Jag har i tidigare krönikor pekat på den tickande ekonomiska bomben med den kraftiga snedfördelningen av den ekonomiska tillväxtens frukter. Oxfam har redovisat globala siffror som visar att 82% av tillväxten i världsekonomin förra året tillföll en hundradel av befolkningarna, medan den fattigaste halvan av jordens befolkning inte fick någon del av tillväxten. Sverige med sin globalistiska politik utgör inget undantag. Här växer klyftorna mellan de allra rikaste och resten av befolkningen precis som i omvärlden. Den här utvecklingen har nu gått så långt att en majoritet av befolkningen snart kommer att ifrågasätta värdet av ekonomisk tillväxt. De får ju ändå ingen del av den.

Idag kan vi läsa att SSU:s ordförande Philip Botström tycker att Stefan Löfven och Magdalena Andersson har varit alldeles för fega mot de rikaste i Sverige och han menar att vi kommer inte att vinna valet på att huka oss för de rikaste gubbarna i paradvåningar på Östermalm. De måste bidra mer så att vanligt folk kan få det bättre.

Detta låter ju bestickande med hänsyn till snedfördelningen av tillväxtens frukter. Problemet för SSU är bara att man glömmer orsaken till att det ser ut som det gör. Nämligen, den dag som vi övergav en nationell ekonomisk politik och fullt ut underordnade oss globalisternas politik inom EU, så frånhände vi oss möjligheten att föra en nationell fördelningspolitik. Botströms eget parti har varit starkt pådrivande under senare år när det har gällt vårt underordnade under globalistiska intressen. Deras eget ansvar för den växande klyftan mellan fattiga och rika står utom allt tvivel.

Kraven på en rättvisare fördelning av tillväxtens frukter skall i första hand riktas till EU. Sverige kan inte längre, sedan vi öppnade oss helt mot den globala ekonomin, bedriva en egen fördelningspolitik. Landets miljardärer, varav flertalet är våra duktigaste entreprenörer, kommer inte att stanna en dag om vi beskattar dem och deras bolag hårdare än övriga länder inom EU. Vi har faktiskt för bara några decennier sedan upplevt just detta och tvingats retirera. Och EU i sin tur kan inte avvika från miljardärers beskattning på andra håll i världen. Nu sedan USA sänkt sina skatter både för de rikaste och deras företag är det knappast en lämplig tidpunkt för att sätta åt EU:s rika entreprenörer.

Frågan som infinner sig är då vilken politik som bör föras för att vanligt folk skall få en rimlig del av den ekonomiska tillväxten framgent? Det är en svår fråga, men det finns en åtgärd som skulle vara effektivare än någon annan, och det är att lätta på den tunga skattebördan för vanliga människor, så att de får mer av sin lön över till sig själva. Men det är ju exakt den politik som Socialdemokrater motsätter sig. Ingenstans i världen är människor med vanliga låga inkomster så hårt beskattade som i socialdemokraternas globalistiskt styrda Sverige. Denna globalistiska politik är dikterad av jordens rikaste och sossarnas skattepolitik stryper vanliga inkomsttagares disponibla inkomster – klyftorna är med andra ord skapade av just socialdemokraternas egen politik.

Frågan infinner sig då, hur skall vi få råd att sänka skatten för vanligt folk? Svaret är något så osocialdemokratiskt som att börja minska utgifterna och sätta stopp för dagens hämningslösa pengarullning till ändamål som ändå saknar folkligt stöd. Den politiska adeln kan börja med sig själva, genom att skära ner på de egna feta politiska arvodena, de sanslöst generösa politikerpensioner och att minska antalet arvoderade politiska befattningar. Philip Botström kan själv börja åka kollektivt istället för taxi. Man kan sedan direkt spara 30 miljarder genom att inte köpa ett helt värdelöst och omodernt luftvärnssystem från USA som socialdemokraternas försvarsminister föreslagit. En betydligt restriktivare och mindre spendersam migrationspolitik lär sedan kunna minska utgifterna med ytterligare några hundra miljarder. Jag lovar att om Socialdemokraterna är beredda att slakta några heliga kor, så skulle dom kunna sänka skatten för vanligt folk betydligt och därmed skulle klyftorna minska.

Detta sagt, så måste vi på sikt ta itu med den globala snedfördelningen mellan rika och fattiga, men det måste numer ske i internationellt samarbete eftersom vi på den punkten avsagt oss vårt nationella självbestämmande till i första hand EU:s byråkrater.

Lars Bern