Den klarsynte socialdemokratiska journalisten Vidar Andersson förutser att SD kommer att segla upp som Riksdagens största parti efter valet. Jag tror han får rätt. Jag skall försöka analysera varför det kan bli så.

Jag har tidigare krönikor redogjort för den i snart hundra år pågående omfördelningen av ekonomisk makt runt om i världen från politiskt valda makthavare till ett litet fåtal enormt förmögna personer och familjeklaner, som i sin tur kontrollerar världens största globala företag och banker. Den här privata ansamlingen av ekonomisk makt har gjort att privata ekonomiska resurser vuxit ikapp de ekonomiska muskler som disponeras av flertalet nationalstater. Dessa kretsar köper sig allt större politiskt inflytande på folkstyrets bekostnad. Redan 1995 varnade Harvard-ekonomen David C. Korten för den här utvecklingen i sin bok When Corporations Rule the World. Detta har skett under de senaste hundra åren och omfördelningen har, pådriven av ekonomisk tillväxt, fortsatt och accelererat under de 23 år som gått efter bokens publicering.

 

Globalismen – etablissemangets nya ideologi

Den hyperförmögna finanseliten har med mycket stor framgång marknadsfört sitt program för ekonomisk tillväxt och för en ökande dominans på världsmarknaden för deras företag och banker. De har bildat en rad mäktiga lobbygrupper och organisationer för att på olika plan påverka den förda politiken så att det gynnar dem maximalt. Man kan summera de globala företagens och bankernas gemensamma affärsintresse i följande agenda för den globala ekonomins utveckling.

  • Att eliminera alla restriktioner för kapitalrörelser och valutor
  • Att etablera fri rörlighet för varor och tjänster
  • Att ersätta nationella regelverk med överstatliga
  • Att privatisera flertalet offentliga verksamheter
  • Att rasera nationella gränser och skapa fri etableringsrätt
  • Att eliminera ekonomiskt oberoende genom hög skuldsättning
  • Att skapa konkurrens för arbetskraften genom fri rörlighet

Detta kan sägas vara globalismens politiska program som vi i västvärlden är på väg att driva igenom och som vi försöker tvinga på resten av världen, om nödvändigt med hjälp av globalisternas egen krigsmakt – USA/NATO. Denna krigsmaskin har inget med territoriellt försvar att göra, den är enbart skapad och organiserad för driva de globala företagens och bankernas kolonisering av världsekonomin. Observera att så gott som alla större krig efter andra världskriget har startats av just denna krigsmakt. Som vi sett under senare decennier lever länder som motsätter sig globalismens program mycket farligt. Det enda säkra sättet för dessa länder att skydda sig är att skaffa sig egna kärnvapen eller som Sverige att inta rollen som globalismens lydrike.

Globalisternas program har mycket riktigt resulterat i en exempellös ekonomisk tillväxt mätt som primitiv BNP. Den tillväxten kommer dock med två allvarliga problem, dels tar den död på demokratin som förutsätter att politisk makt utövas nationellt och dels tillfaller tillväxten nästan bara den absoluta ekonomiska eliten. Demokratins död har vi i dagarna påmints om i Italien där landets globalistiske president vägrar att godkänna en regering som röstats fram av en folkmajoritet.

Enligt Oxfam hamnade tillväxten i världen år 2017 till 82% hos den rikaste hundradelen av världens människor, medan den fattigaste halvan inte fick någonting. Dessa två problem göra det motiverat att på allvar ifrågasätta dagens primitiva BNP-tillväxt som det övergripande målet för politiken. BNP-tillväxten är gynnsam för företag och banker och deras ägare, men den ger bevisligen väldigt liten utdelning till den stora massan människor.

Med sina enorma ekonomiska resurser har globalismen genom övertagandet av 90% av västvärldens etablerade medier – MSM, köpt sig en näst intill total kontroll över opinionsbildningen. MSM har tappat rollen som den tredje granskade statsmakten och intar nu istället rollen som globalismens propagandaorgan vilket vi ser dagliga bevis för i SVT/SR, SvD och DN. Man har även med generösa ekonomiska bidrag skaffat sig kontrollen över flertalet av västvärldens för opinionsbildningen viktiga förment ideella organisationer – s.k. NGO. Detta opinionsmonopol har skickligt utnyttjats tillsammans med generösa ekonomiska förmåner för att även ta kontrollen av västvärldens politiska etablissemang. Ledande svenska politiker hamnar på globalisternas payroll efter fullgjort värv såsom t.ex. förre statsministern Reinfeldt och förre finansministern Åsbrink.

MSM:s opinionsmonopol har på senare tid kommit att hotas av en fri opinionsbildning som växer fram på nätet. Vi ser dagligen exempel på hur globalisternas medier försöker än det ena än det andra för att möta detta hot och tysta nätopinionen.

Detta är den arena mot vars bakgrund höstens val i Sverige skall hållas. Låt oss i tur och ordning granska de svenska politiska partierna som ställer upp i höstens val och hur de förhåller sig till den nya framväxande maktordningen.

 

Socialdemokraterna

Partiet har ett förflutet som landets statsbärande arbetarparti som periodvis samlade halva valmanskåren och kunde regera med egen majoritet. En stor andel av partiets ledande funktionärer var till en början rekryterade från arbetarklassen. Basen för partiets starka ställning har varit dess fackliga gren i form av LO där man hittills lyckats behålla makten. Ursprungligen sågs partiet och facket som grenar på samma träd och alla fackföreningsmedlemmar kollektivanslöts till partiet. Trots att man tvingats ge upp kollektivanslutningen och allt färre medlemmar är socialdemokrater, lämnar det av socialdemokrater styrda LO fortfarande mångmiljonbidrag till partiet under valrörelser. Man har även med stor finurlighet tidigare lyckats hålla kommunister utanför inflytande inom LO. Nu handlar det dock mest om att mota bort Sverigedemokrater som enligt vissa uppgifter nu är fler bland medlemmarna än de som är socialdemokrater. Medlemmar som kommer ut som aktiva Sverigedemokrater utesluts ur den fackliga gemenskapen.

Partiet var från början starkt nationalistiskt och byggde mycket av sin politik på idén om socialdemokraternas Sverige som ett tryggt hem för det svenska folket. Partiet påverkades starkt under 30- och 40-talet av de rashygieniska strömningarna i Europa och bl.a. genom Alva och Gunnar Myrdals olika skrifter. Ett led i den politiken var ganska godtyckliga steriliseringar av människor som inte ansågs lämpliga att få barn.

Det fanns en uttalat internationell sida av partiet som byggde på Internationalens tankar om solidaritet mellan arbetare i alla länder. De stora globala företagen och bankerna sågs som monopolkapitalistiska motståndare. Den alliansfria politiken mellan öst och väst var en viktig grundpelare.

Partiets bakgrund som statsbärande under en stor del av 1900-talet har skapat en grandios självbild inom partiet som stämmer dåligt med dagens situation. Den starka ställningen har genom åren gjort att man lockat till sig personer med karriär- och maktambitioner varvid inslaget av funktionärer från arbetarklassen minskat. Partiet var ursprungligen socialistiskt och närde planer på en socialisering av näringslivet så sent som under 80-talet med genomförandet av löntagarfonder. Under Olof Palmes ledarskap öppnade man sig mer mot omvärlden och försökte spela en roll i världspolitiken, präglad av solidaritetsandan i den socialistiska internationalen. Den politiken kom att föra Sverige i konflikt med USA dess styrande oligarker. Relationerna blev som sämst under Vietnamkriget när Palme tog stark ställning för de Vietnamesiska kommunisterna och deras kamp för att frigöra landet från USA.

Efter att Palme mördats 1986 orienterade partiets ledning snabbt om sig. Man frigjorde sig från nationella socialistiska ideal, gav upp socialiseringsplanerna och markerade sin tillhörighet till det globalistiska lägret genom accepterandet av anslutningen till EU. Palmes efterträdare Ingvar Carlson bjöds med hedersbetygelser in till Ronald Reagan i Vita Huset. Partiet släppte plötsligt fram flertalet av de punkter som globalisterna har på sin agenda. Många avsuttna socialdemokratiska politiker hamnade på befattningar i näringslivet och inom Wallenbergs SEBanken.

Därmed byggde man in en stark konfliktyta i partiet mellan de som fortfarande var trogna Palmes ideal rörande internationell solidaritet och de mer krassa grupperingar som prioriterade ekonomisk tillväxt i nära samarbete med globalisterna inom EU. Man ser idag denna konflikt tydligt mellan de ledande figurer i partiet som vill få in Sverige i NATO trots att hotet från sovjetkommunismen är borta och de breda kretsar som starkt motsätter sig detta. Carl Tham har nyligen karaktäriserat ledningens försvarspolitik som tvetydigheten som princip, dubbelspelet som norm. Det är samma grupperingar som nu startat ett inbördeskrig rörande migrationspolitiken.

Dagens svenska socialdemokrati är ett typexempel på ett tidigare nationalistiskt parti som helt ändrat kurs och lojaliserat sig med de globalistika intressena. Detta har av allt att döma gjort att partiet tappat sin själ och fått allt svårare att behålla sina traditionella väljare. Partiet går in i valrörelsen kraftigt vingklippta av att de gamla arbetarväljarna lämnar partiet för att gå till SD. Samtidigt brottas ledningen med ett pågående inbördeskrig med de som är trogna partiets gamla ideal.

Fortsättning följer.

Lars Bern