med USA/NATO ett fullständigt obegripligt steg i fel riktning.

Lars Bern