Nu när mediebruset lagt sig efter FN:s numer nästan årliga klimatkonferens COP24 och de 20 tusen delegaterna och deras svans på ytterligare 20 tusen byråkrater, journalister och aktivister tagit sina jetplan hem, kan vi överblicka resultatet.

FN och en rad FN närstående organ som Världsbanken, IMF, WTO m.fl. blev till efter Andra Världskriget under överinseende från intressena bakom världens största företag och banker. De senare hade redan från början ett avgörande inflytande i skapandet och styrningen av dessa organ. Målet sades vara en fredligare värld och medlet var ökad överstatlig styrning. Det senare råkade sammanfalla med de ledande finansintressenas strävan efter en global världsordning som underlättade byggandet av globala finansiella imperier.

Redan tidigt insåg den överstatliga byråkratin och storfinansens lobbygrupper att man behövde något som mobiliserade en folkopinion för att kunna skapa en ny världsordning. Miljön valdes ut som ett oslagbart argument för att motivera ökad överstatlighet och 1972 arrangerade FN sin första stora miljökonferens i Stockholm under ledning av Maurice Strong. Han hade mycket starka band till den västliga finanseliten.

Taktiken var att mobilisera världsopinionen genom att skrämma med förestående miljökatastrofer. Redan 1972 fick allmänheten höra att vi bara hade 10 år på oss att rädda världen undan en katastrof. Konferensen satte inga djupare spår, framgången för FN-byråkratin uteblev i stort sett och någon miljökatastrof inträffade inte 1982. Efter att några klimatforskare samlats år 1988 och tagit fram prognoser som målade upp en skrämmande framtid med stora klimatförändringar till följd av utsläpp av koldioxid, återuppväcktes miljöskrämselpropagandan av FN-byråkratin och av finanselitens lobbyister i början av 90-talet. De skrämmande prognoserna byggde på felkonstruerade datormodeller som senare visat sig totalt avvika från den faktiskt observerbara utvecklingen.

Inför FN:s stora miljökonferens i Rio år 1992 målades klimatkatastrofer upp som det stora hotet för att få världen att inordna sig under den globala världsordning som man döpt till Agenda 21. Ordförande för konferensen var åter finanselitens handgångne Maurice Strong och han sekonderades av en ny lobbyorganisation med cheferna för ett femtiotal av världens största företag – WBCSD. Samma år antogs United Nations Framework Convention on Climate Change (UNFCCC) där länderna förband sig att reducera sina utsläpp av växthusgaser. År 1995 började FN arrangera årliga konferenser under namnet COP. Vid den tredje av dessa konferenser COP3 undertecknade flertalet länder det s.k. Kyoto Protokollet som en fortsättning på UNFCCC. Därefter har FN arrangerat årliga COP-konferenser med tiotusentals deltagare för att driva sin agenda för ökande överstatlighet under FN.

Rader av klimatalarmister (Al Gore, Johan Rockström, Anders Wijkman m.fl.) har i skyddet av FN sett dagens ljus där de kunnat livnära sig rundhänt på att producera rader av falska dystopier om nära förestående klimatkatastrofer. Ömsom har vi i över 40 år haft bara 5 till 10 år på oss att hindra dessa domedagar. De avgörande vändpunkterna har passerats gång på gång utan att domedagen har infunnit sig.

Konferensen i polska Katowice var nu den 24:de i ordningen – COP24. Det proklamerade syftet var att sätta det s.k. Parisavtalet från COP21 ”tillbaka på spåret” med syftet att begränsa den globala temperaturstegringen till under halvannan grad C i jämförelse med den preindustriella nivån, genom att världen skall minska sin fossilanvändning med 45% till år 2030. Det hävdades att det handlade om klimatet och att vi den här gången hade hela 12 år på oss före domedagen. Bakom rubrikerna hittar man dock uppmaningar till radikal global ekonomisk och politisk förändring, allt i namn av ”social rättvisa” och jämlikhet. Rikare länder skall även ställa hundratals miljarder dollar till FN:s förfogande i en ”grön klimatfond” för att omfördela till fattigare medlemsländer. Allt handlar om att skapa en politisk plattform och pengar för FN att driva sin överstatliga globala politik.

Vid ett närmare påseende inser man snart att allt handlar mindre om global uppvärmning och mer om att främja ”social rättvisa”, som framgår av FN: s ”Hållbara utvecklingsmål”. Det hävdas att vi måste ”utrota fattigdomen” och minska ojämlikheten i olika länder. FN gör inget försök att dölja detta. Allt lindas in i totalt orealistiska antaganden om klimatåtgärder och utsläppsmål. Som en del av dessa ansträngningar måste länder införa drakoniska kolskatter och andra åtgärder för att effektivt stänga befintlig energiproduktion, omdirigera finansiering till alternativ energi och överföra rikedom från industriländer till mindre utvecklade länder. Individer måste ändra sina dieter och ”livsstilsval” för att bli ”hållbara”. Allt detta på ett decennium eller så. Det är ett krav på global centralplanering och inkomstomfördelning – en slags global planekonomi förklädd som hållbar utveckling.

Ingenstans adresserar man det enda fungerande sättet att minska koldioxidutsläppen på en fri världsmarknad – nämligen att få producenterna av fossila bränslen att begränsa utvinningen. Så länge den ökar kommer även utsläppen att öka. Och de stora producentländerna la in sitt veto mot de grundläggande förutsättningarna för klimatmötet som lagts fram av IPCC. Det finns ingenstans i detta FN-arbete någon förankring i den faktiskt observerbara utvecklingen, där allt tyder på fortsatt ökande utvinning och globala utsläpp i flera årtionden framöver. I Asien fortsätter länderna att bygga sina kolkraftverk – närmare bestämt 2.400 st under de kommande 12 åren. Kina som är den största energiförbrukaren ökar sina utsläpp med 4,7% år 2018!

Men faktum är att FN och nationella regeringar inte kan eliminera fattigdom. De vet inte hur man gör. Människor är fattiga när de inte har förutsättningar att producera rikedom och det senare förutsätter tillgång till billig energi. Att stänga av ekonomisk verksamhet, subventionera s.k. hållbara alternativ som inte kan skapa tillräckligt med värde för att lyckas på egen hand och att omfördela inkomster kommer inte att göra världen rikare. Och politiker kan inte effektivt styra ekonomin. Ett århundrade av konsekventa misslyckanden av alla försök med planekonomi visar detta.

Resultatet av COP24 var att man sköt på den gröna klimatfonden för fortsatta diskussioner och de 200 länderna inte kunde enas om några bindande åtaganden som leder till reduktion av växthusgasutsläppen. Det enda man kunde enas om var hur och efter vilka principer som länderna skulle mäta och redovisa sina mestadels ökande utsläpp.

Att dessa konferenser alltid framställs av agendajournalister och andra som stora framgångar tror jag mest har att göra med att dessa ca. 40.000 som årligen får delta, gärna vill ses igen nästa år. Ingen vill att dessa meningslösa globalistiska jippon skall upphöra, de har blivit en god försörjning för allt för många.

Globala utsläpp kommer att fortsätta stiga och resten av världen kommer bara att ge läpparnas bekännelse åt FN:s och den västliga hegemonins besatthet av global uppvärmning. Vårt etablissemang i väst må fortsätta att tro på sina apokalyptiska domedagsprofetior, men resten av världen går vidare med sin expansiva politik oavsett.

Vad gäller det faktiska klimatet finns idag ingen observerbar grund för någon oro. Världen har blivit en grad C varmare sedan den lilla istiden då den plågades av ett kallt klimat som skapade nöd och missväxt. Att världen idag är varmare och koldioxidhalten 0.01 procentenhet högre är inte ett problem utan en stor välsignelse. Ovädren har blivit färre, växtligheten frodas runt om i vår värld och polarisarna är kvar. Det finns ännu ingen observation som ger grund för att tro på en apokalyptisk uppvärmning framöver. Det enda observerbara orostecknet med klimatet idag är att solaktiviteten går ner precis som under tidigare köldperioder.

COP24 var ytterligare en globalistisk FN-konferens som bara producerade hetluft.

Lars Bern