Västvärldens moraliska upplösning illustreras tydligt av det pågående försöket att störta den legitima regimen i Venezuela. USA förbereder en attack på ytterligare en regim som vägrar underordna sig den angloamerikanska oligarkins ekonomiska intressen. Efter andra världskriget har vi sett detta ske i en lång rad länder och alltid har man försökt ge sken av att sprida demokrati och frihet. Resultatet har nästan alltid blivit det rakt motsatta – diktatur, kaos och död samt okontrollerbara flyktingströmmar.

Under kriget mot Vietnam fick USA så stora budgetunderskott att de tvingades ge upp den guldmyntfot som var säkerheten bakom dollarn. Då etablerades en ny mekanism för att säkra dollarns värde – nämligen petrodollarn. Det handlade om att all olja skulle handlas i dollar och därmed skulle alla oljeberoende länder tvingas att hålla betydande dollarreserver för att kunna betala för sin oljeimport. På så sätt kunde USA fortsätta bygga sin globala krigsmakt med lånade pengar. Det var bara att fortsätta trycka sedlar. Den största oljeexportören Saudiarabien lovade att inte sälja sin olja mot annat än dollar, mot att USA förband sig att skydda kungadömet militärt. Med olika påtryckningar fick man så gott som alla oljeexportörer att följa denna mekanism, vilket var nödvändigt för att kunna upprätthålla USA:s dominerande ställning i världsekonomin.

Ett tidigt försök från ett demokratiskt Iran under Mohammad Mossadeq att nationalisera sina oljekällor och bedriva en självständig oljepolitik resulterade redan 1953 i en av CIA iscensatt statskupp som omvandlade Iran till en USA-vänlig diktatur under Shahen. Västs oljebolag fick åter tillträde till Irans oljekällor. När så Shahen störtades i en islamistisk revolt 1979 blev Iran ett hot mot USA:s petrodollarmekanism, varför landet betraktades som fientligt mot USA:s och de styrande oligarkernas intressen..

Med stöd från det USA närstående sunnimuslimska Saudiarabien anföll Irak under Saddam Hussein det shiamuslimska Iran 1980 och ett blodigt ställningskrig utbröt som pågick i 8 år. Irak hade stöd från väst som närde förhoppningen att den iranska regimen skulle falla och Iran åter skulle lojalt inrätta sig i petrodollarmekanismen. Den strategin misslyckades.

Saddam Husseins tuppkam hade vuxit genom stödet från USA, vilket fick honom att helt missbedöma situationen. Det ledde till att han annekterade Kuwait via en blixtattack 1990. Irak hade sedan tidigare anspråk på Kuwait som man såg som en del av det egna landet. USA vände sig emot Hussein och samlade en invasionsarmé som i början av 1991 slängde ut irakierna ur Kuwait och bombade sönder och samman Irak.

USA invaderade inte Irak utan räknade kallt med att Hussein skulle störtas efter det förödmjukande nederlaget. Irak isolerades och utsattes för USA:s nya typ av krigsföring – ekonomiska sanktioner för att underminera regimen. Eftersom USA efter Sovjetunionens fall fick en helt dominerande maktposition i världsekonomin kunde man utsätta andra länder för mycket besvärande sanktionsåtgärder. Terrorattacken mot WTC i New York 2001 blev även en förevändning för USA att starta, vad man kallade kriget mot terrorn och som öppnade för omfattande amerikanska militära operationer mot länder som inte underordnade sig USA-oligarkins ekonomiska intressen. Och terrorismen frodades mer än någonsin.

Irak markerade genom att överge petrodollarmekanismen, vilket av många analytiker ses som det avgörande steget som senare var det verkliga motivet bakom USA:s och Storbritanniens illegitima anfall 2003 mot landet och störtandet av Hussein-regimen. När Gaddafi-regimen i Libyen senare fattade ett liknande beslut att överge petrodollarmekanismen, skrev även Gaddafi under sin dödsdom. Det steget anses vara huvudskälet till västs anfall på Libyen 2011. Försvaret av petrodollarmekanismen ligger givetvis även bakom det misslyckade proxykrig som USA med bl.a. hjälp av ISIS m.fl. terrorgrupper satt in mot regimen i Syrien och de sanktioner och hot som nu riktas mot regimen i Iran. De senare har trappats upp i takt med att Irans inflytande i Irak ökat efter USA:s misslyckade krig där. Man kan även delvis se USA/NATO:s ökande hot mot Ryssland och den iscensatta statskuppen 2014 i Ukraina som led i denna kampanj för att återupprätta kontrollen över världens handel med olja och gas. Ryssland har dock med framgång börjat frigöra sig från dollarn och USA:s ekonomiska inflytande. Detsamma kommer rader av stora ekonomier i Asien att göra nu när man ser hur USA uppträder.

 

Kuppen mot Venezuela

Det är mot ovanstående bakgrund man måste se det nu inledda amerikanska kuppförsöket mot Maduro-regimen i Venezuela. Ända sedan den Cubavänlige socialisten Hugo Chávez valdes till president 1999 har regimen i Caracas varit en vagel i Washingtons öga. Chávez knöt nära band med andra oljerika nationer världen över, såsom Iran och Libyen vilket ökade hotet mot petrodollarmekanismen. Han stödde öppet Gaddafi under attackerna 2011. Chávez förstärkte även relationerna till Ryssland. Den politiken har lett till att USA efterhand satt in olika sanktioner och ekonomiska sabotage mot landet.

Inrikespolitiskt reformerade Chávez landet genom den ekonomiska politik som regering antog vilken minskade graden av fattigdom, analfabetism och korruption, förlängde livslängden och ökade tillgången till utbildning. Denna vänstermodell gynnade det fattigaste samhällsskiktet genom att omfördela välståndet från den övre medelklassen och överklassen. Detta skapade en starkt polariserad splittring av samhället och har medfört betydande ekonomiska problem och hätska motsättningar till tidigare gynnade grupper.

Det största hotet mot Chávez var en (sannolikt USA-stödd) statskupp i april 2002, som iscensattes av stora delar av oppositionen och många av de privata medierna och delar av militären. Efter två dygn störtades den nya interimsregeringen, då yngre officerare, efter påtryckningar från massiva Chávez-vänliga demonstrationer, valde att vara lojala med den demokratiskt valda regeringen och konstitutionen.

Chávez dog i cancer 2013 och till efterträdare valdes samma år hans handgångne Nicolás Maduro.

Det råder delade meningar om i vilken utsträckning landets ekonomiska problem beror på den förda vänsterpolitiken, sjunkande oljepriser eller sanktionerna från USA. Sanningen är sannolikt att alla faktorerna spelar in.

De ekonomiska problemen har lett till upprepade upplopp och demonstrationer mot regimen, men trots detta förefaller Maduro fortfarande ha stöd av en folkmajoritet och han omvaldes förra året med 68% av avgivna röster. Valet var bojkottat av delar av oppositionen och valdeltagande var på ungefär samma låga nivå som amerikanska val. Landets valsystem har i bl.a. en artikel i Forbes beskrivits som ett av de mest tekniskt avancerade och verifierbara röstningssystemen i världen vilket man menar säkrar tillförlitligheten i rösträkningen. Sannolikt har de hårdnande amerikanska påtryckningarna haft till effekt att stärka folkopinionen bakom Maduro.

 

De gula västarna

Det är intressant att jämföra situationen i Frankrike och Venezuela.

Regimen i Venezuela har burits fram av den fattigare delen av folket som riktat sig mot den tidigare globalistiska politik som främst gynnat de rikaste och den övre medelklassen. Det är motsvarande grupper i USA som 2016 valde Trump till president där – grupper som av Hillary Clinton benämnts the deplorables. Det är mot denna bakgrund lite av ett ödets ironi att det är Trump som utsätter Venezuela för detta ogenerade försök att åter störta en demokratiskt vald president. I mina ögon är det ett tecken på att Trump verkar ha tappat initiativet till den djupa stat han sa sig vilja bekämpa.

Macrons regim i Frankrike är på många sätt den raka motsatsen till Maduros. Macron är en springpojke åt världens rikaste familjeklan Rothschilds. Han kommer från en av deras banker och har lanserats av globalisternas medier och lobbyister. Hans uppdrag är att genomföra den globalistiska agenda som vi ser vår egen Annie Lööf genom januariöverenskommelsen försöker få igenom i Sverige. I Frankrike har den här politiken lett till stora försämringar för medelklassen och då främst den lägre medelklassen. Till skillnad från Maduro saknar Macron folkligt stöd. Reaktion har varit densamma som Venezuelas övre medelklass, att gå ut på gatorna och protestera. På det sättet har gulväströrelsen skapats i Frankrike under slogan vi folket mot eliten. Detta medan man skulle kunna säga att protesterna i Venezuela skulle kunna gå under slogan vi eliten mot folket.

Globalisterna vill att vi skall tro att situationen i Venezuela är värre än i Frankrike vad gäller allmän ordning, men det är sannolikt en lögn skapad av deras medier. Propagandan mot Maduro är kompakt i västliga av globalister kontrollerade medier inklusive svenska Public Service. I Europa har MSM slutat visa bilder av protesterna i Frankrike i förhoppningen att dessa skall klinga av. Samma medier sänder bilder och videor av massiva pro regeringsrallyn och uppger dem falskt som anti Maduro protester. Här pågår ett propagandakrig från de av globalisterna kontrollerade medierna för att svärta ner Maduro och förringa Macrons misslyckade.

Efter att en USA marionett utropat sig själv till interimspresident i Venezuela har USA omedelbart och helt utan förankring i vara sig folkrätt eller författning erkänt honom som landets president. USA:s lydriken i Sydamerika och Europa har likaledes erkänt kuppmakaren (självklar även lilla Sverige). Däremot står i stort sett hela den övriga världen fortsatt bakom Venezuelas konstitution och stödjer därför Maduro. Hur den här krisen än avlöper så är den en katastrof för västvärldens renommé och moraliska trovärdighet och ytterligare ett tecken på den västliga hegemonins pågående undergång.

Hur tror ni vårt politiska etablissemang skulle reagera om t.ex. Marie le Pen valde att utropa sig som fransk interimspresident och uppmana Macron att avgå?  Och hur skulle de reagera om EU vände sig mot vår statsminister efter alla hans misslyckanden och istället erkände Annie Lööf som statsminister.

Det enda kloka och ansvarsfulla hade varit att låta Venezuelas folk själva lösa sina problem och att sluta med inblandning via kupper och sanktioner mot landet. Fråga dig gärna varför inte vår politiska elit kräver det.

Lars Bern