Julen är en högtid inom den kristna religionen för att fira födelsen av kristendomens stora profet Jesus. Kristendomen är en av de Abrahamitiska religionerna som är den samlande beteckningen för judendomen, kristendomen och islam. Deras profeter och grundare var Moses, Jesus och Muhammed som alla enligt religionernas skrifter var ättlingar till patriarken Abraham. Dessa religioner omfattar drygt hälften av människorna på jorden, ca. 4 miljarder.

Det som definierar de Abrahamitiska religionerna är deras s.k. heliga skrifter. För judendomen är det bibelns gamla testamente och för kristendomen detsamma, med tillägg av bibelns nya testamente som innehåller vad profeten Jesus predikade. Islam har en egen helig skrift som kallas koranen. Utmärkande för alla dessa religioner och deras skrifter är en uttalad patriarkalisk lära där guden är en fadersgestalt och i kristendomens fall Jesus är hans son. Skrifterna har givetvis skrivits av gamla patriarker och inte av någon gud.

Jesus var en utpräglad patriarkal figur som samlade omkring sig tolv män som han kallade sina lärjungar och som efter hans död på korset förde ut hans lära över världen. Det senare dokumenterat i bibelns nya testamente, där de fyra viktigaste av lärjungarna kallade apostlar har var sitt evangelium.

I stort sett hela västvärlden har kommit att omfattas av kristendomens tro och kristendomen har satt sin prägel på den västliga kulturen. I centrum för kristendomen har vi den katolska kyrkan som leds av en patriark som benämns påve och han i sin tur är omgiven av underpatriarker kallade kardinaler som är de som utser påven. Vid sidan om den katolska kyrkan finns ett antal fristående kristna samfund där de protestantiska och ortodoxa kyrkorna är de mest framträdande.

 

Svenska Kyrkan

Den patriarkala strukturen dominerar flertalet kristna kyrkor, så även den protestantiska Svenska Kyrkan till för bara något halvsekel sedan. Den partipolitiskt styrda Svenska Kyrkan har under senare delen av 1900-talet allt mer kommit att influeras av de inrikespolitiska strömningarna.

Den politiska kampen för jämställdhet mellan kvinnor och män har därvid kommit att även påverka kyrkan. Detta ledde 1958 till beslutet att bryta den ensidiga patriarkala ordningen och även acceptera kvinnor i prästrollen. Den utvecklingen har fortsatt och lett till en kyrka som idag snarast domineras av kvinnor, med den kvinnliga ärkebiskopen Antje Jackelén och ett antal kvinnliga biskopar. Svenska Kyrkan börjar paradoxalt nog att allt mer likna ett matriarkat.

I dagarna har ett förslag till en ny kyrkohandbok för Svenska Kyrkan utarbetats inom de politiska beslutsorganen i kyrkan. Den innebär ett förslag att nu helt bryta med den patriarkala traditionen och ordningen inom kristenheten. Bl.a. skall de troendes gud inte längre kallas han, fadern eller herren i prästernas predikningar. I vad mån man även avser att ändra de mångtusenåriga texterna i bibeln framgår vad jag förstått, inte. Jag undrar om prästerna längre får läsa ur bibeltexter där guden och profeten Jesus refereras till som män?

Det jag inte kan förstå med Svenska Kyrkan är varför man inte går hela vägen ut och bryter relationen till den patriarkala kristna religionen och dess lära som den framgår av bibeln? Antje Jackelén har även i uttalanden visat stor tolerans mot islam trots de uppenbara konflikterna mellan koranens läror och bibelns nya testamente. Det logiska vore ju att ärkebiskopen och hennes övriga styrande konstaterade att deras politiska värderingar inte är förenliga med det som står skrivet i kristendomens urkund – bibeln. Man borde således bilda en ny religion baserad på de värderingar man tror på, istället för att klamra sig fast vid en religion vars lära går stick i stäv mot dessa värderingar på en rad punkter.

För egen del är jag född in i Svenska Kyrkan, men valde att lämna den kring sekelskiftet när K G Hammar var ärkebiskop, eftersom jag då upplevde kyrkans politisering som ytterst besvärande. På något sätt tyckte jag att prästerna allt mer strävade efter världslig makt och mest använde sin position inom kyrkan som en plattform för att driva en politisk agenda. Jag tänkte alltid på när Jesus en gång avfärdade strävan efter världslig makt med orden mitt rike är inte av denna världen. Jag tyckte kyrkan tappart bort sin roll att vara en arena för vårt andliga liv och istället blivit en politisk hybrid.

Med hjälp av en nära släkting sökte jag mig till katolska kyrkan. Även om jag fann större tycke i Svenska Katolska kyrkans ledare Anders Arborelius än i K G Hammar och hans omgivning, så hade jag svårigheter att tro. Jag sökte mig en kort tid till det ateistiska samfundet Humanisterna, men fann ganska snart att jag var en agnostiker som inte hörde hemma i något trossamfund. Humanisterna är lika mycket kämpande för en tro som de religiösa, även om man skulle kunna kalla dem otroende.

Vad jag däremot tror är tyvärr att Svenska Kyrkan är på väg mot sin upplösning intrasslad i en osammanhängande blandning av politiskt opportuna modenycker och en mångtusenårig patriarkal lära. Skall kyrkan överleva måste den ta klar ställning för det ena eller det andra, man kan inte i längden sitta mellan två stolar. Tyvärr blir kyrkans kris även samhällets, eftersom en stor del av vår svenska kultur har sina rötter i kristendomen.

Ni som är troende och likt mig upplever denna identitetskris inom Svenska Kyrkan, bör lämna den och söka er till något annat trossamfund där kristendomen fortfarande är ledstjärnan. Om Svenska Kyrkan tappar sina troende medlemmar, kanske de som gjort kyrkan till en politisk kamporganisation tar sitt förnuft tillfånga och söker sig tillbaka till sina rötter.

Till dess får vi fortsätta fira Jesus födelse, antingen vi tror på hans far eller inte. Det var ju inget fel på det han försökte lära oss om kärlek och tolerans.