Det svenska politiska etablissemanget representerat av alla de sju gamla partierna i Riksdagen har och har haft uppenbart svårt att hitta någon fungerande strategi för att möta det folkliga missnöje med invandringspolitiken som tagit sig uttryck i den snabba framväxten av antietablissemangspartiet Sverigedemokraterna (SD). Alla minns vi Fredrik Reinfeldts idiotiska försök 2014 att straffa de som röstat på SD med sin uppgörelse med Miljöpartiet som förordade helt öppna gränser för invandringen. Den strategin blev ett rungande bakslag för Alliansregeringen, SD vann valet och Reinfeldt smet ut från sitt ansvar bakvägen och migrationen exploderade.

Regeringen Reinfeldt avgick och istället slöt Alliansen upp bakom en minoritetsregering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet genom den s.k. Decemberöverenskommelsen (DÖ). Det primära gemensamma målet för politikeradeln blev att till varje pris stoppa SD:s expansion och förhindra att de fick ett politiskt inflytande i Riksdagen. Stefan Löfven blev statsminister på ett mandat från hela det gamla politiska etablissemanget. Problemet var att målet att förhindra att SD växte och fick inflytande, knappast var det viktigaste för väljarna. Många socialdemokratiska och borgliga väljare blev väldigt frustrerade och kände att politikerna mer representerade sig själva än oss väljare. Jag var själv en av de väljare som plötsligt kände en väldig osäkerhet och frustration över att politikeretablissemanget berövade mig min valfrihet.

För väljarna växte frågan om invandring och migration till den viktigaste. I och med det uppstod en klyfta mellan de etablerade politikernas mål och väljarnas. Det gjort att väljarlojaliteten i främst de stora maktpartierna S och M började erodera. Därmed kunde SD fortsätta sin snabba tillväxt i opinionen. I höstens val blir de sannolikt landets största parti med var fjärde väljare i ryggen.

När det gick upp för de stora partierna att deras strategi vis avi SD åter misslyckats, började man en verbal omsvängning av sin invandringspolitik i ett tafatt försök att vända väljarströmmarna tillbaka från SD. Detta har dock inte haft någon effekt på väljaropinionen. Väljarna hade efter allt velande kommit att misstro etablissemangets uppriktiga vilja att verkligen ta itu med invandringspolitiken. Inte minst den undermåliga s.k. gymnasielagen och en fortsatt rekordstor invandring har gjort sitt till för att underminera väljarnas förtroende.

I det läget valde Stefan Löfven och socialdemokratin att intensifiera sitt utmålande av SD som ett parti med fascistiska och nazistiska rötter i ett desperat försök att skrämma bort väljare från SD. Löfven har därmed gått i en klassisk fälla som finns beskriven i det som kallas Godwins lag. Den som först anklagar sin motståndare i en debatt för nazism erkänner därmed att han förlorat debatten. Vi har alla bevittnat hur Löfven förlorar alla debatter med Åkesson. Den senaste TV-debatten mellan dem var rent pinsam.

SD:s motdrag blev att göra en valfilm – Ett Folk, Ett Parti – som dokumenterar socialdemokratins historiska rötter med mycket tydliga inslag av det man anklagar SD för. Filmen nådde första två dygnen ca. 200.000 tittare, vilket skall jämföras med den socialdemokratiska valfilmen som legat ute i flera månader och hittills bara haft dryga 40.000 tittare, mindre än flera av mina intervjuer på lilla kanalen Swebbtv.

Under torsdagen togs SD-filmen ner från Youtube vilket resulterade i en fullkomlig storm på sociala medier. Hur detta gått till vet jag inte, men den misstanke som vädras är att det rör sig om ett försök att censurera debatten för att skydda socialdemokraterna. S egna valfilm har dock fått ligga orörd på Youtube i flera månader. Vilken förklaringen till att ta bort filmen än är, så innebar det att intresset för filmen fullständigt exploderat och väljarna känner sig återigen manipulerade av etablissemanget.

Problemet för Stefan Löfven och hans parti är att SD:s dokumentär av allt att döma är sakligt korrekt. Den enda invändning av substans som jag hittat är att filmen inte påpekar att Aftonbladets nazistvänlighet på 40-talet skedde innan tidningen blev socialdemokratisk. Den person inom socialdemokratin som i filmen framskymtar som den kanske värsta svenska rashygienisten är Alva Myrdal och hon hyllas fortfarande reservationslöst inom partiet som en stor hjälte på partiets hemsida. Detta gör att dagens socialdemokrati inte gjort upp med sina tvivelaktiga rötter. Så Löfvens anklagelser mot Åkesson är som att kasta sten i glashus.

För mig framstår Stefan Löfvens häftiga angrepp på SD för tidigare bindningar till nazism som ett präktigt självmål. Den strategin slår med den här filmen sannolikt tillbaka på honom och partiet på ett olyckligt sätt.

Som väljare skulle jag vilja se en sakpolitisk debatt mellan etablissemangets partier och SD, där man respekterar varandra. Och jag skulle vilja se en klar deklaration från samtliga partier i regeringsfrågan om att man under inga omständigheter tänker upprepa DÖ-politiken. Väljarna vill veta vilken regering de röstar på. Alla partier borde deklarera att de tänker stödja den regeringsbildning som ligger närmast deras partiprogram och inte bara är till för att frysa ut SD.

Att göra stoppa SD från inflytande till främsta mål för regeringsbildningen efter valet som flera partiledare deklarerat, tror jag har låg prioritet hos majoriteten av väljarna. Det leder till en frustrerad väljarkår som ser hur den politiska adeln bara tänker på sig själva och berövar oss väljare vår verkliga valfrihet. Det tror jag leder till att stora väljarskaror i trots kommer att lägga sin röst på SD även om de ideologiskt står andra partier närmare. Alltså ännu ett präktigt politiskt självmål från politikeradeln.

Lars Bern