Begår Sverige Harakiri?

Här följer en uppföljare till Anders Thoréns tidigare krönika med frågan om västvärlden begår harakiri. Svaret på båda frågorna är nog tyvärr ett entydigt ja.

Lars Bern

 

Detta är återigen en fundering kring vart Sverige och västvärlden är på väg. Det är en uppföljare till min tidigare artikel, som beskriver dynastiers cykliska beteende och en annan artikel på detta forum, som i huvudsak handlade om tryck och yttrandefrihet, samt allmän demokratisyn. Ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat och som, enligt min mening, är en nyckel till västvärldens ekonomiska framgångar.

I denna uppföljare skall jag försöka att göra en analys av följderna av våra svenska politiska beslut eller ibland brist på sådana. Dessa politiska beslut fattas i en tidsperiod och de får sedan katastrofala följder flera mandatperioder eller kanske årtionden senare eller kanske rentav inte visar sig förrän en generation senare. Politikerna har absolut ingen framförhållning, för att inse vart deras politik leder i det längre perspektivet. Nedan ett par exempel på sådana beslut.

Pensioner

Vi har ju ett statligt pensionssystem som är av ”Pay as you go” typ. dvs. vi fonderar inte merparten av de framtida åtagandena och en stor del av de fonder, som fanns,                                                                                                                                                                              plundrades ju av Hr Persson. Så de statliga pensionerna måste ju betalas av skattebetalarna, som betalar nu för de, som nu uppbär pension. En par bra artiklar, som beskriver problemet, av Westerholm på Leadarsidorna.se finns art.1 och art.2.

Nu när den nya regeringen skall öka framför allt anhöriginvandringen kommer ju belastningen på systemet att öka enormt, eftersom anhöriginvandrarna antagligen är lite till åren och aldrig kommer in på arbetsmarknaden och kan betala tillräckligt med premier.  Jag tycker det är näst intill kriminellt att fatta alla dessa migrationsbeslut, som får så långsiktiga konsekvenser, utan att redovisa de ekonomiska konsekvenserna.

För att mer exakt beräkna hur mycket, som kommer att fattas i inbetalningar till pensionssystemet, måste man ju ta till rätt omfattande aktuariematematik utgående från personernas ålder och när de flyttade till Sverige kombinerat med sysselsättningsstatistik. Jag tror dessa beräkningar gjorts, se pensionsmyndighetens rapport publicerad i Westerholms artikel 1 ovan, men jag tror inte, att rapporten tar hänsyn till den nya regeringens generösare invandringspolitik och jag tror inte den fullständigt redovisar de långsiktiga konsekvenserna. Detta är ingen komplicerad matematik, men kräver en hel del bakgrundsstatistik, som bör vara tillgänglig från SCB.

Jag är också ganska säker på, att t.ex. finansdepartementet gör simuleringar av framtiden och att med deras stora resurser kan framtiden simuleras betydligt bättre och noggrannare än vad en väljare kan göra, men antagligen är resultaten så avskräckande, att regeringen inte vågar publicera dem.

Resultatet kommer förmodligen att visa sig om tio till tjugo år och då har alla dagens ledande politiker dragit vidare och överlämnat problemen till våra barn och barnbarn att ta hand om.

Kommuner och landsting

Redan innan pensionssystemet helt kraschar har ju kommunerna ansvaret för sina invånares uppehälle. Även här borde det ju vara möjligt att mha aktuariematematik simulera utvecklingen av kostnadsexplosionen. Om 10 till 15 år tror jag att 40% kommunalskatt kommer att vara normen. Malmö är redan där, om man bortser från subventionerna. Göteborg är på god väg. Att andra kommuner subventionerar dem kan ju inte fortgå, när alla kommuner går på knäna.

Ökar man befolkningen med 10% måste man ju öka all nödvändig infrastruktur också med samma tal. Dvs mer sjukhus, skolor, polis, etc. Alla dessa tärande aktiviteter måste ju också skattefinansieras. De allra flesta kommuner och landsting går ju redan på knäna, så när befolkningsökningen inte motsvaras av motsvarande ökning av skatteintäkterna, så kommer rejäla skattehöjningar och det är lika säkert som amen i kyrkan.

Bostadsfrågan kräver en liten betraktelse. Alla artiklar jag läser säger, att vi har stor bostadsbrist i Sverige. Men är inte orsaken den, att vi har för få bostadssökande, som kan betala hyra. I ett normalt kapitalistiskt samhälle borde ju byggföretagen snabbt bygga bostäder, för det finns ju pengar att tjäna. Sanningen är nog att byggde man bort bostadsköerna och fyllde dem med behövande, skulle kommunernas ekonomi helt raseras pga av alla nödvändiga hyressubventioner.

Även kommunernas pensionsåtaganden förtjänar att granskas. Kan kommunerna leva upp till sina åtaganden om 10 år?

Landstingen kommer också att få det svårt framöver. De flesta människor konsumerar merparten av sin livslånga sjukvårdskonsumtion de sista tre åren av sina liv. Därför kommer precis som för pensionerna belastningen på sjukvården att explodera om ungefär tio till tjugo år, när anhöriginvandrarna åldrats.

Slutsats

Den politik vi för i Sverige idag kommer med all sannolikhet att leda till ekonomisk ruin om ungefär 10 till 20 år. Då har vi uttömt alla resurser vi har och pengarna har tagit slut. Vägen dit är kantad av skattehöjningar. Först kommer kommunal- och landstingskatterna att gå upp för att ”behålla” välfärden. Sedan ökande och nya punktskatter där politikerna skyller på miljön. Bara för att nämna några så ökar flygskatten, parkeringsskatter, koldioxidskatter, bränsleskatter, elskatter, trängselskatter, TV skatter och vi inför köttskatt, sockerskatt och internetskatt. När sedan det inte räcker till att fylla det slukhål politikerna har skaffat oss kommer andra rejäla skatter som förmögenhetsskatt, fastighetsskatt och arvsskatt att komma tillbaka. Dessa skatter tömmer ju många människors sparade medel och Sverige blir fattigare. För erodera statsskulden kommer vi att trycka pengar som aldrig förr, vilket ju missgynnar den vanlige enkla spararen, som inte har möjlighet eller kunskap att skydda sina tillgångar. Det betyder ju också att staten gradvis tar över en del av din fastighet genom realisationsvinstbeskattningen.

Om vi delar upp befolkningen i de närande och tärande krafterna. (Missförstå mig inte, en hel del av de tärande krafterna, som sjukvård, polis etc. är ju helt nödvändiga.) Så kommer de tärande krafterna att öka rejält för att skapa sysselsättning åt folket och de närande att minska, när industrijobben försvinner ur landet. En stor del av de tärande krafterna kommer då i majoritet och kommer att rösta på det parti som lovar mest fläsk och spektaklet kommer att fortsätta tills det brister helt.

Dessvärre är ju Sverige inte ensamt om att ha detta problem, hela Europa med några få undantag har ju samma problem, men det gör ju inte saken bättre.

Jag har personligen ingenting emot att Sverige utropar sig till ”Humanitär stormakt”, om och det är ett viktigt om, politikerna har stämt av detta med sina väljare först, genom att presentera en ärlig utredning om kostnader och konsekvenser och sedan fått ett ja i antingen en folkomröstning eller att de partier som förordar det får majoritet i allmänna val. Att som nu låta en happening styra allt är ju bortom allt förnuft. Jag tycker inte immigrationen ,som har ett så avgörande inflytande på vår välfärd, skall bestämmas av icke valda byråkrater i Bryssel eller FN, som själva ej drabbas av sina beslut.

Politikernas motto tycks vara ”Bekymra dig inte idag över saker du kan skjuta upp till i morgon eller kanske skjuta upp till nästa mandatperiod” eller som man säger i USA ”Kick the can down the road” Jag är tillräckligt gammal för att inte drabbas så hårt, men det blir värre för mina barn och barnbarn.

Anders Thorén