I ett genmäle till min krönika om hur Anders Wikman försökt påverka en bekant som ger ut ett nyhetsbrev att inte ge mig en plattform att uttrycka mina åsikter, frågar han mig Varför Du så radikalt ändrat Din syn har jag ingen förklaring till? Jag skall här försöka besvara hans fråga med detta öppna brev.

 

Bäste Anders Wijkman,

Eftersom du besvärar dig att så i detalj redogöra för vår tidigare vänskap så ser jag mig nödgad att som bakgrund ge min bild av mina mångåriga relationer till dig.

Det är möjligt att vi träffades när jag gjorde en föredragning för 1976 års energikommission. Föredragningen handlade inte om bioenergi utan om alkohol som drivmedel i bilar. Jag har inget starkt minne av att du var ledamot där, de enda jag kommer ihåg var Ove Rainer som var ordförande, kommunisten Per Kågesson och Birgitta Dahl som senare blev energi- och miljöminister. Men jag har kanske ett svagt minne av att du satt med i kommissionen som representant för Moderaterna.

Vi stötte säkert på varandra då och då under 80-talet då jag som chef för AB ÅF och för IVL var väldigt engagerad i miljöfrågor. Vår närmare bekantskap uppkom när jag blev engagerad som ordförande för Det Naturliga Stegets miljöinstitut under åren 1990-96. Vi hade mycket positivt samarbete med dig under den tiden då du var generaldirektör för SAREC. Jag uppskattade mycket samarbetet i din miljöutredning inför EU-inträdet.

Vi delade intresset för miljön och jag upplevde dig som en av få politiker som hade ett starkt engagemang, varför jag på olika sätt försökte stötta dig. Vi blev under de åren mycket goda vänner och du hade vänligheten att bjuda mig på din stora 50-årsfest 1994. Jag upplevde dig dock från början som ganska narcissistisk, men det översåg jag med, eftersom detta är en egenskap som du delar med många politiker.

När Folkpartiet 1997 skulle välja en ny partiledare, lämnade du Moderaterna och gick med i Folkpartiet och kandiderade till partiledarposten. Som Folkpartisympatisör och med ett antal kontakter i partiets styrelse medverkade jag till din kampanj, eftersom jag gärna sett en miljöengagerad person på den posten. Du blev dock inte vald och du fick aldrig någon roll i Folkpartiet utan övertalades några år senare av Alf Svensson att kandidera för Kd till Europaparlamentet.  Dessa partibyten kom att dra lite av ett löjets skimmer över dig och folk i min omgivning började uppleva dig som en opportunistisk vindflöjel.

När jag ihop med IVL 1998 gav ut miljöboken Strategy for Sustainable Growth medverkade du mycket riktigt med ett vänligt förord i boken. Jag har även ett minne av att jag vid några tillfällen hoppade in som ersättare för dig och höll föredrag när du fått förhinder. På det hela taget uppfattade jag dig som en god vän.

Under början av 2000-talet kom mitt engagemang i den svenska miljödebatten att avta på grund av att jag bodde långa perioder på Rivieran där jag köpt en villa. Jag var även väldigt handikappad av sviterna efter min cancersjukdom som drabbade mig i början av 90-talet. Av naturliga skäl medförde detta att kontakterna med dig blev mycket glesa.

Våren 2008 så reagerade jag på en i mitt tycke tveksam annonskampanj från företaget Svensk Etanolkemi AB där man argumenterade för användning av etanol som drivmedel i bilar. Jag visste vad jag pratade om eftersom jag ju var en av landets ledande experter på alkoholdrivmedel, efter min tid som projektledare för just det på Volvo på 70-talet. Annonspojkar i kampanjen var du och Naturskyddsföreningens (SNF) dåvarande ordförande Mikael Karlsson. Eftersom jag var medlem i SNF sände jag ett mejl till MK och ifrågasatte det lämpliga i att SNF ställde upp på detta sätt för ett tveksamt kommersiellt intresse.

Svaret från MK var ytterst förolämpande och aggressivt, varför jag anade ugglor i mossen. Jag hade av allt att döma trampat på en öm tå. Detta fick mig att skriva en debattartikel om det vansinniga i en satsning på etanoldrivmedel (vilket den senare utvecklingen visat var ett riktigt konstaterande) som publicerades på SvD Brännpunkt. MK svarade på min artikel med ett oförskämt inlägg med flera rena rallarsvingar, något som förstärkte mitt intryck av att det var något sjukt med frågan. I detta läge så hoppade du – min ”vän” in i pressdebatten och medverkade i nedgörandet av mina synpunkter. Det upplevde jag som ett stort svek, så gör man inte vänner emellan. En som i ett genmäle kom till mitt försvar var Göran Perssons tidigare miljörådgivare och tidigare vice ordförande i SNF hedersmannen Stefan Edman.

Den här pressdebatten återuppväckte mitt intresse för att åter engagera mig i den svenska miljödebatten, eftersom jag upplevde att ledande miljöaktiva som du och MK förde ett resonemang som knappast gagnade en hållbar miljöpolitik. Senare under våren samma år skrev förre Sandvik-chefen P-O Eriksson en debattartikel i Dagens Industri där även han kritiserad miljöpolitiken och då främst klimatlarmen. Efter ett samtal med P-O beslutade jag att börja studera vetenskapen och konsultera mina många bekanta miljöforskare bakom de då allt intensivare klimatlarmen. Det resulterade under hösten samma år i en ny artikel på SvD Brännpunkt där jag starkt ifrågasatte den överdrivna alarmismen i klimatdebatten.

Den SvD-artikeln har jag redogjort för i andra sammanhang. Jag fick uppleva hur det var att bli utfrusen ur etablissemanget och betraktad som den dissident vilket jag fortfarande är stämplad som. Jag blev portad från att uttrycka mig i alla MSM. Efter det som hände häromdagen när du försökte få mig tystad även i mindre medier, förstår jag hur det gått till.

När du tillsammans med klimatalarmisten Johan Rockström några år senare gav ut boken Den stora förnekelsen som var ett enda stort påhopp på alla oss som hade en mer nyanserad syn på klimatfrågan än alarmisterna, var sprickan mellan dig och mig definitiv. Ni två herrar har medverkat till att sprida hat och vanära över mig med flera, trots att jag helt ställt upp på vad landets främsta klimatforskare inom Kungliga Vetenskapsakademin sagt i frågan. Det har räckt att ifrågasätta din och Rockströms fullständigt hysteriskt överdrivna skrämselpropaganda för att bli förföljd med hatiska anspelningar att vara jämförbar med förintelseförnekare. Och det har inte hjälp att alla observationer av klimatets utveckling under de tio år som gått, visar att jag haft rätt och du haft fel.

För att komma med något förmildrande omständighet rörande ditt beteende mot mig, så vill jag framhålla att jag faktiskt tror att du med din obefintliga naturvetenskapliga bildning blivit lurad in i klimatalarmismen av charlataner som Rockström och andra som hittat en säker födkrok i klimatalarmismen. Kanske har du inte heller förstått den roll som Romklubben, där du medverkar, har spelat i skapandet av den för oss skattebetalare ytterst dyrbara skrämselpropagandan runt klimatet.

Så kanske skall jag förlåta dig ty du vet icke bättre.

Här Anders Wijkman har du svaret på din fråga och även förklaringen att det var ditt eget och MK:s agerande mot mig 2008 som öppnade mina ögon för det pågående klimatbedrägeri som ni var en del av.

Vänligen

Lars Bern