I min ungdom på 50-talet när jag började bli politiskt medveten, anslöt jag mig till det då liberala Folkpartiet och jag blev ordförande för deras ungdomsdistrikt i Jämtlands län. Nu har Folkpartiet bytt namn till Liberalerna och man har paradoxalt nog slutat att tro på de liberala frihetsidealen och i stället svurit sin lojalitet till globalismens auktoritära idéer. Själv är jag numera politisk vilde eftersom inget riksdagsparti lever upp till de liberala frihetsideal som jag hela mitt liv kämpat för.

Våra motståndare på 50-talet var den radikala vänstern med SSU:are och olika kommunistiska sekter. Med hjälp av kommunistregimerna i Östeuropa hade man hittat ett effektivt sätt att skaffa sig oförtjänt legitimitet. Kalla krigets rädsla för att nytt världskrig hade gett upphov till en växande aktiv fredsrörelse. Den rörelsen infiltrerades och kidnappades med öststatskommunisternas hjälp av radikalvänstern. Samtidigt stod kommunistblockets invasionsarméer uppradade utefter järnridån, redo att invadera Västeuropa vid första bästa tillfälle. Fredsrörelsen utnyttjades av kommunismen för att undergräva försvarsviljan i väst och rader av naiva svenska politiker blev deras nyttiga idioter. Trots att rörelsen var kidnappad av yttersta vänstern, var det många ”goda” borgerliga politiker och socialdemokrater som medverkade i dess försvarsfientliga verksamhet.

Den här tekniken att kidnappa populära politiska rörelser, har vänstern senare satt i system för att skaffa sig ett bredare stöd än vad deras vänsterideologi motiverar. Speciellt har kommunismens bankrutt på 80-talet gjort det omöjligt att samla stora skaror människor bakom vänsterns socialistiska budskap. Så tekniken har blivit att snabbt kidnappa populära frågor som engagerar allmänheten att förklä sig med, för att ge sken av att man äger frågorna. På så sätt kan vänsterns planekonomiska program smygas in bakvägen.

På 60-talet när forskarna började slå larm om det moderna industrisamhällets skador på miljön växte det fram rader av ideella miljöorganisationer. Den mest kända var Greenpeace som knöt an till fredsrörelsen genom att förena dess mål med strävan efter att rädda miljön på jorden. Greenpeace bildades 1971 och en av grundarna var Patrick Moore. Han kom senare att hoppa av efter att organisationen infiltrerats av vänsterradikaler som kidnappade den.

Själv började jag arbeta med miljöfrågor inom näringslivet i början av 70-talet och kunde på nära håll följa hur miljörörelsen, som till en början behärskades av forskare, togs över av vänsterpolitiska aktivister. Det växte fram s.k. gröna partier i många länder och dessa var i stort sett undantagslöst dominerade av vänsteraktivister. Med monopol på miljöfrågorna kunde vänstern skjuta andra politiker framför sig som nyttiga idioter. Man lyckades på så sätt smyga igenom delar av sin planekonomiska agenda med miljöargument trots ett svagt eget parlamentariskt underlag.

Fega politiker från andra partier har inte vågat sätta ner foten mot en rad stolliga miljöbeslut av rädsla för att bli stigmatiserade och uthängda. Den svenska regeringen är ett skolboksexempel på hur en liten högljudd vänster i form av Miljöpartiet har kunnat sätta agendan i en rad typiska vänsterfrågor.  Man har hela tiden givetvis kunnat förlita sig på stöd från de tidigare kommunisterna i Vänsterpartiet. Först vek sig moderaten Reinfeldt och nu de senaste fyra åren har socialdemokraten Löfven tvingats till en lång rad kostsamma och oftast meningslösa symboliska vänstersvängar initierade av Miljöpartiet ihop med Vänsterpartiet.

Nästa stora politiska fråga efter miljön var den intensifierade kampen för jämställdhet mellan män och kvinnor. Det har get upphov till det vi kallar feminismen. Mycket snart kidnappades feminismen av vänsterradikaler och förklädda till feminister börjad vänsterelementen driva en rad frågor som knappast hade med kärnfrågan att göra. Det är typiskt att det feministiska partiet Fi bildades på initiativ av en gammal kommunistledare och att de som hade en annan politisk ideologi snabbt mobbades ut. På känt vänstermaner har vänsterfeministerna lyckats få en lång rad politiker i alla andra partier att uppträda som sina nyttiga idioter. Därmed har man medverkat till rader av politiska beslut som främst följer vänsterideologin och som saknar betydelse för kvinnors jämlikhet.

Dagens populistiska modefråga är HBTQ-kampen för tolerans av sexuella avvikelser. I Sverige drivs denna fråga av organisationen RFSL, som ursprungligen var politiskt neutral, men som även den på känt manér kidnappats av extremvänstern. Även i denna fråga har hela det politiska etablissemanget ställt upp som vänsterns nyttiga idioter. Vi kunde under fredagen se samtliga partiledare från den borgerliga alliansen stå på en scen och vifta med RFSL:s flaggor som små viljelösa barn. Man är helt enkelt för fega för att våga driva HBTQ-frågorna utifrån sina egna borgerliga värderingar och ställer därför upp och legitimerar gamla kommunister och vänsterextremister. Allt för att slippa kritik i vänsterpressen. I ett inslag uppträdde RFSL:s vänsteraktivister med den kommunistiska hammaren och skäran på bröstet. Fråga er hur tolerant Sovjetkommunismen med sina folkmord var mot HBTQ-aktivister? Tänk er att personen i fråga istället haft ett hakkors på bröstet, det är likvärdigt.

Vänstern firade verkligen en triumf, man kan på en bild se hur Vänsterpartiets ledare i förtjusning viftar högt och entusiastiskt med sin fana medan alliansens och socialdemokraternas ledare ser ut som vilsna framkommenderad småbarn. Vänstern lyckades måla in samtliga partiledare i sitt hörn och få dem att bekräfta att man efter valet i praktiken avser att förnya Decemberöverenskommelsen. Den går ju ut på att man tar avstånd från alla regeringsbildningar som på något sätt stödjer sig på Sverigedemokraterna i riksdagen.

Detta besked som vänstern provocerat fram från de fyra fega alliansledarna innebär i praktiken att det är nästan betydelselöst vem man röstar på i valet mellan sjuklöverns partier. Den enda faktiska oppositionen som blir kvar mot dagens regering blir då SD. Jag undrar hur smart den politiken är?

Lars Bern