Rebecca Weidmo Uvell har i en krönika analyserat bakgrunden till Expressens uthängning av mig och ett antal vänner som tillsammans opponerar oss emot den klimathysteri som är på väg att ruinera Sverige. Analysen är mycket intressant på ytterligare ett sätt som inte Uvell vet.

Jag har arbetat inom näringslivet, forskarvärlden och miljörörelsen med miljöfrågor i snart 50 år. År 2008 hade jag minskat mitt engagemang i rena miljöfrågor för att mer prioritera hälsofrågor i mitt opinionsarbete. På våren det året så stötte jag på en stor annons i SvD för etanolindustrin med Naturskyddsföreningens (SNFs) ordförande Mikael Karlsson som annonspojke. Som mångårig medlem i SNF blev jag upprörd över att föreningens ordförande på detta sätt gjorde reklam för ett ytterst diskutabelt projekt ur miljösynpunkt. Jag sände ett mejl till sagde Karlsson där jag framförde min synpunkt att vi inte borde låna ut SNFs fina varumärke till kommersiella aktörer på det viset.

Svaret från sagde Karlsson kom efter någon dag. Det var ett ilsket svar med fullt a vad hominem kränkningar mot min person. Detta utlösta alla larmklockorna hos mig, jag insåg att jag trampat på en mycket känslig tå. Detta fick mig att istället skriva en debattartikel på SvD Brännpunkt där jag utvecklade min kritik av Karlsson och vår förening för en större allmänhet. Min artikel ledde till en ytterst infekterad debattomgång, där min, som jag trodde, vän Anders Wijkman även gick till angrepp på mig. Debatten avslutades med att hedersmannen och tidigare vice ordföranden i SNF Stefan Edman gick in i debatten och försvarade mig. Det var den här debatten i SvD som återuppväckte mitt engagemang i miljöfrågan, jag insåg att det var något ytterst obehagligt som var på frammarsch. Jag hade då inte ännu insett vidden i det hela.

Samma vår skrev min vän förre Sandvikchefen PO Eriksson en debattartikel i DI där han kritiserade den uppseglande klimatdebatten. När jag kontaktade honom om den artikeln fick han mig att inse att den här frågan var på väg att helt spåra ur politiskt. Han uppmanade mig som miljöaktivist att studera klimatfrågan och skapa mig en bild av vetenskapen på området, som han menade var väldigt ensidigt presenterad av FNs IPCC.

Nästa sak som hände det här året utspelade sig i organisationen Humanisternas styrelse, där jag och framlidne Åke Ortmark övertalats av ordföranden Christer Sturmark att engagera oss. På ett styrelsemöte så krävde en annan styrelseledamot vid namn Olle Häggström att Åke skulle uteslutas eftersom han i något sammanhang hade tagit ställning för ett nätverk av gamla professorer som var kritiska till klimatpolitiken. Det fick mig att spontant ta parti för Åke, som även han uppmanade mig att engagera mig i klimatdebatten. Sturmark vågade inte försvara Åkes rätt att ha sin egen uppfattning i denna fråga som inte hade ett dugg med Humanisternas verksamhet att göra. Så resultatet blev att Åke och jag bad att få bli entledigade från styrelsen.

Alla dessa händelser hade på allvar väckt mitt engagemang för klimatdebatten. Jag började prata med en lång rad äldre professorer i geovetenskapliga och grundläggande naturvetenskapliga ämnen, för att få deras bild av klimatfrågan och larmen om växthuseffekten från den stigande koldioxidhalten. Jag fann att ingen i denna krets trodde på de hysteriska Klimatlarmen. Mitt engagemang resulterade hösten 2008 i en ny debattartikel på SvD Brännpunkt, där jag framförde mina kritiska synpunkter på klimatdebatten. Det var som att stoppa huvudet i ett getingbo.

Jag blev direkt angripen av Rockström och en av hans handgångna med en artikel med mer ad hominem än faktiska analyser av det jag skrivit. Jag blev liknad vid en vild boxare bl.a.. Sedan flög den avsuttna framtidsministern Kristina Person på mig och inkompetensförklarade mig och sedan kom ett antal professorer som livnärde sig på klimatfrågan och påstod att jag inte begrep grundläggande fysik. Allt var en surrealistisk upplevelse. Till slut skrev 20 toppforskare ett genmäle som tog mig i försvar mot hela mobben. Den artikeln fick inte debattredaktören på SvD publicera för chefredaktören. Istället blev den publicerad på webbsiten News Mill och fick där mest läsare och kommentarer under hela News Mills historia.

På nätet angreps jag av sagde Olle Häggström med rena hattillmälen vid upprepade tillfällen. Han och Mikael Karlsson råkade var de personer som Expressen letat fram för att ösa kritik över oss ”klimatförnekare”. Ingen av dem har några som helst meriter inom klimatforskning. Det både Karlsson och Häggström dock åstadkommit är att de fått mig starkt engagerad i klimatfrågan och deras hysteriska agerande övertygade mig om hur sjuk hela klimatdebatten blivit.

Med uthängningen i Expressen är cirkeln sluten.

Lars Bern