Jag fick för en tid sedan frågan från en framgångsrik vän inom det svenska näringslivet, varför jag så starkt argumenterar mot den av nyliberalismen drivna globalismen? Som gammal företagsledare borde jag ju inse de stora fördelarna för den ekonomiska utvecklingen som dagens friare och öppnare marknader fört med sig, tyckte han.

Det är ingen tvekan om att framväxten av en allt friare företagsamhet varit den viktigaste mekanismen bakom den fantastiska ekonomiska utvecklingen under det senaste århundradet. Det färskaste exemplet på detta utgörs av Kinas förvandling från ett fattigt socialistiskt agrarsamhälle till idag världens största ekonomi räknat efter köpkraft (s.k. PPP). Jag har tidigare berört hur denna enorma ekonomiska tillväxt skapat globala företag och banker med ekonomier som vida överstiger många nationella ekonomier. Dessa företag och banker har genom sin stora och ökande ekonomiska makt kunnat skaffa sig ett växande politiskt inflytande.

I debatten kallar man de globala företagen multinationella, men detta är en lömskt förledande karaktäristik. Jag vill snarare beskriva dem som transnationella företag – eller TNC. Företagen har ju ofta en hemvist som inte är flernationell, utan det utmärkande är snarare att de ser ut som stora bläckfiskar där armarna sträcker sig ut över länder från hela världen. Jag minns när jag en kort period var verksam som senior rådgivare inom ABB, hur ledningen försökte beskriva företaget som ”multidomestic” för att sälja in sig i alla länder där man verkade. Sanningen är ju den att ABB är en typisk TNC med basen i Schweiz och en stor ägare i Sverige.

Jag har upprepade gånger pekat på hur den globala maktstruktur som vuxit fram i skuggan av dessa TNCs ökande inflytande över politiken, är på väg att konkurrera ut den nationella demokratiska maktutövning som varit ett adelsmärke för västvärlden. Inom EU har TNCna, deras lobbyistkonsulter och deras hyperförmögna huvudägare ett långt större inflytande än våra lågt utbildade politiker. Det går helt enkelt inte att kombinera en global maktutövning med demokrati. Detta är ett av mina starka skäl att förorda en återgång till en mer nationell maktutövning, och i Sveriges fall att arbeta för ett minskande inflytande över vår politik från FN:s och EU:s sida.

Det finns dock ett annat och minst lika tungt vägande skäl att allvarligt ifrågasätta den globala nyliberala maktordningen med TNCna i en central roll. Fram till 1980-talet hade vi någon form av balans mellan den västliga kapitalismen med dess TNC och det socialistiska blocket med Sovjet och Kina i spetsen. Den kommunistiska kollapsen innebar att den västliga kapitalismen fick ett förkrossande övertag och det vi kallar nyliberalismen kunde växa till sig ohämmat.

Idag kan vi utläsa resultatet av detta skifte i form av en ekonomisk utveckling som inneburit att den följsamhet till den ekonomiska tillväxten som präglat medelklassens standardtillväxt fram till dess, upphörde. Reallöneutvecklingen för främst den lägre medelklassen avstannade trots en fortsatt tillväxt och tillväxtens frukter tillföll plötsligt bara de allra rikaste i samhället. I den kretsen var det den rikaste promillen som håvade in det mesta, medan deras staber av högavlönade direktörer och konsulter fick en mindre del. Den rubricerade kurvan från USA visar tydligt detta skifte och det ser i princip likadant ut i EU.

För oss som inte är historielösa (vilket tyvärr allt för många som gått i den svenska skolan är) blir mot denna bakgrund den plötsligt ökande oron i de västliga samhällena ingen överraskning. Den här typen av snedvriden ojämlik standardutveckling har tidigare i historien alltid gett näring åt revolter och revolutioner. De gula västarnas revolt mot hyperglobalisten Macron som nu pågått över ett år är en påminnelse om vad som ledde fram till Den Franska Revolutionen i slutet av 1700-talet.

Vi måste tyvärr inse att den utveckling vi ser i västvärlden idag inte är hållbar. Gör man inget åt den ojämna fördelningen av ekonomins frukter kommer västvärlden att slitas sönder och fragmenteras och den västliga hegemonin kommer att upphöra. I öster sitter det nya Kina och deras BRICs allians och bara väntar på att ta över i kraft av sin växande ekonomi som utnyttjar sina resurser för att lyfta hundramiljontals medborgare ur fattigdom. Mätt i PPP gick BRICS ekonomi förbi USA+EU redan 2015.

En som såg och adresserade den här utvecklingen var Donald Trump, vilket fick honom vald till president 2016 och sannolikt även återvald i år. Jag rekommenderar er att lägga en halvtimme på att lyssna på hans tal till alla globalismens multimiljardärer i årets möte med WEF i Davos.

Frågan ni ställer er är givetvis, vad skall man göra åt situationen? Jag har inget uttömmande svar på det, mer än att vi måste vrida klockan tillbaka och återgå till ett system med en mer nationell demokratisk maktutövning. Makten som utövas av överstatliga organisationer som FN och EU måste minskas till ett minimum med bara det absolut nödvändigaste, och organisationernas självgående byråkratier måste drastiskt minskas. Den subsidiaritetsprincip som EU skryter med, men inte följer, måste i princip grunlagsfästas.

Eftersom TNCna är mästare på att undvika beskattning av sina vinster genom att flytta vinsterna till skatteparadis, måste beskattningen av transnationella företag ändras i grunden från en vinstbeskattning till en transaktionsbeskattning. På det sättet tvingas dessa företag och banker att släppa en anständig del av sina enorma vinster till nationella regeringar som bör utnyttja dem för människors välfärd och minskade klyftor.

Om vi inte kan bryta nyliberalismens farliga utveckling går vi en mycket orolig framtid till mötes, som om det inte redan var illa nog i Sverige.

Det finns givetvis mer man kan göra och jag ser med intresse fram mot att ta del av förslag från läsare av bloggen. När jag fått in mer tankar kring detta lovar jag återkomma i frågan.

Lars Bern