President Trumps beslut att USA ensidigt bryter det s.k. JCPOA-avtalet rörande Irans kärnteknologi som ingicks mellan åtta parter 2015 har fått stor internationell uppmärksamhet. Många menar att det är ett första steg mot att USA sin vana trogen även attackerar Iran militärt. Trumps beslut har bl.a. lett till en allvarlig spricka i relationerna till EU och västländer som Tyskland, UK och Frankrike som var med och förhandlade fram avtalet. USA:s allierade verkar ha fått nog av den amerikanska konfrontationspolitiken. I skuggan av denna händelse har dock andra händelser skett som kan visa sig få långt större effekter på USA:s position i Mellanöstern.

Det är väl omvittnat att USA i samband med att man inledde sitt s.k. krig mot terrorismen hade utarbetat planer på att med våld initiera regimskiften i 7 olika länder i Mellanöstern och Nordafrika. Detta ledde senare till USA/NATO-anfallen mot Irak och Libyen och det pågående proxykriget för att även försöka störta Assad i Syrien. Att Iran även stått med på listan över länder där man planerade ett regimskifte är knappast någon hemlighet. Därmed räknade man även med att Irans skyddslingar Syrien och Libanon skulle falla som dominobrickor i USA:s händer. I de senare fallen är regimen i Israel en stark pådrivare.

Tanken när USA och UK inledde sitt illegitima anfall på Irak 2003, var att försöka skapa ett demokratiskt styrelseskick där av västlig modell som man sedan kunde få kontroll över, liknande det man t.ex. skaffat sig över dagens Sverige. Det handlar om att omvandla självständiga länder till lydriken som står öppna för de angloamerikanska globala företagens exploatering. En del av målet var även att enligt en beprövad modell etablera en militär närvaro i dessa länder för att bevaka att de globala ekonomiska intressena får fritt spelrum.

Det problem USA har haft med Irak efter kriget är att landet hamnat i händerna på den shiitiska delen av befolkningen. Därmed har Irak sakta men säkert glidit över till samma läger som Iran som är det dominerande shiitiska landet i regionen. För strategerna i Washington stod kärnavtalet hindrande i vägen för deras planer att åstadkomma ett regimskifte med hjälp av hårda ekonomiska sanktioner, som man optimistiskt hoppas skall lede till en inre revolt mot den shiamuslimska regimen.

Samma dag som USA sa upp Iranavtalet (12/5) genomfördes ett val till parlamentet i Irak i linje med planen att göra landet till en demokrati i USA smak. Irak är en viktig schackpjäs i maktkampen mellan USA och Iran, valet var därför ytterst viktigt för USA:s möjlighet att genomföra sin strategi för totalkontroll över Mellanöstern. Irakvalet blev ett kraftigt bakslag för Trumps strategi visavi Iran. Man hade satsat hårt på att premiärminister Heidar al-Abadis parti skulle vinna, men det kom enbart på tredje plats med bara 42 mandat av 329. Vad värre var, två dokumenterat antiamerikanska grupperingar ledda av Muqtadar al-Sadr (bilden) and Hadi al-Amiri tog första och andra platsen i parlamentet.

Det står helt klart att nästa regering i Irak blir uttalat antiamerikansk och sannolikheten är hög att den kommer att avhysa USA:s 100.000 soldater och olika entreprenörer. USA-militärens närvaro i Irak är av central betydelse för deras aktiviteter i norra Syrien, där de försöker säkra makten över Syriens viktigaste oljefält åt sina oljebolag.

Valet har totalt vänt upp och ner på USA:s Irakpolitik och man kan nu konstatera att det otroligt dyra Irakkriget, offrandet av oräkneliga irakier och 15.000 USA-soldater har varit helt bortkastat för USA. Det klumpiga och illegitima störtandet av Sadam Hussein har lett USA ur askan i elden. Al-Sadres milis har tusentals amerikanska soldaters liv på sitt samvete under kriget och de deltar nu i striderna i Syrien mot USA på Assads sida.

Mycket talar för att Iran som ledare i det shiamuslimaska lägret kommer att spela en avgörande roll i arbetet på att forma en ny Irakisk regering. Tidigare har USA tillsammans med Iran varit överens om att stödja de förra regimerna, men med Trumps fientligheter kommer givetvis Iran inte längre ta någon hänsyn till USA:s intressen. Al-Sadr lutar starkt åt vänster med allierade som är kommunister, vilket inte lär gynna amerikanska företagsintressen.

Mycket talar för att nästa Irakiska regering kommer att stå under starkt inflytande från Iran och att den kommer att framtvinga ett tillbakadragande av USA:s millitär i landet. Det kommer av USA-militären att uppfattas som ett starkt förnedrande nederlag som man kan fundera över om Trump som stödjer sig på militären kommer att kunna svälja. Detta skall även ses mot bakgrund av sannolika planer i Washington att kunna ingripa militärt i Iran och den pågående millitära verksamheten i nordöstra Syrien, vilket skulle försvåras avsevärt om man körs ut ur Irak.

Till bilden av bakslaget i Irak skall även läggas att USA:s Representanthus tagit ett enigt beslut som blockerar Trumps möjlighet att anfalla Iran militärt utan Kongressens godkännande.

De övriga undertecknarna av Irans kärnavtal Tyskland, Frankrike, UK, EU, Ryssland och Kina deklarerar att de tänker fullfölja avtalet med Iran och att man därför inte tänker följa USA:s unilateralt deklarerade sanktioner mot Iran. Detta tillsammans med motgångarna i Irak borgar för att Trumps nya politik mot Iran går mot ett fiasko och att han på köpet har skapat en spricka i den västliga hegemonin och av allt att döma öppnat en dörr mellan Ryssland och EU.

Det som förvånar mig mest är att våra agendamedier – MSM inte med en stavelse berört detta stora amerikanska nederlag. Man vågar tydligen inte publicera sådana negativa nyheter, eller ännu värre, man begriper kanske inte vad som händer.

Frågan jag ställer mig är vem skall nu USA:s krigsmaskin anfalla för att inte dö sotdöden? Nordkorea är ett alternativ, men även där verkar det som om USA:s allierade inte är överförtjusta i den klumpiga amerikanska krigsretoriken. Sannolikt vill både Sydkorea och Japan även bli av med den amerikanska militären från sina länder. Är det vi bevittnar svanesången för USA:s dominans och översitteri i världspolitiken?

Lars Bern