Vännen professor Lennart Bengtsson har kommit med en reaktion på en artikel som behandlar klimatfrågan i ljuset av coronapandemin.

Lars Bern

Bengtsson skriver:

För några dagar sedan publicerade Mette Kahlin McVeigh på tankesmedjan Fores en artikeln med titeln ”coronaviruset är inte en lösning på klimatförändringarna” (Fores: Att krascha samhället räddar inte klimatet). Det är viktig artikel som förtjänar ytterligare reflektioner.

Sedan Sarsviruset, covid-19, dök upp i Wuhan i december förra året har det spritts i rasande takt över hela världen. Världshälsoorganisationen, WHO, deklarerade pandemi den 11 mars. Antalet registrerat smittade uppgick den 9 april, när detta skrivs, till 1, 5 miljoner människor varav ungefär 90 000 har avlidit. Den globala fördubblingstakten i antalet officiellt smittade och avlidna ligger för närvarande på cirka en vecka. Antalet smittade är sannolikt många gånger större, kanske så mycket som en faktor 10, än de officiellt angivna. Vad slutresultatet blir vet ännu ingen men antalet avlidna kan väl bli av samma omfattning som det av Asiaten, den svåra influensa pandemin under 1950-talet, då 1- 4 miljoner människor beräknats ha avlidit. Något verksamt botemedel för covid-19 finns ännu inte. Att få fram ett verksamt vaccin kan dröja 1-2 år eller ännu längre.

Världen har försökt bromsa pandemin genom drastiska begränsningar i såväl produktion, kommunikation som privatliv. För en kortare tid har flera länder i stor utsträckning tvingat normalt samhällsliv till ett nära nog stillestånd. Endast det absolut nödvändiga tillåts. Inte minst har flygtrafiken reducerats till ett minimum. Det får nog bedömas som oundvikligt att flera flygbolag och researrangörer går i konkurs och aldrig mer kommer tillbaka. Genom att människor har instruerats att drastiskt begränsa sina sociala aktiviteter och konsumtion till det allra nödvändigaste har effekten på näringsliv och ekonomi blivit katastrofala och samhälle efter samhälle befinner sig i en ond nedåtgående spiral som för tankarna till det ekonomiska sammanbrottet som följde på börskraschen i USA 1929. Dagligen lanserar världens länder ekonomiska hjälpprogram men ingen vet ännu hur mycket det kommer att hjälpa och inte heller vad följden kan bli på längre sikt. Risken för massarbetslöshet kan inte uteslutas. Pandemin är en svart svan som plötsligt dök upp utan förvarningar. Länderna stod till en början handfallna och försöker nu i all hast och på alla sätt finna lösningar på krisen.

Det är oundvikligt att en hotande pandemi kräver snabba och radikala beslut. De sociala och ekonomiska risker som blir följden och som inte kan förutses får man tyvärr ta men endast när man står inför ett akut hot och inga andra utvägar finns.

Det är däremot fullständigt orimligt som Mette Kahlin McVeigh korrekt påpekar att jämföra klimatfrågan med coronakrisen. Klimatfrågan är viktig men inget akut problem. James Hansen har förvisso jämfört klimatfrågan med en ankommande asteroid, vilket är helt missvisande. Metabola hälsoproblem behöver åtgärdas, för att finna en medicinsk analogi, men dessa är av ett helt annat slag och på en annan tidsskala, än vad som krävs vid en akut hjärnblödning eller en allvarlig trafikolycka.

Den drastiska minskningen av främst flygtrafik och industriell aktivitet till följd av coronakrisen har märkbart reducerat utsläpp av växthusgaser. Världens klimataktivister som länge krävt detta och vill halvera utsläppen inom 10 år pekar nu med hela handen och säger. Titta bara. Ni kan om Ni bara vill. Att höra något sådant är i dagens situation djupt stötande med tanke på allt mänskligt lidande och de extrema ekonomiska och sociala kostnader som coronakrisen redan utlöst.

Klimatrörelsen reaktioner demonstrerar en närmast ofattbar naivitet alternativt cynism. I själva verket visar den snabbt växande ekonomiska krisen hur oerhört allvarligt det är att ad hoc försöka ändra ett komplext socialt/ekonomiskt system på global skala. Bara efter några veckor tvingades de stora svenska bilföretagen att stänga sina fabriker och permittera större delen av sin personal eftersom kritiska komponenter för biltillverkningen inte gick att få tag i. Situationen har varit ännu mer kritisk när det gäller sjukhusmaterial som inte kommit fram och där enskilda stater lagt beslag på material för eget bruk trots att de var avsedda för andra. I sådana situationer skapar verkligheten sin egen brutala logik. Gradvis bevittnade man ett förlopp där dominobrickorna faller i allt vidare cirklar. Konsekvenser för åtgärder mot coronasmittan tenderar att bli värre än själva pandemin. Uppstår massarbetslöshet och ekonomisk misär kan man med rätta säga att operationen förvisso lyckades med patienten dog. Det globala ekonomiska systemet är ett subtilt och känsligt system som inte klarar drastiska ingrepp hur angelägna de än är.

Detsamma kan man förvänta sig om sådana drastiska politiska beslut skulle tas för att lägga om jordens energisystem i en takt som klimat- och miljöaktivisterna pläderar men som marknaden inte kan klara utan oöverskådliga ekonomiska och sociala konsekvenser.

Risken är stor att extrema åtgärder drivs fram av en ansvarslös aktivism om denna får politiskt stöd. I stället bör åtgärderna överlämnas åt marknadskrafterna genom väl genomtänkta mekanismer som realistiska och rimliga beskattningar av till exempel energiproduktion som har potentiellt skadliga konsekvenser för människa och miljö. Sådanaåtgärder är redan på gång i flera länder såväl i Europa som i USA och Kina och kommer gradvis att leda till en bättre energihushållning med minskade utsläpp av växthusgaser.

Låt oss därför hoppas att världens ansvarsfulla politiker tar lärdom av den pågående coronakrisen och inte drivs till ogenomtänkta bravadoaktioner, befriad från en seriös konsekvensanalys, bara för att tillfredsställa en högljudd medial opinion.

 

Lennart Bengtsson