Baserat på en krönika publicerad den 21 juli av UNZ.COM kommer jag här att redogöra för den pågående tillbakagången för den västliga hegemonin och för globalismen.

Inga skäl till optimism för väst

Som västerlänning har jag numer ofta svårt att hitta några skäl till optimism. Osäkerheten om det västliga samhällets utveckling får ständigt nytt bränsle. Upplösningstendenserna i USA, de växande motsättningarna inom EU och upplösningen av västs traditionella värderingar skapar ingen god grund för optimism. Anledning till optimism hittar jag istället på andra håll i världen.

I öster tar den växande kinesiska makten bort de sista spåren av det västliga koloniala styret och utökar sitt eget styre över Hongkong. På många sätt är Hongkong symboliskt för den västerländska internationella ordningen, den som har svag identitet och kultur, utöver att vara en stadsstat som styrs av den globala oligarkins ekonomiska intressen för att befrämja dess egna ekonomiska intressen. Faktum är att brist på en verklig identitet är just globalismens identitet, den typ av anti-identitet som kännetecknar de områden där nyliberalismen fått fotfäste. Den till synes ostoppbara vågen av nyliberal globalisering medför en oundviklig effekt som leder till förstörelsen av traditionella värderingar, identiteter och kulturyttringar. Kinas återintegreringen av Hongkong är ett bevis för Kinas förkastande av oligarkins globalistiska världsordning.

Över hela världen finns det signaler om att världen håller på att vakna upp. Övergången till globalismens öppna samhälle verkar plötsligt mindre som ett historiens oundvikliga framsteg, och mer som ett kolonialt projekt till förmån för ett fåtals ekonomiska intressen, som upprätthålls av ett alltmer tandlöst imperium. Nyligen meddelade Turkiet att den vackra Hagia Sophia katedralen skulle återföras till en moské. Ursprungligen byggdes den som en kristen katedral, det förvandlades till en moské efter den ottomanska erövringen år 1453, men blev ett museum 1934 under turkiska republiken grundare Atatürk. Många västerländska nationalister ser instinktivt beslutet att konvertera den till en moské som ett stort symboliskt nederlag för sin sak. Som museum hade Hagia Sophia blivit en symbol för motstridiga visioner, öppet för internationella turister för att fungera som en kvarleva från en tid då saker som religion och rasidentitet var något som våra förfäder spillt blod över. Dess plats som museum var en symbol för Atatürks vision om ett sekulärt, västerländskt Turkiet. Dess återgång till en moské är ett förkastande av denna vision.

Det finns nu verkliga tecken på att globaliseringen närmar sig sin tillbakagång och med den erövringar som liberalism, feminism, sekularism och materialism. Den unipolära världsordningen efter kommunismens fall invaggade väst i en bedräglig trygghet som nu bryts när en ny multipolär världsordning snabbt tar form med Kina som USAs motvikt. Utan stöd från en amerikansk unipolär hegemoni och dominansen från en rotlös internationell oligarkis tilltänkta världsordning, kan tradition, nationalism och identitet återigen hävda sig.

 

Populismen

År 1957 skrev Karl Polanyi om ”Den stora förvandlingen”. Polanyi analyserade den fria marknadens ”inbäddningskraft” som stod i konflikt mot den traditionella sociala ordning som den hade sprungit från. Polanyi varnade för att denna frikoppling skulle kunna leda till en motreaktion – i form av en ökning av populistisk politik – om dess effekter lämnades okontrollerade. Idag ser vi att hans förutsägelse slår in.

De dubbla segrarna 2016 för Donald Trump och Brexit speglade en växande besvikelse bland den lägre medelklassen i väst med globaliseringens effekter och en önskan att återgå till den ”inbäddade liberalismen” av nationalstater som föregick globaliseringens tillväxt på 1980-talet. Sedan dess har populistiska idéer – främsta av dem motstånd mot massmigration och frihandel – blivit allt populärare. Richard Haass, som leder amerikanska Council on Foreign Relations, har faktiskt medgivit att “The new bipartisanship is opposition to free trade … It will be extraordinarily hard to resurrect a consensus that could pass a trade bill.”

Motreaktion mot migrantkrisen i Europa, som i sig orsakades av den liberala elitens utrikespolitiska äventyr, ledde till att anti-invandringspartierna som t.ex. UKIP, Marine Le Pens Front National (numer Rassemblement National) och svenska SD ökade i popularitet samt till valet av Matteo Salvini till vice premiärminister i Italien. Globalisterna sköt sig i foten när de med George Soros i spetsen kraftigt stimulerade en arabisk/afrikansk migrationsvåg in i Europa med projekt som w2eu. Projektet bidrog till att destabilisera vad man tidigare uppnått i Europa.

Globalismens nedgång är mer uttalad i öster och medelklassen i väst står inför allt dystrare utsikter med mer skuldsättning, osäkra utsikter till arbete och övergången till en rentier ekonomi. Därmed finns det ingen anledning att föreställa sig att populistiska bakslag för globaliseringen inte kommer att fortsätta i ökande takt.

 

Slutet på USAs hegemoni

Den globala politiska ordningen efter andra världskriget har präglats av dominansen från det amerikanska imperiet. Den speciella karaktären hos det amerikanska imperiet jämfört med imperier historiskt ligger i dess unika grund som ett liberalt finansiellt imperium styrt av en angloamerikanska oligarkin. Så länge USA som bärare av sionismens, liberalismens och dess utlöpare av universalism, mångkulturalism och finanskapitalism, medför internationell hegemoni är taket för den nationella suveränitetens och traditionens rörelser hopplöst begränsat. De värderingar som har lett till en andlig röta över hela västvärlden står i en symbiotisk relation till den amerikanska hegemonin, var och en förlitar sig på den andra för sin utbredning.

Nationalister och traditionalister bör finna tröst i insikten att vi bevittnar upplösningen av imperiet. Låt oss betrakta de tecken som pekar på denna accelererande nedgång. Före Stalingrad verkade tyska Wehrmacht oövervinnelig. Efter det brutala nederlaget uppnådde de få betydande segrar att tala om. Om Stalingrad tas som en symbol för en förändring i förtroendet för en tidigare kraftfull makt.

 

Så vad är USAs Stalingrad?

Oavsett vad det kommer att bli ihågkommet som och det kanske inte är den verkliga orsaken, är det troligt att det redan har hänt. Kanske var det kapitulationen för talibanerna i Afghanistan efter nästan två decennier av strider. Den pinsamma insikten är att den mäktigaste militären som någonsin samlats inte kunde uppnå en slutlig seger över afghanska bönder och bakåtsträvande islamistiska fundamentalister.

Kanske kommer det att bli ihågkommen som Irak, den konflikt som först verkade som en svepande seger för USA men som förbyttes i ondskefulla sekteristiska konflikter mycket värre än någon sett före USAs inblandning. En konflikt vars viktigaste resultat verkar vara en seger för Iran. Iran framträder nu som en ärkefiende till det amerikanska imperiet kallat Den Stora Satan som, med avlägsnandet av den sekulära despoten Saddam Hussein, vann en viktig allierad för sitt nät av shiamuslimskt inflytande över Mellanöstern. Även om det verkar som amerikanska utrikespolitiska intriger obönhörligt dras mot en eventuell förstörelse av den islamiska republiken Iran, verkar det tveksamt om USA, ett land som för närvarande plågas av raskonflikter och djup politisk polarisering, skulle kunna uppbåda viljan att kriga som en enad nation.

Eller kanske Imperiets sista strid var Syrien, där alla styrkor mot det amerikanska projektet tycktes gå samman och hantera ett förkrossande slag mot amerikanska imperialistiska ambitioner i Mellanöstern. För inte så länge sedan verkade det oundvikligt att oavsett Syriens framtid skulle den utesluta familjen Assad. Nu har USA tyst accepterat nederlaget på detta område när de nya maktmäklarna i Ryssland, Turkiet och Iran förhandlar om ödet för denna del av världen utan USA:s inblandning.

Medan dessa tre nederlag har ifrågasatt USAs förmåga att påtvinga sin vilja på Mellanöstern, hur är det med Truman doktrinen om inneslutning mot socialism som uppstår söder om den amerikanska gränsen? Lika oroande är att imperiet inte längre ens kan utöva sin vilja över en grannstat som Venezuela och andra latinamerikanska länder, som har valt sina egna socialistiska väg framför de krav som den styrande amerikanska oligarkin ställer. Lärdomen av moderna konflikter, vare sig det gäller Irak, Afghanistan eller Syrien eller Latinamerika, är att ett ockupationsimperium inte längre kan behålla kontrollen över ett lands befolkning som är hängiven sin självständighet.

Även om USA fortfarande totalt utkonkurrerar alla andra länder genom storleken på sin krigsmakt, är det lätt att överskatta hur mycket det återspeglar förmågan hos USA att göra vad militären är till för i första hand – att försvara oligarkins ekonomiska intressen. Den har mycket lite att göra med USAs territoriella säkerhet.

Över hela världen har antiamerikanismens krafter blivit alltmer djärva genom insikten att det är möjligt att ge Den Stora Satan en ”bloody nose”.

Fortsättning följer.

Lars Bern

 

Om ni vill stödja mig läs mina böcker eller stöd Riksföreningen för Metabol Hälsa ekonomiskt. Det har ni möjlighet att göra genom att antingen bli stödjande medlem i RMH eller att donera till föreningen. Alla medel som flyter in går oavkortat till vår ideella verksamhet. De enda betalningar som går till engagerade personer är en liten blygsam lön till den kvinna som sköter medlemsregistret och till betalning av reseutlägg och andra direkta omkostnader i arbetet mot kvitto. Styrelsen jobbar helt ideellt.

Föreningen kan ta emot bidrag på följande konton:

Bankgiro:     195-1607

Swish:           123 270 0441