Hela GRETA-rörelsen bygger på hur våra barn kommit att bli skräckfyllda av klimatalarmisternas dystopier som dagligen pumpas ut av domedagsprofeter som Rockström, Wijkman m.fl. i våra propagandamedier (SVT, SR, SvD, DN m.fl. MSM) och av den vänstervridna lärarkåren i våra skolor.

Man kan inte ta miste på Gretas rädsla när hon talade inför ett möte i FN nyligen. Att höra henne var en hjärtskärande upplevelse. Det Greta sa var att klimatförändringarna redan skördade människoliv och att ekosystem kollapsar – ”People are suffering, people are dying. Entire ecosystems are collapsing. We are in the beginning of a mass extinction”. Hon tror säkert att det är så. Men vem har fått henna att tro detta?

De hittillsvarande effekterna av växthuseffekten från mänskliga utsläpp är att det blivit en halv grad varmare och att koldioxidhalten i atmosfären ökat med 0,01 procentenheter. Detta har varit ytterst gynnsamt för livet på jorden och har bromsat upp de skador på ekosystemet som andra mänskliga aktiviteter orsakar, alltså raka motsatsen mot vad Greta tror. Detsamma gäller människorna, den ökande växtligheten har gett skörderekord flera år i rad och räddat livet på kanske miljontals människor som annars skulle ha dukat under av svält, alltså även på den punkten raka motsatsen mot vad Greta tror.

Klimatalarmisterna – eller mer adekvat klimatfascisterna berövar en hel ungdomsgeneration deras framtidstro med sina lögner och våldsamma skrämselpropaganda. Det skulle varit till dem och sina egna föräldrar Greta borde riktat sitt konstaterande att hon fått sina drömmar och sin barndom stulen – ”You have stolen my dreams and my childhood.”

Lars Bern

 

Under rubriken ”De som skrämmer barn” har Tove Lifvendahl skrivit en viktig krönika i söndagens Svenska Dagblad (3/11) om denna klimatfascism ur vilken jag här återger några viktiga avsnitt:

… Det mest skräckinjagande jag kan tänka mig är vittnesbörden från livs levande men vettskrämda barn, som är övertygade om att det är kört för planeten. Att vi går mot undergången, och allt som återstår är att jämra sig över eländet. I förlängningen av den tanken återstår bara döden, eftersom det redan är för sent att göra något åt saken. Självmordssekter eller somliga slags terrorister hemfaller gärna åt sådana tankefigurer, den defaitistiska inställningen – acceptansen av förlust (i betydelsen döden) utan kamp (vilja att slåss för livet).

Det finns olika sorters apokalypser, och alla religioner äger sin version. Inom kristendomen är tolkningen en uppenbarelse om det kommande Gudsriket efter Antikrists förödelse, med den dithörande domens dag. … Att använda sin egen rädsla och religiösa övertygelser för att sätta skräck i barn är heller inget nytt fenomen. Längs den skalan återfinns både mer oskyldiga varianter som rent kriminella. Skolan har dessvärre blivit en plats där sådant kan få spelrum. Det kan handla om lärare, föräldrar eller elever som ser det som oemotståndligt att injaga fruktan i barn.

Att göra skolbarn medvetna om resursåtgång och kretsloppsprocesser genom att i ett par veckor låta dem föra bok över mjölkkartonger eller petflaskor som lämnas till återvinning är att lära dem att iaktta verkligheten och ge dem valet att bli handlande, reflekterande subjekt. Men att tala om klimatet eller miljöfrågor på sådana sätt att skolbarn går hem nedslagna eller uppbragda över att människan är en så förfärlig varelse, är enligt min mening tjänstefel liksom moraliskt förkastligt.

Men sådant händer, och alltför ofta. En väninna försökte trösta sin tonårsdotter för ett antal år sedan eftersom dennes lärare hade förkunnat just undergången, oklart vilket ordval som användes. Flickans reaktion var den logiska och uppgivna: vad spelar då allt annat för roll? I stället för att hjälpa henne att se människans enastående förmåga att lära, utveckla och överleva under de mest skiftande förutsättningar som funnits i olika tider, blev sentensen från skolan hopplöshet.

Det finns ett gott antal moralpoliser i olika åldrar som ser till att ”skamma” dem som inte passerar godkänt i renlevnad. Klimatfrågan tycks ha potential att genom somligas försorg bli lika fundamentalistisk som hederskulturen. Målen skiljer sig åt, men man kan påminna om att bristen på respekt för andras särart eller perspektiv så gott som alltid kan rättfärdigas med ett högre syfte av den som frambringar den.

Det dyker upp en hel del berättelser i mejlen jag innerligt hoppas är fake news , om elever som får höra av skolans auktoriteter att den svenska regeringens miljömål ska betraktas som facit, att forskningen om klimatet (som om det vore en avdelning) är samstämmig, eller att IPCC äger sanningen om klimatfrågan.

Hur gick det till, undrar man, när den önskade utvecklingen av elevernas förmåga till kritiskt tänkande på somliga håll tycks ha knipsats bort med mental hovtång från en stor, komplex och viktig samhällsfråga? Hur ska elevernas uppfattning av vetenskapens uppgift, den parlamentariska demokratins funktionssätt och de stora organisationernas natur kunna bli överensstämmande med verkligheten, om bilden som ges är tillrättalagd?

Som nästintill obotlig optimist tänker jag att de nog ändå, så småningom, och möjligen med tidigare auktoriteter i medlidsamt minne, kommer att upptäcka att regeringar har egenintressen jämte sina förmenta allmänintressen, att forskningens credo är öppenhet, självkritisk prövning och ständigt ifrågasättande, och att organisationer alltid innefattar konkurrerande agendor alldeles oavsett deras syfte, storlek och sammansättning, eftersom det är människor som befolkar dem.

Nej, det verkligt svårartade är det missmod som nu kopplar greppet om allt fler när det gäller klimatet, och de konsekvenser det medför. Även för den som vänder modlöshet till beslutsamhet finns uppenbar risk för felslut om det är rädslan för Ragnarök som ligger till grund för handlingsprogrammen.

Kanske skapar åsynen av somliga politikers genanta handhavande med läget ytterligare misströstan (den har jag större förståelse för); symboliska slag i luften blir det som förmås, men inte ens den mest skärrade kan finna det klokt att rusta sig mot Världens undergång med några kronors skatt på plastkassarna i mataffären. För det finns ingen – ingen – av dem som talar med de största orden som väljer en så mycket annorlunda livsstil än den mänskligheten hittills gemensamt har uppnått. Även de mest profilerade klimataktivister äter varierad mat, bär kläder av olika material, bor i hus, transporterar sig, och bär sina persedlar i varianter på handväskan som våra tidigare människotyper uppfann till lycka för alla.

På besök i grannlandet till öster om gränsen tar jag del av hur unga av vuxna utsätts för resonemang med klimatet som det högre målet. Det blir riktigt illa. I finskspråkiga Iltalehti (15/10) berättades om att scouterna i Finland har utvecklat ett spel där deltagarna kan välja mellan olika insatser för att rädda klimatet. En förespeglad möjlighet: ”Besluta dig att bli frivilligt barnlös, det vill säga bilda inte familj.

I Hufvudstadsbladet följs detta upp på opinionsplats av två texter som har precis den terapeutiska inverkan som jag kommer i desperat behov av när jag får höra om tankegångarna hos de finska scouterna. Anna Rotkirch, forskningsprofessor som arbetar vid Befolkningsförbundet, reder ut den logik som ligger bakom ett sådant resonemang: ”Det finns en extrem, ekofascistisk syn som anser att vår art borde försvinna. Eller att ingen borde bo på ställen där det är kallt och svårt, som här i norr. Ur den synvinkeln är det logiskt att förespråka att vårt språk och vår kultur borde dö ut. Det är klimatvänligt att inte leva alls. För att inte tala om att skapa liv.” (HBL 19/10)

Mirjam Kalland, professor i småbarnspedagogik vid Helsingfors universitet, gör också en vuxen och nykter bedömning av vad det rör sig om: ”Den här typen av resonemang hamnar i samma korg som tvångssterilisering, ett barns-politik, abortförbud, förbud mot preventivmedel och tvång att föda barn. Totalitära eller ideologiskt färgade resonemang som är oetiska från begynnelsen eller blir det i sina konsekvenser.” Och: ”Hållbarhetsfostran handlar om att stöda våra barn till att utveckla ett empatiskt och respektfullt förhållande till naturen och till andra människor, inte om att betrakta sig själva eller andra som hållbarhetsproblem.” (HBL 31/10)

Amen, vill jag tillägga. Ingen vet förstås om det finns något som väntar efter detta liv. Men om de som hävdar att det finns ett helvete visar sig ha rätt, vill jag gärna tro att det finns en särskild plats däri åt dem som får barn att sluta tro på mänsklighetens framtid.

Tove Lifvendahl