Vi lever i en tid av stora geopolitiska förändringar. I tvåhundra år har vi haft en världsordning dirigerad av den angloamerikanskt dominerade västvärlden. Först leddes världen av det brittiska imperiet som sedan avlöstes av det amerikanska imperiet, båda byggda på en väpnad hegemoni över världshaven. Båda alltid beredda att med hänsynslös vapenmakt försvara sina intressen.

Makten i västvärlden har under denna period gått från de europeiska kungahusen till demokratiskt folkstyre, för att efter Andra Världskriget allt mer glida över till en hyperrik angloamerikansk oligarki. Förmögenhetskoncentrationen till denna oligarki har skapat en situation där de har resurser att kunna köpa alla viktiga beslutsfattare. Demokratin har förvandlats till en potemkinkulis ägd av oligarkin. Under det kalla kriget utmanades den västliga hegemonin främst militärt av det kommunistiska Sovjetunionen. Den kampen förlorade kommunisterna och västs oligarker hade några år känslan av att vara ensamma på täppan i en unipolär värld. Man trodde sig enkelt kunna inlemma de tidigare sovjetstaterna inklusive Ryssland i sin västliga sfär.

Det vi nu bevittnar är en ny och långt allvarligare utmanare. Under Sovjets sammanbrott insåg de kinesiska kommunisternas ledare Deng Xiaoping att man måste överge kommunistisk planekonomi för att kunna matcha den västliga hegemonin. Han och Kinas övriga styrande elit med sitt på pappret kommunistiska parti, släppte därför fram fri marknadsekonomi. Vi vet alla resultatet. Kina kommer de närmaste åren att på område efter område att gå förbi USA som världens största och mäktigaste ekonomi. Kina är även på väg att ta ledningen inom viktiga teknologier. Kinas snabbt ökande inflytande över världsekonomin har ganska abrupt satt stopp för den västliga unipolära världsordningen och ersatt den med en bipolär.

Den som vill fördjupa sig i Kinas utveckling till en farlig utmanare om hegemonin i världen rekommenderar jag att läsa den välskrivna boken When China Rules the World: The End of the Western World and the Birth of a New Global Order skriven av britten Martin Jacques.

Det snabba skiftet av tyngdpunkt i världspolitiken har påskyndats av västs misslyckande med att efter Sovjets fall, integrera Ryssland i sin gemenskap. Istället har Ryssland under president Putin valt en nationalistisk linje med ett nära samarbete med Kina. Idoga västliga försök att med sanktioner, propaganda och militära provokationer destabilisera Putin-regimen har helt misslyckats och snarast fått motsatt effekt. Putin åtnjuter idag ett starkare stöd från sitt folk än vad någon västledare kan uppvisa. Resultatet är en kinesisk-rysk allians som behärskar en mycket stor del av den Eurasiska kontinenten med alla dess rika naturresurser. Kina investerar tungt i infrastruktur i sin nya Silkesväg som knyter samman hela kontinenten ekonomiskt utanför räckhåll för den amerikanska flottans sanktioner. Även ett numer helt självständigt Indiens ekonomi växer starkt och blir på sikt ytterligare en svår utmanare för västliga ekonomier med låg tillväxt.

Det oljerika Mellanöstern som tidigare dominerats av först britterna och senare USA är på väg att även gå förlorat. USA:s misslyckade krig i regionen efter 2001 har fått till resultat att det västliga inflytandet nu snabbt smälter ihop. Tidigare med USA hårt lierade Saudiarabien måste även orientera om sig för att kunna säja sin olja, nu när det är Kina som är den största oljeimportören. Istället har Ryssland och Kina med låga insatser kunnat skjuta fram sina positioner kraftigt i regionen.

Västvärlden står inför sin största utmaning någonsin. Hur rustar vi oss då för att möta utmaningen och kunna försvara den västliga hegemonin och vårt sätt att leva?

 

En västvärld i total moralisk upplösning

För att blixtbelysa tillståndet i hela västvärlden behöver man bara skumma igenom de av angloamerikanska oligarkerna kontrollerade västliga medierna – MSM. Den enorma utmaningen från resten av världen med Kina i spetsen är möjligen andraplansnyheter.  Det är tre andra företeelser som idag helt dominerar politiken och det västliga nyhetsflödet i såväl MSM som i alternativa fria medier.

Den mest dominerande debatten i dagens västvärld är den plötsligt uppflammande upptäckten av det allt svårare moraliska förfall som faktiskt pågått ganska länge. Det började med att USA:s president på 90-talet Bill Clinton avslöjades med att ha sexuellt utnyttjat en ung kvinna som var anställd i Vita Huset. Det märkliga med den skandalen, som ju bara var toppen på ett isberg av moraliskt förfall inom det amerikanska etablissemanget, var att oligarkernas MSM på något sätt lyckades sopa den under mattan.

När så ett antal Holywood-aktriser tog bladet från munnen i oktober i år och anklagade den nära Clintonvännen och filmmagnaten Harvey Weinstein för åratal av upprepade våldtäkter och andra sexuella trakasserier, så sprack bubblan. Anden var ute ur flaskan och MSM kunde inte längre sopa det moraliska förfallet inom USA:s etablissemang under mattan. På initiativ av den afroamerikanska aktivisten Tarana Burke startades kampanjen #MeToo som därefter tänt en formlig präriebrand som nu drar fram över hela västvärlden.

Plötsligt avslöjas pedofilnätverk och systematiska sexuella övergrepp på utsatta människor från personer på högsta nivå inom makthierarkier i hela västvärlden. I Sverige framträder idag nya grupper varje dag och omvittnar åratal av sexuellt utnyttjande och moraliskt förfall inom samhällets etablissemang. Inte minst får vi plötsligt se hur personer ur gruppen självutnämnda goda som annars är de som brukar vara domare, själva visar sig vara moralist förkastliga personer som systematiskt förgripit sig på svagare grupper.

Det är inte utan att man får en känsla av att Romarikets moraliska förfall och undergång är på väg att upprepas.

Den andra företeelsen som kommit att starkt dominera den västliga debatten är rysshatpropagandan som sköljer över oss från oligarkernas MSM. Frustrationen över misslyckandet med att inte lyckas integrera Ryssland i oligarkernas intressesfär, har lett till en propagandakampanj utan motstycke mot landet och president Putin. Denna kampanj har i USA skapat en ny McCartyism, där alla stigmatiserar varandra för olika relationer med ryssar. Hela den amerikanska politiska debatten är på väg att gå i baklås och omöjliggöra den betydligt viktigare debatten om hur man skall möta den ödesmättade utmaning som väst står inför.

En stor del av den politiska energin i väst går nu åt att debattera rysskopplingar och sextrakasserier, allt medan Kina och Ryssland metodiskt skjuter fram sina geopolitiska maktpositioner utan synbart motstånd.

Den tredje företeelsen som maler på i västvärlden är klimatfrågan. Den uppfanns på 90-talet av den angloamerikanska oligarkin för att skrämma till ökad överstatlighet och för att bredda marken för deras nya unipolära världsordning. Skrämselpropagandan som nu i ett kvarts sekel pumpats ut av västliga MSM, har helt byggt på datorprognoser över klimateffekter som inte har något som helst stöd av faktiska observationer. Det är möjligt att utsläpp av växthusgaser får effekter på vårt klimat om hundra år, men idag lyser de med sin frånvaro. Allt handlar bara om maktpolitik.

För att underbygga skrämselpropagandan har förfallet i väst gått så långt att statliga amerikanska myndigheter börjat ändra i historisk temperaturdata, för att försöka dölja den obefintliga globala uppvärmningen som man utan grund skrämt med. Samtidigt har västliga MSM systematiskt förtigit alla vetenskapliga studier som motsäger larmen. Hur många bevis som än publiceras som motsäger klimatlarmen så fortsätter det västliga etablissemanget att tugga sitt mantra om global uppvärmning. Denna lögn blir allt uppenbarare för allt fler och medverkar starkt till att ytterligare underminera tilliten till ett moraliskt dekadent ledarskap.

Kina har med mycket stor skicklighet utnyttjat den västliga falska skrämselpropagandan mot oss själva. Vid det beramade klimatmötet som FN höll i Köpenhamn 2009 samlade kineserna stöd från resten av världen och tvingade fram ett löfte från president Obama att västvärlden skulle skjuta till 100 miljarder dollar per år till klimatåtgärder i olika utvecklingsländer. Detta utan att göra några egna åtaganden. Därefter fortsatte klimatförhandlandet och hösten 2015 ingicks en global överenskommelse i Paris där västvärlden utlovade att minska sin fossilanvändning, medan Kina, Indien och andra utvecklingsländer såg till att få fritt fram att fortsätta öka sin fossilanvändning.

Kina har med iskall skicklighet spelat sina kort och framställs i våra MSM som ett föredöme i klimatpolitiken, trots att man fortsätter att öka sin fossilanvändning i oförminskad takt. Samtidigt kräver man nu väst på de 100 miljarderna dollar per år. I klimatfrågan har västvärlden målat in sig i ett hörn som bara kan försvaga oss och påskynda Kinas utveckling till världens ledande supermakt. Och kineserna bekymrar sig de facto väldigt lite för klimatfrågan.

Tyvärr kan man inte dra någon annan slutsats, än att det vi ser rulla upp framför våra ögon är en upprepning av Romarikets moraliska förfall och undergång. Det klokaste vi i lilla Sverige kan göra är att börja orientera oss åt den kinesisk-ryska hegemonin och bygga relationer där. Hela vårt politiska etablissemang gör tyvärr exakt det motsatta och stärker banden till ett USA/NATO som befinner sig på reträtt i full moralisk upplösning.

Lars Bern