En fungerande vårdkedja

Per-Gunnar Larsson:

Anna Nergårdhs utredning innebär egentligen enbart smärre förändringar i en redan dysfunktionell primärvårdsverksamhet. En verksamhet som gått på knäna i flera decennier får ett ytterligare större uppdrag. Anna Nergårdh verkar helt ha glömt ett av de viktigare perspektiven hon som erfaren läkare borde ha bibringats under alla sina år inom den medicinska professionen; hur skulle hon själv vilja få medicinsk vård för sig själv eller för den delen för egna barn eller anhöriga?

Inom flygmedicinen som jag har verkat i under snart 30 år är ett tankemoment vid medicinska certifieringen av piloter: ”would I like to fly with this pilot?”. Samma tankemoment men applicerat på sjukvården borde för en erfaren läkare vara, hur vill jag att sjukvården ska vara utformad eller organiserad om jag själv eller anhöriga blir sjuka. I den drygt 500 sidor långa rapporten har det magra resultatet blivit:

• Statlig finansiering av 1 250 specialisttjänster.
• En nationell databas dit alla landsting ska rapportera.
• Primärvården ska vara första instans.
• Ökad tillgänglighet på vårdcentralerna.
• Fler professioner i primärvården.

Inte många som arbetar hands-on i dagens hus­läkar­verksam­heter torde vara särskilt imponerade av ovanstående förslag. En redan ansträngd arbetssituation blir egentligen inte bättre utan snarare blir den än mer ansträngd.

Det är feltänkt att organisera två olika sjukvårdssystem parallellt med varandra som i dag: ett med kvalificerad sjukhusvård, men med otillräckliga personella resurser och för få vårdplatser, och ett primär­vårds­system med ett vårdansvar sträckande sig från hjärnan ända ner till lilltårna, som kostar stora resurser till rätt liten nytta. De två sjukvårdssystemen lever i det närmaste frikopplade från varandra. Några tydliga synergier finns inte mellan sjukvårdssystemen.

Primärvården har trots ihärdiga ansträngningar under mer än 30 år inte klarat av att nå upp till de tidigare ställda målsättningarna och torde nu få ännu mindre möjlighet att med ytterligare större uppdrag klara genomförandet. Orsaken är egentligen självklar; sjukvård är en avancerad verksamhet där diagnostik och behandling av allehanda sjukdomstillstånd kräver specialkunskaper, som allmänläkare inte klarar av att upprätthålla. När patienter får problem med tänderna är de betrodda att gå till tandläkare direkt utan att passera husläkaren, men vid problem från andra organ så ska husläkaren först konsulteras.

Med en sammanhållen sjukvårdsorganisation enligt nedan ges förutsättningar för en fungerande vårdkedja och därmed också bättre och säkrare dia­gnos/behandling.

1. Sjukhusen ska vara basen för all offentlig sjukvård inom tydliga geografiska upptagningsområden.

2. Sjukhusen ska svara för all öppenvård och på lämpligt sätt organisera den nära människorna i sitt upptagningsområde.

3. Personalen i öppenvården ska vara en resurs i sjukhusens/sjukvårdens dygnet runt-verksamhet.

4. Alla offentligfinansierade ”privata” specialistläkare och andra offentligfinansierade ”privata” vårdgivare som i dag arbetar utanför sjukhusen eller inom primär­vården ska ha en tydlig anknytning till ett sjukhus. De ska även vid behov kunna arbeta på sjukhuset och ska räknas som en sjukhusresurs.

5. Sjukhusens geriatriska kliniker ska i sin uppgift inkludera ansvar för sjukvårdsbehoven och den allmänna omvårdnaden på sjukhem och äldreboenden inom sitt geografiska upptagningsområde.

6. Patienter ska ha en tydlig tillhörighet till olika sjukhus och dess öppenvårdsmottagningar.

7. De 21 landstingen/regionerna och 290 kommunerna i riket bör ha likartad styrning och ledning av sjukvården. Sjukvården i Sverige kan organiseras med statlig styrning och därmed skulle landstingen kunna avvecklas.

Anna Nergårdh har inte klarat att tänka nytt utan är fast i begreppen primärvård och sjukhusvård. Medborgarna efterfrågar en bra och patientsäker sjukvård. I Nergårdhs utredning är inte sjukvården organiserad utifrån patientperspektivet.