Intag av socker och vitt mjöl är det effektivaste sättet att ge cancertumörer näring och stimulera dem att växa. Dessa produkter höjer blodets innehåll av glukos, fruktos och tillväxthormoner. Sådan mat serveras regelmässigt till cancerpatienter på våra sjukhus och sådana produkter marknadsförs med stöd från Cancerfonden. Sjukhusens kafeterior är ett fullständigt frosseri i godis och bakverk som gör människor metabolt sjuka.

I dagens Svenska Dagblad har den utmärkta vetenskapsjournalisten Henrik Ennart skrivit två artiklar om dagens svenska cancervård med titeln Som att ge före detta rökare cigg efter en lungoperation och Otroligt eftersatta kostråd för cancersjuka. De artiklarna är ytterst läsvärda och ger en skrämmande inblick hur inkompetent dagens svenska sjukvård och skolmedicin hanterar cancersjukligheten. Jag hörde nyligen om en kunnig mamma som tog med en bättre kost än sjukhusmaten till sin inlagda cancersjuka dotter, när hon gick på toaletten passade sjukvårdspersonalen på att ge dottern en glass!

Jag skrev nyligen en krönika på samma tema där jag tog upp Cancerfondens insamlingskampanj Rosa Bandet som genomförs med starkt stöd från godis och brödindustrin. Artiklarna avslöjar på ett ytterst pinsamt sätt sjukvårdens och skolmedicinens ytters låga kunskap om vad som orsakar cancer och får den att utvecklas och spridas i den sjukes kropp.

Jag uppmärksammades för första gången på denna analfabetism hos dagens skolmedicinare när jag som vice ordförande i Cancerfonden skulle vara med och ta fram ett kampanjmaterial till fondens 50-årsjubileeum. Vi som satt i jubileumskommittén tyckte att en lämplig aktivitet kunde vara att ge kostråd till allmänheten, om hur man skulle äta för att minska risken att drabbas av cancer och hur de sjuka skulle äta för att minska risken att dö av sin cancer.

Vi uppdrog åt ordföranden i fondens forskningsnämnd att ta fram ett underlag. Efter några veckors betänketid avrådde han från den tänkta kampanjen. Han motiverade det med att det saknades evidens rörande samband mellan kost och cancer. Det var lögn, eftersom en av världens mest berömda cancerforskare nobelpristagaren Otto Warburg redan på 30-talet visade på de tydliga sambanden mellan blodsockerhöjande kost och cancer. Av allt att döma saknade fondens forskningsnämnd denna fundamentala kunskap om det sambandet. Man kan fråga sig varför?

Ennarts artiklar visar att den totala okunskapen inom området cancer och metabolism består. Cancerfondens kampanj Rosa Bandet marknadsförs ihop med godisföretaget Fazer genom försäljning av sötsaken Geisha. Detta visar att man helt struntar i sambandet mellan cancer och kost. Ett område som sannolikt inte får några anslag från fonden och m.a.o. ett tungt skäl att inte stödja fonden ekonomiskt.

Ordet läkare betyder ju någon som har till yrke att läka. En patient som kommer till en läkare möter förhoppningsvis en person som kan hantverket hur man åtgärdar en fysisk skada och som kan operera bort en tumör, transplantera ett organ och liknande. När det gäller medicinska problem vet läkaren vilka kemiska preparat som främst kan dölja symptomen och i enstaka fall eliminera problemet. Någon kunskap om hur sådana preparat påverkar varandra eller hur människor i olika åldrar svarar på dem, ska man inte förvänta sig att läkaren har. Den kunskapen finns helt enkelt inte inom dagens skolmedicin.

Den viktigaste faktorn bakom det stora flertalet av människors medicinska problem är vad de stoppar i sig och vilken livsstil de har. På det livsviktiga området har läkarna nästan ingen kunskap alls, den har utelämnats genom industrins strypgrepp på läkarutbildningen. Målet för industrin har varit att osynliggöra och förbjuda allt som kan ersätta deras syntetiska patenterade piller, såväl naturliga mediciner som val av kost och livsstil. Genom att man fått bort detta ur utbildningen har man kunnat skapa en allopatisk sjukvård som håller de metabola sjukdomarna vid liv och bara förskriver symptomlindrande patenterade industripreparat som genererar enorma vinster åt industrin.

Det värsta är att de skolmedicinska forskarna givetvis vet vad jag skriver, men man vill inte ta hänsyn till detta i sina direktiv till vården för att inte störa industriintresset som ju står för en stor del av deras forskningspengar.

Om ni får en cancerdiagnos eller är under behandling kan ni inte lita på sjukvårdens råd vad ni får och inte får äta. Den kunskapen måste ni inhämta på annat håll med risk att bli osams med er läkare.

 

Lars Bern