Från vännen Lennart Bengtsson har jag fått följande ytterst viktiga inlägg, nu när rysskräcken sprids av vår politiska adel, enligt principen att ju mer rädsla man kan skapa ju större blir bytet. Svensk politik och svenska MSM ägnar sig regelmässigt åt helt fel frågor.

Lars Bern

 

Vår tids Thukydidesfälla

Thukydidesfällan är ett säkerhetspolitiskt begrepp som under senare år åter har aktualiserats inte minst i amerikansk politisk debatt. Den berör de oundvikliga spänningar som inträffar när en aspirerande stormakt hamnar I konflikt med den dominerande stormakten. In sin bok om det peloponnesiska kriget mellan Sparta och Aten 431-404 före Kristus skrev Thukydides att det var Atens uppgång och den fruktan detta ledde till i Sparta som ledde till det oundvikliga kriget mellan de båda staterna.

Thukydides identifierade två huvudsakliga drivkrafter till händelseutvecklingen: å ena sidan den aspirerande maktens växande rättighetsanspråk och å andra sidan den dominerande maktens fruktan, dess känsla av osäkerhet och samtidigt dess beslutsamhet att försvara status quo.

 Det klassiska exemplet under senare tid var den växande konflikten från slutet av 1800-talet mellan den tidens hegemon Storbritannien och uppstickaren Tyskland och som sannolikt var en bidragande orsak till första världskriget. Under det kalla kriget förekom det liknande spänningar mellan USA och Sovjet där det speciellt under Kubakrisen 1962 var ytterst nära att en storkonflikt kunde ha brutit ut.  Roger Donaldsons politiska triller Thirteen Days från 2001 skildrar med stor inlevelse denna konflikt.

Efter Sovjetunionens fall 1990 har USA varit den självklare hegemonen men detta har nu ändrats som en följd av Kinas rekordsnabba utveckling. Den allmänna debatten har inte riktigt hängt med. Speciellt inte i den svenska säkerhetsdebatten där klimatfrågan, migrationen och relationen till Ryssland har tagit all uppmärksamhet i anspråk. Men detta kan ändras. Den begynnande debatten om en stor kinesisk finansierad hamn i Lysekil kan väl bli början på en säkerhetspolitisk debatt som berör Kina.

Hur allvarlig är då den tilltagande spänningen mellan hegemonen USA och uppstickaren Kina. Är det troligt att världen håller på att hamna i en ny Thukydides fälla? Graham Allisons nyutkomna bok; ”Destined for War: Can America and China Escape Thucydides`s Trap?” är här en mycket läsvärd och tankeväckande bok.

Räknar man köpkraften i landets egen valuta passerade faktiskt BNP i Kina USAs BNP redan 2014. Kina är nu världens ledande producent av fartyg, stål, textilier, datorer och mobiltelefoner. Kina är också numera världens största biltillverkare. Kinesiska konsumenter köpte 20 miljoner bilar 2015 eller 3 miljoner mer än i USA. Kina är också jordens största marknad för mobiler och e-handel och har det största antalet Internetanvändare. Kina importerar mest olja, konsumerar mest energi och emitterar ca 1/3 av världens koldioxid. Satsning på civil kärnkraft är störst i världen och samma gäller användning av solenergi och sannolikt också vindenergi.

Det finns praktiskt inget område där inte Kina håller sig bland de ledande länderna. Kina har sitt eget allt framgångsrikare rymdprogram och har sitt eget globala GPS- system.  På rekordtid har man byggt upp ett system av vädersatelliter som är väl så bra som Europas och USAs, osv, osv. Kina producerar i stigande grad kvalitetsprodukter.

På utbildningsområdet håller också Kina på att inta en världsledande ställning. Och samma sak håller på att ske på kulturområdet där kinesisk litteratur och film av hög klass gradvis blir tillgänglig utanför moderlandet.

Kommer denna rasande utveckling att ställa resten av världen i skugga och samtidigt passera USA på allt fler områden och därigenom skapa tilltagande spänningar även på det militära området? Kommer Kinas utveckling att skapa samma oro i USA som Atens utveckling gjorde i Sparta och ge upphov till så stora spänningar att en storkonflikt inte kan undvikas?

Kina är förvisso en totalitär stat men vad som betyder mer är förstås i vilken grad landet är totalitärt. Det är självklart att en utveckling av det slag vi sett i Kina under de senaste decennierna skulle vara helt omöjlig utan individuell frihet och initiativ. Snarare påminner det om den utveckling som vi hade i Sverige under tiden 1870-1970. Det märkliga är på många sätt att man från svensk sida var mer intresserad av Kina under perioder av misslyckande som under den kinesiska kulturrevolutionen än nu när landet snarare borde vara ett föredöme inte minst inom utbildningen. Den svenska vänsterrörelsen upphör aldrig att förvåna i sina bisarra prioriteter.

En allvarlig konflikt mellan USA och Kina kommer att bli förödande för världen och bland de frågor som svenska folket bör oroa sig för så är detta säkert viktigare än både jordens klimat och rädsla för Ryssland. Ryssland är säkert på sikt mer bekymrad och oroad vad som händer med deras östra granne än vad som sker i väster. Den bästa strategin för Europa vore att utöka samarbete och integration med Ryssland ungefär som före den ryska revolutionen än motsatsen inte minst med tanke på alla andra globala spänningar som växer fram inte minst mellan USA och Kina.

Lennart Bengtsson