Efter min serie krönikor om ondskans imperium har en rad läsare hört av sig och bett mig sammanfatta materialet i en bok med samma titel. Jag har även fått frågan från en vän som vill ge ut boken. Bifogat följer ett utkast till ett inledande kapitel i den boken. Jag är givetvis tacksam för synpunkter och tillägg som kan berika bokens innehåll.

 

Världsherravälde

Drömmen om världsherravälde är lika gammal som de mänskliga civilisationerna. Den präglade såväl Romariket, kinesiska dynastier som Ottomanska riket m.fl.. Den drömmen har även präglat driften att sprida religiösa och andra ideologier. Ingen makt eller ideologi har dock hittills lyckats erövra ett faktiskt världsherravälde.

Det är först under senare århundraden som vi kan prata om faktiska försök att skapa riken med något som liknar världsherravälde. Det möjliggjordes när vi fick länder med flottor som kunde behärska världshaven, för att på så sätt kunna nå hela världen och kontrollera den internationella handeln. Därmed gick det att föreställa sig möjligheten att upprätta ett världsherravälde under en makt. Europeiska länder som Storbritannien, Spanien, Frankrike och Portugal lade med hjälp av sina flottor under sig områden runt om i världen och påbörjade på så sätt koloniseringen av andra lägre utvecklade världsdelar.

Storbritannien tog med sin flotta Royal Navy under 1700-talet ledningen i kampen om herraväldet på världshaven. Den kanske mest avgörande händelsen i deras strävan efter världsherravälde var slaget vid Trafalgar mellan den brittiska flottan och en fransk-spansk flotta den 21 oktober 1805. Under ledning av viceamiral Lord Nelson tillintetgjorde britterna den sammanslagna spansk-franska flottan utan att förlora ett enda skepp. Lord Nelson stupade dock i slutet av sjöslaget. Segern bekräftade den brittiska flottans överlägsenhet och lade grunden för det brittiska imperiet som med tiden kom att sträcka sig över alla världsdelar.

Imperiet innebar ett systematiskt förtryck av människor i mindre utvecklade länder som inte hade mycket att sätta emot kolonialmaktens moderna välorganiserade militär. Folkmord, slaveri och institutionell rasism skapade inte bara oroligheter i kolonierna utan även moraliska kval för den allt mer inflytelserika borgerligheten i hemlandet. Många genomskådade dubbelmoralen i spridandet av kristen lära och samtidigt våldsamt rasistiskt förtryck av infödda befolkningar.

Med det brittiska imperiet lades grunden för den angloamerikanska dominansen i världspolitiken som vi därefter levt med under de senaste tvåhundra åren. Det vi idag lösligt benämner västvärlden. Till följd av Första Världskriget kom den västliga dominansen att stärkas, genom att USA på allvar kom in som en maktfaktor på den världspolitiska arenan vid sidan av Storbritannien. Efter kriget började även den allvarligaste utmanaren till västvärlden ta form, i och med den ryska revolutionen och framväxten av Sovjetunionen och den världskommunistiska rörelsen. Både väst och Sovjet utmanades dock under 30- och 40-talen av Hitlertyskland och det japanska kejsardömet, vilket utlöste det Andra Världskriget.

Efter Första Världskriget växte tanken fram i väst att försöka inrätta en ny världsordning genom inrättandet av ett överstatligt organ för att lösa mellanstatliga tvistefrågor, så att framtida krig skulle kunna undvikas. USA:s president Woodrow Wilson tog år 1919 initiativet till bildandet av Nationernas Förbund (NF). NF visade sig dock helt tandlöst och var oförmöget att förhindra utbrottet av Andra Världskriget. Att Wilsons fredsansträngningar misslyckades berodde i stor utsträckning på fredsfördraget i Versailles där västmakterna – Ententen pressade Tyskland till en förödmjukande underkastelse genom att tvingas skriva på ett färdigskrivet fredsavtal utan vidare förhandlingar. Detta blev den grogrund för en strävan att rehabilitera Tyskland, ur vilken nazismen senare skulle växa fram.

 

Andra Världskriget

De stora västliga företag som börjat etablera sig på världsmarknaden hade en viktig roll i uppbyggnaden av mellankrigstidens tyska industri, inte minst vapenindustrin. Detta var en roll som företagen behöll även efter Andra världskrigets utbrott. Framväxten av Nazityskland skedde således i mångt och mycket med västs goda minne och aktiva delatagande.

Toleransen i väst mot Hitlers expansionism var betydande under lång tid och kröntes av den s.k. Münchenöverenskommelsen rörande Tjeckoslovakien, som ingicks den 30 september 1938. Avtalet innebar bland annat att Tjeckoslovakien skulle tvingas avträda det tyskspråkiga så kallade Sudetenland till Tyskland. Avtalet föregicks av en tvådagarskonferens mellan Storbritannien, Frankrike och Italien med Adolf Hitler som värd på dennes lantställe i Berchtesgaden.

Vid hemkomsten visade Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain upp avtalet och fällde det kända uttrycket fred i vår tid. Han menade att avtalet hade blidkat Hitler och därmed garanterat freden i Europa. I strid med överenskommelsen införlivade senare Tyskland hela Tjeckien och gjorde Slovakien till ett formellt lydrike. I ett fåfängt försök att stoppa Hitler valde Storbritannien och Frankrike då att ge, det av Tyskland hotade, Polen en försvarsgaranti. I september 1939 invaderade Tyskland Polen och västmakterna tvingades på så sätt förklara Tyskland krig. Andra världskriget utbröt .

Vi har vant oss vid en historieskrivning som beskriver Andra Världskriget i Europa som ett krig mellan västvärlden med Storbritannien i spetsen mot Nazityskland. Ser man till vad som faktiskt hände, var det dock främst ett krig mellan Tyskland och Sovjetunionen. Tyskland mötte ett mycket svagt militärt motstånd i Västeuropa. Det rörde sig ofta mer om en annektering än ett krig med hårt motstånd. Den tyska militära insatsen i öst blev långt större än den som riktades åt väst, motståndet var hårdare och antalet stupade soldater var långt större på östfronten.

Visserligen ingicks en icke-angreppspakt, den s.k. Molotov–Ribbentrop-pakten, mellan Sovjetunionen och Tyskland i augusti 1939, men den var mest ett sätt för Stalin att vinna tid för att bättre förbereda sig för en oundviklig militär konfrontation med Hitlers Tyskland. Pakten gav Hitler möjlighet att i lugn och ro utan betydande motstånd besätta en stor del av Västeuropa och Nordafrika, innan han satte igång sin operation Barbarossa mot Sovjet sommaren 1941. Då var dock ryssarna betydligt bättre förberedda än de varit 1939.

Västs krig mot Tyskland efter ockupationen av Västeuropa präglades till en början mest av en kamp om luftherraväldet. Det gällde för Storbritannien att förhindra en invasion och sätta stopp för tyska terrorbombningar genom det klassiska slaget mellan tyska och brittiska flyget över Engelska kanalen. Det var i det sammanhanget som Winston Churchill myntade det berömda yttrandet att sällan har så få gjort så mycket för så många, om de brittiska piloternas heroiska framgångar mot de överlägsna tyskarna. När USA senare med början 1942 kom in i kriget inleddes först kampen om herraväldet i Atlanten, där tyskarnas u-båtsflotta som länge härjat nästan fritt trängdes tillbaka 1943, så att USA relativt ostört kunde frakta över material till Storbritannien.

När amerikaner och britter hunnit bygga upp sitt omfattande bombflyg inledde man långt mer omfattande terrorbombningar av Tyskland än de som tyskarna utsatt britterna för. Man bombade urskiljningslöst såväl strategiska som civila mål i en omfattning utan tidigare motstycke. Britterna bombade på nätterna för att dagtid avlösas av amerikanerna. En lång rad tyska städer jämnades med marken med miljontals civila dödsoffer. Strategin var att slå så hårt mot det tyska folket att motståndskraften skulle undermineras. Jag minns en bilresa genom Västtyskland som jag gjorde med mina föräldrar i början av 50-talet. Vi åkte genom oräkneliga städer som fortfarande låg i ruiner, jag minns speciellt Darmstadt som skrämde mig in i märgen.

De verkligt stora militära uppoffringarna och framgångarna mot tyskarna under 1943 stod den Sovjetiska Röda Armén för. Europakrigets faktiska vändpunkt var när Röda Armén besegrade tyskarna genom slaget om Stalingrad som pågick mellan 21 augusti 1942 och 2 februari 1943. Det var ett av världshistoriens blodigaste slag med sammanlagda förluster på nära två miljoner människor. Det slutliga avgörandet kom senare sommaren 1943 vid historiens största pansarslag vid Kursk där en miljon ryssar och en kvarts miljon tyskar stupade.

 

Kriget i Stilla havet

Den japanska attacken på USA:s flottbas vid Pearl Harbor på Hawaii den 7 december 1941 är en av historiens viktiga vändpunkter. Terrorattacken på WTC i New York den 11 september 2001 har till sin effekt ofta jämförts med Pearl Harbor, med den skillnaden att det ena var en attack på ett militärt mål medan den andra var ett terrorattentat mot civila. Antalet dödsoffer i dessa båda attacker var i samma storleksordning.

President Franklin D. Roosevelt hade dittills fört en ganska isolationistisk politik mot de pågående krigen med en officiellt neutral position. Hans avsikt var att göra USA till en demokratins arsenal genom att leverera krigsmateriel och diplomatiskt och annat stöd till de allierade och till Kina som 1937 invaderats av Japan. I och med den Japanska krigsförklaringen genom attacken vid Pearl Harbor kunde inte längre USA förhålla sig formellt neutralt. Fyra dygn efter anfallet förklarade därtill även Tyskland och Italien krig mot USA.

USA med sina stora industriella resurser utom räckhåll för såväl Japan som Tyskland, byggde snabbt upp sin Stillahavsflotta, vilket underlättades av att landets hangarfartyg undkommit attacken vid Pearl Harbor. Den första stora japanska motgången kom i slaget vid Midway som ägde rum i juni 1942. Generalen Douglas MacArthur som blev de allierades högste befälhavare i kriget i Stilla havet, drog upp en strategi mot japanrena som blev mycket framgångsrik. USA hade på så sätt från och med våren 1943, kunnat skaffa sig det luft- och sjöherravälde som behövdes.

Under oktober 1944 utkämpades slaget vid Leytebukten utanför Filippinerna. Slaget var det största sjöslaget någonsin och slutade med amerikansk seger. Japans flotta utgjorde efter detta inget reellt hot mot USA:s sjöherravälde. De allierades fortsatta offensiv mot de japanska huvudöarna underlättades därmed avsevärt. Vid det viktiga slaget om Okinawa, som tillhörde det egentliga Japan, gav japanska soldater för första gången under kriget upp i större omfattning, vilket var ett tecken på att man börjat inse att kriget var förlorat. Med Okinawa i allierade händer var det sista stora hindret övervunnet inför en invasion av de japanska huvudöarna.

Efter att amerikanerna erövrat Marianerna sommaren 1944 förfogade man över flygbaser som möjliggjorde flygangrepp i stor skala (liknande de som satts in mot Tyskland) mot det allt mer försvarslösa fastlandet. Under vintern och våren 1945 utsattes de japanska öarna för en urskiljningslös terrorbombning riktad mot industrier och civila mål. I mars utsattes Tokyo för det värsta angreppet då minst 100 000 människor omkom i den brandstorm som följde som ett resultat av användandet av brandbomber. På liknande sätt utplånade amerikanska terrorbombningar en rad japanska städer.

I juni hade kejsar Hirohito gett instruktioner om att man borde kapitulera, men fortfarande var motståndet inom militärledningen mycket stort mot en kapitulation, som i deras ögon var den mest förödmjukande handling en soldat kunde utsättas för. Amerikanerna å andra sidan oroade sig inför de förluster en invasion skulle medföra och krävde sedan flera år tillbaka villkorslös kapitulation. Även om Japan i praktiken besegrats hade man fortfarande flera miljoner man under vapen på hemmaplan.

Som avtalats mellan de allierade vid Jalta-konferensen i februari 1945 förklarade Sovjetunionen krig mot Japan den 8 augusti tre månader efter att Tysklands kapitulation undertecknats. Manchuriet som Japan erövrat 1931 attackerades. Japanerna visade sig inte klara av att stå emot Röda armén. Det blixtsnabba sovjetiska erövrandet av Manchuriet och Korea gjorde att mer sansade krafter inom den japanska statsledningen fick övertaget och kejsaren beslutade redan den 15 augusti att kapitulera.

USA:s kloka och eftertänksamma president Roosevelt dog den 12 april och efterträddes av sin vicepresident den oerfarne och mer omdömeslösa Harry S. Truman. Trots att Japan redan var besegrat och man ännu inte sett resultatet att Sovjets planerade attack mot japanerna, beslutade Truman att USA skulle testa sina nyutvecklade atombomber. Dessa fälldes över städerna Hiroshima och Nagasaki den 6 augusti respektive den 9 augusti. Uppskattningsvis 200 000 människor, främst kvinnor och barn, dog de närmsta timmarna och mellan 150 000 och 200 000 ytterligare dog senare av svält, törst och brännskador. Det hävdas ofta i västlig historieskrivning att dessa bomber var avgörande för kapitulationen, men det mesta talar för att den japanska militären blev långt mer påverkade av det snabba och överraskande militära nederlaget i Manchuriet och Korea.

På grund av att sovjetiska trupper tagit över Manchuriet lyckades de kinesiska nationalisterna senare inte få full kontroll av området. Istället infiltrerades det av styrkor från Maos befrielsearmé. Manchuriet blev på så sätt ett viktigt basområde för kommunisterna i det kinesiska inbördeskriget och det var här de vann det första avgörande slaget.

 

Andra världskrigets facit

De beräkningar som gjorts över antalet dödsoffer i detta historiens blodigaste krig varierar mellan 50 till 65 miljoner människor. Kriget var det första riktigt stora krig, där antalet civila dödsoffer var mycket större än antalet stupade soldater. En stor del av de civila dödsoffren skördades därtill vid sidan om själva kriget i nazisternas förintelseläger och i Sovjets Gulagläger.

Av alla dödsoffren i kriget kom nästan hälften från Sovjetunionen, både om man räknar i soldater och civila. Man betalade ett oerhört högt pris för försvaret mot Nazityskland, vilket ger en god bakgrund till förståelse av hur man i Ryssland ser på sin historia. Kriget mellan Kina och Japan skördade likaledes oerhört många civila p.g.a japanernas hänsynslösa härjningar. I Japan orsakades säkert uppåt en miljon civila dödsoffer av de amerikanska terrorbombningarna, där bara atombomberna stod för halva antalet. Antalet tyska dödsoffer är svårt att fastställa, det rörde sig om ca. fem miljoner soldater och sannolikt några miljoner civila. De allierade USA och Storbritannien förlorade bara en knapp halv miljon man var, varav en liten del var civila.

Det är som alltid segrarna som skriver historien. I västvärldens historieskrivning lyfter vi gärna fram nazismens grymheter och Stalins utrensningar, medan västs urskiljningslösa och faktiskt onödiga terrorbombningar mot oskyldiga civila får ytterst liten uppmärksamhet. Detsamma gäller de folkmord och det förtryck som i förspelet till kriget, ägde rum i de brittiska och andra västliga kolonierna i tredje världen. Det har grundlagt ett hat som kommit fram allt tydligare i senare tids krig.

Vår självbild i väst utgår från föreställningen att det var på D-dagen som kriget vände och att vår västvärld besegrade Hitlertyskland. Som synes är sanningen den att det var Sovjetunionen som gjorde den viktigaste insatsen i kriget och även betalade det högsta priset. Om sanningen skall fram, har vi i västvärlden inte så mycket att vara stolta över, så att det motiverar vår föreställning om ett moraliskt övertag.

Lars Bern