I en ledare i gårdagens DI skrev chefredaktören PM Nilsson om en plan för att ta sig an Ryssland. Jag har tidigare lärt känna PM som en ytterst kompetent och omdömesgill journalist, men i den här ledaren har han ohämmat hängivit sig till önsketänkande och ren desinformation. Ledaren var givetvis föranledd av det ryska presidentvalet i söndags.

I valet fick Putin 77 procent av rösterna och valdeltagandet var hyggliga 67% trots att alla visste att Putins seger var säkrad. Det innebär att Putin fick aktivt stöd av över 50 procent av alla röstberättigade, en prestation som ingen västlig ledare kommer i närheten av. På Krim röstade 72 procent av de röstberättigade och av dem röstade 92 procent på Putin. Ryska folket gick och röstade mest för att demonstrera sitt stöd för presidenten. Som en jämförelse kan vi konstatera att i USA:s presidentval 2016 var valdeltagandet 53 procent, vilket innebär att Trump blev aktivt vald av mindre än en fjärdedel av de röstberättigade. Hur våra västliga politiker och journalister än vrider och vänder på Putins valseger och försöker förringa den, så måste vi inse att han har ett unikt folkligt stöd. Att försöka analysera bort detta enkla faktum är bara barnsligt självbedrägeri.

När vi bedömer Ryssland bör vi således utgå från insikten om att Putins ställning är starkare än vad någon västledare ens är i närheten av och att han har en i stort sett enad folkopinion i ryggen. Detta stöd har han, trots att västs sanktioner mot Ryssland efter CIA-kuppen i Ukraina och Rysslands annektering av Krim lett till ett bakslag för rysk ekonomi under 2015 och 2016. Under 2017 lyckades man dock vända utvecklingen igen och Ryssland uppvisade en tillväxt per capita som faktiskt överträffade den svenska. Ryssland har även lyckats stoppa den sjunkande medellivslängden och man är på väg att få kontroll över det tidigare utbredda alkoholmissbruket.

I sin utveckling av tankarna hur man skall ta sig an Ryssland hemfaller PM åt rent önsketänkande som gör att analysen hamnar helt snett. Bl.a. pekar PM på att den ryska BNP:n inte ens når upp till de nordiska ländernas, men att jämföra BNP i länder med så totalt olika lönenivåer leder dessvärre till helt fel slutsats. Här måste man se till den faktiska fysiska och teknologiska kapaciteten hos ekonomin och då kommer man att finna att Ryssland ligger i nivå med Tyskland. Som en jämförelse kan konstateras att Ryssland lyckats utveckla några av världens idag främsta stridsflygplan, en teknikutveckling som Tyskland inte har någon motsvarighet till.

PM försöker utmåla Ryssland som efterblivet och under förfall. Jag får en känsla att han fallit för krigshöken John McCaines som i ett anfall av självbedrägeri föraktfullt utmålande av Ryssland som en bensinstation förklädd till ett land. Den bilden PM försöker förmedla stämmer inte. Trots västs sanktioner växer den ryska ekonomin, landet är skuldfritt, inflationen på vår nivå och hela Eurasiens marknad ligger öppen för dem. Ryssarna ligger långt före västvärlden när det gäller flyg-, raket- och rymdteknik och har gjort så sedan 50-talet. Nu har man lyckats ta fram en atomdriven raket, en teknikutveckling väl i nivå med Manhattanprojektet på sin tid. USA har försökt utveckla sådana raketmotorer men misslyckats. Ryssland är världens ledande exportör av högteknologisk kärnkraft. Ryssland har på kort tid seglat upp som världens största veteexportör, så beroendet av oljan minskar även på råvarusidan.

Jag har tidigare pekat på att Rysslands militärbudget idag är mindre än en tiondel av den amerikanska. Även här får man se upp när man gör jämförelser, eftersom man låter sig luras av det långt lägre kostnadsläget i Ryssland. Den ryska medellönen är 5.000 kr/mån. Ser man till faktiska fysiska resurser och hur militärbudgeten används krymper skillnaden ihop. USA med sina geopolitiska ambitioner har nästan tusen militärbaser över hela världen som givetvis drar enorma kostnader, medan Ryssland har ytterst få baser utanför landet och saknar ambitionen att styra andra länder militärt. Den ryska militärens uppgift är främst att försvara landets territorium, medan USA militärens uppgift främst är att försvara den styrande elitens, de globala företagens och bankernas ekonomiska intressen runt hela jorden.

Med sitt lägre kostnadsläge och sin större effektivitet, får ryssarna betydligt mer pang för pengarna till sin militär. Som en jämförelse kan man nämna att USA-militärens nya atomubåtsprojek med de s.k. Columbia-klassbåtarna, kommer att kosta uppåt 70 miljarder kronor per båt. För mindre än det beloppet har ryssarna tagit fram ett program med åtta stycken likvärdiga atomubåtar. Liknande är förhållandet när det gäller stridsflygplan där USA:s problemtyngda F35 projekt blivit oerhört dyrbart. De klumpiga F35 planen är sannolikt chanslösa mot de moderna ryska och betydligt billigare stridsplanen. Den amerikanska militären har snöat in på stealthegenskaper, trots att både kineser och ryssar har radarsystem som ser dessa plan. När jag sitter och gör denna typ av jämförelser infinner sig känslan av att de amerikanska skattebetalarna systematiskt rånas av oligarkin bakom det amerikanska militärindustriella komplexet. Man får allt mindre pang för pengarna som istället hamnar i den rika elitens fickor.

USA:s militärstrategi har sedan Reagan varit att neutralisera Rysslands förmåga att vinna ett kärnvapenkrig mot USA. Detta försöker man åstadkomma med utplacering av antiballistiska missiler s.k. ABM inpå den ryska gränsen (läs NATO:s expansion). Ryssarnas svar har varit asymmetriskt. Man har inte utvecklat ett liknade missilförsvar, vilket blivit för dyrt. Istället har man tagit fram teknik för hypersnabba intelligenta kryssningsmissiler som inte är ballistiska och signalsystem som kan störa ut stora delar av USA/NATO:s kommunikationssystem.

Genom tekniska genombrott som atomdrift av raketer och material i raketerna som tål mycket höga temperaturer har ryssarna fått fram vapen som USA saknar motmedel mot. Redan har man en ny kryssningsmissil på förband som kommer upp i tio ggr ljudhastigheten (inte tre ggr som PM-skriver). Man säger sig ha en ny robot som klarar tjugo ggr ljudhastigheten på ingående och de stora kärnvapenraketerna med multipla stridsspetsar är laddade med snabba icke ballistiska kryssningsrobotar. Det finns inga luftvärnssystem som klarar av att skjuta ner dessa typer av kryssningsrobotar. Ryssarna har även utvecklat en hypersnabb undervattensdrönare som klarar mycket stora djup och som kan bära stora kärnladdningar som skulle kunna dränka USA:s kustområden. Med dessa vapen har bl.a. ryggraden i USA:s globala militärmakt – hangarfartygen med sina flottor – förvandlats från flytande fästningar till sittande ankor.

Den svenska naiva politiken att söka skydd mot en växande rysk militärmakt hos USA/NATO har gått upp i rök. USA kan inte skydda oss i händelse av en väpnad konflikt med Ryssland. Tvärtom är det så att vårt flirtande med USA/NATO kraftigt ökar risken för Sverige att bli angripet i händelse av ett krig med Ryssland inblandat. Rent skrattretande är att USA:s militärindustriella komplex lyckats lura de svenska politikerna och generalerna att köpa ett antikt amerikanskt luftvärnssystem som heter Patriot. USA har själva slutat använda systemet, eftersom de vet att det är chanslöst mot ryska vapensystem, så jag undrar vad lilla Sverige skall ha det till.

Det klokaste Sverige kan göra är att återgå till vår framgångsrika alliansfria politik, att samarbeta med det långt klokare Finland och att återställa vår förmåga att försvara svenskt territorium mot oönskade inkräktare. PM skriver att det avgörande för den demokratiska världen ändå är att den stora demokratin är den ledande militärmakten. Jag hoppas ni ser hur naivt det resonemanget är. Därtill är det en myt att USA är en demokrati, t.o.m. förre presidenten Carter har nyligen konstaterat detta och hävdar med all rätt att USA är en oligarki. Sannolikt är Ryssland minst lika demokratiskt som USA.

Den pågående intensiva antiryska kampanjen och alla False Flags drivs av den styrande angloamerikanska eliten som vill knäcka Ryssland, så att deras globala företag åter kan komma åt Rysslands enorma naturrikedomar. På 90-talet under Jeltsintiden hade man chansen, men sumpade den genom en girig hänsynslös rövarmentalitet som återuppväckte den ryska björnen och bar fram Putin till makten. Att nu försöka störta Putinregimen med dess massiva folkliga stöd är dömt att misslyckas som valet visat. Hatpolitiken ökar bara risken för en total militär konfrontation. Jag har väldigt svår att förstå den entusiasm med vilken Sveriges politiker deltar i detta farliga maktspel.

Vi har inget att vinna och allt att förlora!

Lars Bern