Den svenska regeringen uppbackad av en stor del av den borgerliga alliansen, bedriver en klimatpolitik som i realiteten leder till att svenska skattebetalare får subventionera de länder som inte minskar sina utsläpp och att utsläppen av växthusgaser istället ökar globalt sett.

Det som händer när vi med mångmiljardinvesteringar och höga skatter minskar svensk användning av fossila bränslen är följande.

  • Den minskade svenska efterfrågan leder till att olja och kol blir något billigare på världsmarknaden. Det lägre priset leder till att någon annan får råd att köpa lite mer, varför någon global nettominskning av växthusgasutsläppen inte uppstår.
  • I Sverige ersätts den minskande oljeanvändningen med biobränslen från den svenska skogen vars förbränning även släpper ut växthusgaser. Dessa återförs först på 50 till 100 års sikt till skogen varför landets utsläpp av växthusgaser de närmaste decennierna blir i stort sett oförändrade.
  • Den på detta sätt dyrare svenska energin gör att svenska företag får en dyrare produktion och att den svenska importen av billigare produkter från länder med stora växtgasutsläpp ökar.

Nettoresultatet av den svenska plaktpolitiken på klimatområdet är att vi med svenska skattepengar bidrar till ökande inte minskande utsläpp av växthusgaser. Den enda funktion den här politiken möjligen har är att den köper de goda svenskarna (tyskarna kallar det ”Die dummen Schweden”) ett gott samvete därför att de inte begriper bättre.

Detta kan en femteklassare räkna ut, men bevisligen inte vårt politiska etablissemang.

 

Enda vägen till minskande växtgasutsläpp

Den enda politik som kan leda till en minskning av de globala utsläppen av växthusgaser är att utvinningen av kol, olja och naturgas kan fås att minska. De enda länder som kan bidra till detta är de länder som har denna typ av fyndigheter och som drar ner sin produktion. Det är alltså länderna i Mellanöstern, Ryssland, USA, Australien och en rad andra länder i Sydamerika, Asien och Afrika. Problemet är att samtliga måste fås att dra ner sin utvinning, för annars ökar bara någon annan sin produktion. Det senare har vi sett upprepade exempel på när någon försökt dra ner sin produktion.

För att världen skall kunna se en minskning av produktionen av fossila energiråvaror måste alltså efterfrågan på dessa produkter fås att minska globalt. Det enda sätt på vilket det kan åstadkommas är att marknaden kan erbjuda billigare alternativ.

Så, hur kan vi med svenska åtgärder medverka till att få fram billigare alternativ till fossil energi? Det är den fråga som svenska politiker borde ställa sig om de begripit hur den globala marknaden, som de i andra sammanhang hyllar, fungerar.

Det finns två huvudstrategier som man kan följa.

Den mest näraliggande är en snabb elektrifiering av transportsektorn som globalt står för den största oljeanvändningen. Vi befinner oss redan på tröskeln till en sådan utveckling när det de närmaste åren kommer att lanseras eldrivna personbilar, bussar och lastbilar från alla de ledande fordonstillverkarna. Den här omställningen kan påskyndas genom att på olika sätt stödja teknikutvecklingen på batteriområdet för att snabbare få fram effekttäta och lättladdade nya batterier. Här skulle Sverige kunna göra en insats i samarbete med våra bilindustrier och vår batteriindustri i vardande (jag tänker då på Northvolt och Alelion). Att de två Volvo-företagen har nära band till Kina är ett stort plus, genom svenska framsteg på detta område kan vår teknik få en snabb påverkan på den viktiga kinesiska marknaden.

Elektrifieringen av fordonsparken kommer även att medföra teknik för stationär lagring av el med hjälp av billiga uttjänta fordonsbatterier som kan ges ett andra liv i sådana anläggningar under lång tid. Därmed kan den intermittenta solenergin bli konkurrenskraftig och förhoppningsvis billigare än den fossila energin.

Den andra huvudstrategin är en massiv satsning på utveckling av fjärde generationens kärnkraft som beskrivs här. Fördelarna med denna typ av kärnkraft är främst:

  • Kärnavfall som bara varar i århundraden i stället för årtusenden.
  • 100-300 gånger mer energiutbyte från samma mängd kärnbränsle.
  • Möjligheten att förbruka existerande kärnavfall vid elproduktion. Dagens högaktiva kärnavfall kan mycket väl bli morgondagens kärnbränsle.
  • Möjligheten att använda andra kärnbränslen än uran har anförts av många forskare, t.ex. torium.

Vi vet att bl.a. Indien har långt framskridna planer på att utveckla denna typ av kärnkraft baserad på torium som är en råvara man har gott om. Indien står idag för ett av världens största och snabbt växande utsläpp av växthusgaser. En massiv övergång från kol till denna typ av kärnkraft i Indien skulle få mycket stor effekt på klimatutsläppen. Sannolikt skulle även den största utsläpparen Kina snabbt följa i Indiens spår.

För svensk del är det ju även viktigt att säkra vår framtida fossilfria elproduktion om vi vill att elektrifieringen av transportsektorn skall ha någon mening.

En gång tillhörde lilla Sverige de fyra länder (Ryssland, USA, Frankrike och Sverige) som var världsledande inom kärnkraftsteknologi. Det fantastiska försprånget saboterades av socialdemokraten Birgitta Dahl som såg till att det stiftades en lag som förbjöd svenska forskare och ingenjörer att ägna sig åt att utveckla kärnkraftsteknologin – den så kallade tankeförbudslagen. Utan det sabotaget mot landet kanske vi redan idag kunnat tillhandahålla en teknik som på ett miljövänligt sätt verkligen kunde bidra globalt till minskande utsläpp av växthusgaser. Nu står vi här i vårt armod med våra plakat, medan utsläppen ökar överallt omkring oss.

Hur kan svensk politik bidra?

Istället för dagens kontraproduktiva, dyra och meningslösa plakatpolitik som främst har Miljöpartiets och Centerns signum, borde den svenska politiken läggas om till massiva satsningar på teknikutveckling på de två huvudområden som jag pekat på här. Då skulle de goda svenskarna kunna göra den skillnad i klimatpolitiken som vi drömmer om.

De enda partier i dagens Sverige som kommer i närheten av denna mer resultatinriktade klimatpolitik är Kristdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna. Så om man tror att klimatet är den stora ödesfrågan som alarmisterna påstår, då bör man rösta på något av dessa partier i årets val.

Lars Bern