Den upplösning av den svenska statsmakten som nu rullar upp dagligen inför svenska folkets ögon är djupt oroande. Jag kommenterade igår på Swebbtv läget i den nu fyra månader långa regeringskrisen. Det var en uppföljning av en tidigare analys av krisens huvudorsak som Swebbtv sände den 29 november.

Det svenska politiska etablissemanget uppvisar en häpnadsväckande brist på omdöme i den här situationen. Med ett litet mått av professionalitet och ansvarstagande hade fru Lööf och major Björklund redan direkt efter valet, kunnat räkna ut vilka krav man måste ställa på regeringen Löfven för att låta den fortsätta. Man ville ju inte själva samregera med SD i någon form vilket ju uteslöt en alliansregering. Om man direkt satt upp sin kravlista, hade man kanske inte behövt kullerbyttan att avsätta Löfven med hjälp av just SD. Nu har det gått fyra månader och frågan har nästan inte rört sig något framåt.

Utöver fru Lööfs storhetsdrömmar, om att själv få bli statsminister som hon närts sedan hon blivit utvald 2017 av Wallenbergs och det internationella globalistiska multimiljardärsgänget, är det ett annat tillkortakommande hos hela det etablerade politiker- och mediegänget som bekymrar mig. Och det handlar om, att mobbningen av de riksdagsledamöter för SD som valts av nästan en femtedel av väljarna överordnats alla andra politiska mål. Det uppvisar en brist på tro på de demokratiska spelregler som vi varit överens om i Sverige i minst 100 år.

Jag kan förstå att man kan ha väldigt olika åsikter i viktiga frågor som väcker starka känslor. Framväxten av starka nationalistiska partier har givetvis varit väldigt traumatiskt för det politiska etablissemang som drömt om en globalistisk världsordning. Men så här är demokratins villkor. Själva drivkraften i en demokratisk process går ut på att övertyga väljarna, men när väljarna sagt sitt då har man bara att gilla läget. Att vi har denna statsupplösande kris nu beror på att vårt politiska etablissemang inte längre respekterar denna grundläggande princip i demokratin.

Kampen mot de åsikter och värderingar som man ogillar skall utkämpas i val och inte genom mobbing i kammaren. När väljarna har utsett sina företrädare i riksdagen handlar det om att bland dem forma en grupp som ger en tillräckligt stor bas för att kunna regera. Alla riksdagsmän är då lika värda i en demokrati.

Sandlådementaliteten att mobba ut en stor grupp av folkets representanter från möjligheten att delta i riksdagsarbetet och ingå i riksdagsmajoriteter hotar viktiga demokratiska värderingar. Det enda etablissemangsparti som jag idag kan se håller sig till den grundläggande respekten för demokratin verkar vara KD, övriga vimsar runt för att till varje pris hålla en femtedel av folkets representanter utanför inflytande.

Varför kan inte det svenska politiska etablissemanget följa demokratins spelregler när samtliga av våra tre grannländers politiker gör det utan problem? Det omogna mobbingagerandet har ju gjort att man hamnat i exakt den position som man påstår sig vilja undvika. Hela det statsupplösande spelet vi nu ser styrs av SD:s blotta existens, det innebär att det parti som inte skulle få inflytande, nu är det som har störst påverkan.

Flera partier har övergett viktiga frågor man gick till val på för att kunna komma i position att frysa ut SD ur den politiska beslutsprocessen och förmena dem deras rätt att företräda sina väljare i denna process. Man prioriterar att kunna straffa SD-väljarna framför vallöften i en rad hjärtefrågor – varför?

Den som började den här politiken där mobbing av SD och dess väljare är överordnat alla andra politiska mål, var Fredrik Reinfeldt. Det omdömeslösa påhittet att 2011 försöka straffa SD:s väljare genom migrationsöverenskommelsen som ingicks med det verklighetsfrämmande Miljöpartiet, fick helt motsatt effekt mot den avsedda. Trots det fortsätter vårt politiska etablissemang halsstarrigt att upprepa samma misstag – gång på gång. Och varje gång fortsätter väljarflykten till SD.

När nu en rad av de ledande partierna på flera viktiga punkter visat väljarna att man inte tänker följa de vallöften man gick till val på 2018, vore det enda anständiga att utlysa ett extraval där man får söka förnyat förtroende för alla sina kursändringar. Eftersom man så starkt ogillar de politiska värderingar som SD står för och som över en miljon väljare röstade på i valet 2018, får man i ett extraval möjlighet att övertyga denna miljon om att de egna värderingarna är bättre att satsa på. Misslyckas man med detta igen, är det bara att gilla läget om man fortfarande har värderingen att vi skall ha demokrati – nämligen att det är folkviljan som skall styra.

Idag är jag djupt oroad över att det svenska politiska livet i fråga efter fråga helt präglas av ensidig plakatpolitik framför pragmatisk sakpolitik för att lösa vårt lilla extrema lands enorma och snabbt växande problem.

Lars Bern