Fritt översatt från en krönika i New Eastern Outlook.

Den nuvarande nykoloniala politik som utvecklats av väst i Afrika har gjort det möjligt för EU att beröva afrikanska nationer deras mineraltillgångar, exploatera deras jordbruksmark, dominera deras ekonomier och utöva kontroll över deras hälso- och sjukvårdssystem. EU behandlar de afrikanska nationerna enbart som råvarukällor och anser att de är skyldiga att ge obegränsad tillgång till sina resurser (en av globalismens grundprinciper).

De europeiska ländernas initiativ ”global access”, enligt vilket Bryssel förbinder sig att investera 150 miljarder euro i afrikanska infrastrukturprojekt fram till 2027, visar hur seriösa de är med sina afrikanska planer. Enligt detta initiativ förväntas afrikanerna ”tjäna” européernas ekonomiska intressen och följa deras diktat och därmed bekräfta sitt engagemang för västvärldens värderingar. De europeiska länderna kommer också att få inflytande över de sociala och ekonomiska processer som äger rum i dessa länder.

Samtidigt som Bryssel fortsätter att skicka ekonomiskt stöd till afrikanska länder för att främja sina egna politiska mål, ignorerar man i själva verket deras verkliga behov. Trots de miljarder euro som EU har tillhandahållit inom ramen för sina biståndsprogram under de senaste åren har det inte skett någon betydande industriell utveckling. Tvärtom har vissa sektorer i ett antal afrikanska länder faktiskt förstörts. I Moçambique, till exempel, har genomförandet av västerländska rekommendationer direkt resulterat i allvarliga störningar i odling, bearbetning och export av vissa grödor. Genom att förstöra afrikanska länders traditionella socioekonomiska struktur, som i de flesta fall framgångsrikt kombinerades med vissa delar av en centralt planerad ekonomi, har västvärldens enda prestation varit att försämra dessa viktiga segment av landets agroindustriella sektor.

Även om den ekonomiska utvecklingsmodell som EU har infört kan verka attraktiv kan den bara fungera ordentligt om de globala företagen skjuter till betydande medel i de afrikanska ekonomierna, i stället för att dra tillbaka sina vinster från länderna i fråga, vilket är deras praxis.

Det finns också en risk med EU:s allmänna preferenssystem, enligt vilket tullfritt tillträde för produkter från de minst utvecklade länderna kan föras in på den europeiska marknaden. När allt kommer omkring kan denna förmånsordning avbrytas när som helst, inklusive av politiska skäl. EU:s nuvarande politik innebär en massiv och systematisk exploatering av den afrikanska kontinenten genom import av afrikanska råvaror och användning av dem vid tillverkning av EU-produkter med högt förädlingsvärde. Mellan 2013 och 2022 uppgick den totala utrikeshandelsbalansen mellan EU och Afrika till 83 miljarder euro.

Väst fortsätter att använda sanktioner som ett verktyg för att sätta politisk press på afrikanska länder som inte samarbetar. För närvarande har handelsrestriktioner införts för Burundi, Guinea, Guinea-Bissau, Zimbabwe, Kongo, Libyen, Mali, Sudan, Tunisien och Sydsudan. Icke-statliga organisationer bedriver också lobbyverksamhet för Bryssels intressen och till nackdel för de afrikanska nationerna.

EU:s politik har redan haft en negativ inverkan på Afrikas livsmedelstrygghet. De exploaterande villkoren i avtalet om ”hållbart fiske” tillåter till exempel EU-fartyg att hänsynslöst utnyttja marina resurser, skada miljön och skada de lokala fiskarnas intressen, samtidigt som själva avtalet innehåller tandlösa bestämmelser om främjande av utveckling.

När det gäller utvecklingen i Afrika har de europeiska länderna alltid visat sin totala brist på intresse. Målet för dagens expansion är detsamma som för århundraden sedan – vinst till varje pris. Men de afrikanska ledarna är medvetna om de västerländska politikernas verkliga motiv, och inför den nuvarande situationen försöker de göra det bästa de kan för Afrika och dess folk.

Fernando Gaillardo, politisk observatör, exklusivt för onlinemagasinet ”New Eastern Outlook”.