Vännen Göran Sjöberg recenserar här den mycket välskrivna och intressanta rubricerade boken:

Detta är en imponerande faktasamling om vårt klimat på 250 sidor – en ny bok av Staffan Mörner, lärare i filosofi

Filosofi är en förvisso en bred disciplin men naturvetenskap är nog inte det första man tänker på idag när man talar om filosofi. Det förvånar mig därför att läsa en bok skriven av en filosof och som är så starkt genomsyrad av massiv kunskap om den naturvetenskap som gäller klimatet.

Men vid närmare eftertanke är det ändå kanske inte så konstigt att det är en filosof som förmår ge ett övergripande perspektiv på en samhälleligt viktig frågeställning. Det var just genom sådana frågeställningar kring hur vår materiella värld är beskaffad, dvs. naturvetenskapen, som filosofin i sin bästa form föddes och utvecklades för mer än 2500 år sedan av naturfilosoferna i Grekland.

 

I boken avslöjar Mörner många av de lögner om klimatet som sprids via massmedia, som t.ex. att glaciärerna försvinner i Himalaya, att korallöar försvinner i haven eller paradexemplet om hur isbjörnarna är utrotningshotade på grund av krympande havsisar medan björnarnas antal i själva verket har fördubblat sedan 1960 vilket tydligt framgår av diagram i boken.

Staffan Mörner håller sig hela tiden till grundläggande vetenskapliga fakta och skärskådar hur dessa fakta idag manipulerats av intressegrupper som målar upp en skrämmande bild av vårt klimat. Ju mer skrämmande bild dessa grupper, med FN i främsta ledet, kan presentera ju mer politiskt inflytande får de. Våra massmedia återger med förtjusning just skräckscenarier – det gäller att skapa en illusion om en nära förestående katastrof!

Boken är fylld med hundratals illustrationer av olika klimatfenomen som t.ex. hur polarisarnas utbredning har varierat genom avsmältning och tillväxt under de senaste hundra åren på grund av varierande temperaturer men framför allt med havsströmmarnas utbredning. Glaciärernas utbredning har minskat genom avsmältning i Arktis sedan slutet av 1700-talet när klimatet började värmas upp efter den Lilla Istiden och detta visas i boken med en karta över hur glaciären dragit sig tillbaka i Glacier Bay i Alaska.

Med ett antal diagram visas hur den grönländska inlandsisen minskar under sommaren och växer till under vintern och hur den från 2002 till 2018 har minskat i omfattning med 4000 biljoner ton men att detta i förhållande till den totala ismassan på Grönland trots allt är helt försumbart och att glaciärerna minskar och växer med Atlantens varma och kalla faser under århundradena. Glaciärerna växer naturligt när det snöar mer vilket också har varit trenden de senaste femtio åren vilket illustreras i ett av diagrammen i boken. Snöutbredningen under sommaren på Grönland har ökat sedan 1970 men är nu stabil sedan år 2000.

Med sina många referenser visar Mörner att på 70-talet genomsyrades massmedia av uppfattningen om att en ny istid var i antågande. I och för sig stämmer denna uppfattning bättre med de historiskt långsiktiga klimattrenderna än den nuvarande skräcken för en global uppvärmning. Det är framför allt tidskalorna som utgör en del av manipulationen av fakta. Få tvivlar t.ex. på att vi så småningom kommer få en ny istid men lite talar för att den skulle drabba oss inom några få år men historiska data visar trots allt att temperaturen snabbt kan falla.

Vad gäller den globala uppvärmningen är fusket med rådata monumentalt. I boken redovisas många exempel på de myter som sprids i massmedia

Att det efter en medeltida värmebölja och den efterföljande ”Lilla istiden” (två grader kallare ungefär) från ca 1400 till 1800, har skett en långsam global uppvärmning på en grad är det få som betvivlar utom våra alarmister som utan skam påstår att ”Lilla istiden” aldrig har existerat och presenterade denna uppfattning i den beryktade ”Hockeyklubban” där alla naturliga temperaturvariationer under tusen år hade slätas ut, ”skaftet”, och istället pekade på en dramatisk temperaturökning under de senaste årtiondena, själva bladet på hockeyklubban. Detta är rent forskningsfusk och Mörner går i detalj igenom faktaunderlaget.

Ett annat påstående som synas i boken är att 97 % av alla forskare är ”överens” om att klimatet är på väg mot en katastrof på grund av mänsklig aktivitet men det visar sig att det bara är ett ytterst fåtal forskare som ställer upp på en sådan alarmistisk agenda.

Associationen mellan koldioxidhalten i atmosfären och temperaturen är ett vedertaget faktum och en klassiker och själv grunden till påståendet att förbränningen av våra fossila bränslen kommer att leda till en omfattande värmebölja och ”världens undergång” – ett katastrofscenario som fördes fram av presidentkandidaten Al Gore.

I boken har Mörner kurvor som visar att det dröjde ungefär 700 år efter den globala uppvärmningen som följer på varje istid innan koldioxidhalterna börjar stiga. Orsaken till uppvärmningen är därför inte en stigande koldioxidhalt i atmosfären utan det är tvärtom den naturliga cykliska uppvärmningen som fick koldioxidhalten att öka när istiden upphörde. Orsaken är att det tog lång tid att värma upp haven så att de kunde släppa ifrån sig den lagrade koldioxiden till atmosfären.

Man kan fråga sig hur detta skamliga fusk med ovedersägliga vetenskapliga fakta har kunnat fortgå år efter år utan att några journalister reagerat. Börjar man fundera på detta hamnar man oundvikligen i frågan om att det hela rör sig om en konspiration av gigantisk omfattning. Det är verkligen svårt att värja sig mot uppfattningen att det är detta det handlar om. Att det är en globalistisk agenda med religiösa övertoner är uppenbart för varje tänkande ”filosof”. Det är genom att skapa skräck hos gemene man med domedagsprofetior som man kan ”härska” ideologiskt med rent ovetenskapligt nonsens.

”Borde man oroa sig för KLIMATHOTET?” är en bok som faktiskt är ”överväldigande” i sin rigorösa inställning till vetenskap och med sin massiva ansamling av fakta och kan därför vid första anblicken kännas ”tung” men börjar man läsa den är den ganska lättläst trots allt, speciellt om man är seriöst intresserad av just klimatfrågan.

Göran Sjöberg