Filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö frågade sig nyligen om det han kallar den annalkande klimatkatastrofen kan leda fram till en global despoti? Antagandet att vi har en annalkande klimatkatastrof baserar han på larm från den notoriska domedagsprofeten Johan Rockström och hans gelikar. Dessa har nu i tre decennier förutspått en katastrof inom 5 till 10 år, men ännu har inga förändringar av klimatet kunnat observeras, annat än en positiv återhämtning sedan mitten av 1800-talet på en grad C efter den lilla istiden. Detta har lett till att några glaciärer krympt och permafrost på sina håll i glest befolkade arktiska områden börjat smälta. Det har även lett till mindre temperaturskillnader mellan arktiska och ekvatoriella trakter som minskat frekvensen av extrema väderhändelser. Så var finns det existentiella problemet?

Tänsjö skriver att ” … jag tror att lösningen på problemet måste vara inte global demokrati utan global despoti. Ja, det är inte bara en rekommendation, utan rent av en förutsägelse. Om mänskligheten alls kommer att räddas, vilket är högst osäkert, så kommer det att ske med hjälp av en global upplyst despotisk styrelse.”

Klimatskrämselpropagandan som jag skrivit om många gånger har sin grund i de globalistiska intressenas strävan efter att minska det nationella självbestämmandet och ersätta det med överstatliga beslutsmekanismer. Det var globalisternas Romklubben som 1991 lanserade idén om att starta klimatpropaganda att skrämma med, för att mjuka upp opinionen inför introduktionen av deras överstatliga Agenda 21 eller numer Agenda 2030. Så där är Tännsjö i mäktigt sällskap.

Detta med en upplyst despoti är en dröm som ofta vädras i den politiska debatten, men ingen besvärar sig att precisera hur det skall gå till. Vem skall utse dessa beslutsfattare och på vilka grunder? Skall FN vara regering? I FN ligger makten hos Säkerhetsrådet där de viktigaste permanenta medlemmarna är USA (väst), Kina och Ryssland. Skall de ha den despotiska makten? Eller skall makten utövas av den notoriskt korrumperade FN-byråkratin?

Kanske tänker sig professor Tännsjö att Säkerhetsrådet skall överlåta makten till någon sorts expertpanel? Tänker han sig ett antal professorer som driver sina hypoteser i olika vetenskapliga frågor skall ha all makt? Det kan låta attraktivt tills man tänker lite längre. Vilka skall välja ut dessa experter?

Under senare år har vi kunnat konstatera att vetenskapen ofta haft totalt fel på område efter område. På klimatområdet finns det minst fyra olika hypoteser om vad som kortsiktigt styr klimatet, vilken av dem skall man basera politiken på? Alla påståenden om konsensus är baserade på fusk med statistik. Osäkerheten inom klimatforskningen är fundamental.

Vi har de senaste decennierna sett hur skolmedicinen t.ex. haft totalt fel om kostens roll för hälsan och om att kolesterol i blodet är livsfarligt. Det visar sig nu att de med mycket kolesterol är friskast och lever längst och att den naturligt feta maten är den nyttigaste för människan. Jag kan fortsätta länge och räkna upp område efter område där s.k. experter haft totalt fel. Om vi överlåter Tännsjös despoti till s.k. experter kommer det att bli dödsstraff på att ifrågasätta deras hypoteser och vetenskapen kommer att köra i diket. Fullständigt tokiga föreställningar kommer att överleva och helt snedvrida beslutsmekanismerna.

Man kan givetvis tänka sig en utveckling där Säkerhetsrådet ges all makt genom att alla världens länder underordnar sig USA (väst), Kina och Ryssland. Med tanke på att de två blocken idag står emot varandra i ett nytt kallt krig, så blir det en ytterst bräcklig världsregering som hela tiden kommer att paralyseras av interna motsättningar. Därtill är det en maktinstitution som knappast visar några tecken på att dela Tännsjös och domedagsprofeten Rockströms syn på klimatfrågan. Kina går i spetsen för de nu snabbt ökande utsläppen av koldioxid genom en massiv utbyggnad av kolkraft för att bygga bort fattigdomen i Asien (2400 kraftverk före 2030). I USA ifrågasätts allt mer klimatalarmismen och Ryssland sitter på världens största oljetillgångar.

Tännsjös förslag att överge den nationella demokratin för en överstatlig global despoti är således häpnadsväckande ogenomtänkt för att komma från en professor. Jag trodde att så bildade personer hade förmåga att tänka längre än vad näsan räcker. Tännsjö uppvisar själv ett lysande exempel på faran med att överlåta ansvaret för världen på professorer.

Slutsatsen som jag drar är att vi nog skall ta ett steg tillbaka ifrån den pågående maktöverföringen till överstatliga byråkratier och återgå till att eftersträva en global beslutsordning där nationer styrda av folkviljan samarbetar om att lösa världsproblemen. Dagens farliga och tilltagande tveksamhet rörande demokratin kommer att leda oss in i en utveckling som ingen vill ha. Vi måste inse att folkstyret visserligen har sina stora brister, men det är som Churchill en gång konstaterade det bästa vi har.

Lars Bern