Den bleknande framtiden för välfärden

lars bern Demokrati, Ekonomi

european-cost-of-labor-2012-differences

Viktig läsning för svenska politiker. Artikeln är en något omarbetad version av Anders Thorens artikel i nu nedlagda Newsmill från april 2013. Anders är civilingenjör från Chalmers och har gjort en imponerande karriär som företagsledare, nu senast i Kina där han bor. Artikeln är mer aktuell än någonsin:

 

Det är intressant och samtidigt lite beklämmande att följa den svenska debatten om framtidens välfärd. Alla talar om att vi måste bibehålla eller öka den, när vi i stället måste göra tvärtom. Vår  åldersstruktur tillsammans med att arbetskraften utanför den offentliga sektorn minskar, genom att jobben flyttar till lågkostnadsländer, gör att vi i stället borde planera för var vi kan skära ner välfärden.

Man blir så trött på alla politiska förslag som vägrar att se sanningen i vitögat. Om vi alla är snälla och bidrager så kommer jobben åter och allt löser sig av sig självt.

Vi måste först se på problemet från ett mer opolitiskt perspektiv, som om vi inte behöver köpa röster inför nästa val. Vad är då problemen? Jag listar några av problemen som måste diskuteras ingående:

Finansiering av välfärden.

Är skattehöjningar möjliga och vad får sådana för konsekvenser?

Utformningen av skattesystemet?

Är privata försäkringar ett alternativ?.

Vad får konkurrensen från låglöneländerna för konsekvenser?

Demografiska problem

År en rejäl höjning av pensionsåldern möjlig? Vi blir visserligen äldre, men är vi verkligen arbetsföra högt upp i åldrarna? Vill arbetsgivarna verkligen ha en massa 75 åringar på arbetsplatsen och hur skapar vi jobb för alla ungdomar och invandrare?

Industrin.

Hur ser vi till att industrin förblir konkurrenskraftig och får tag i välutbildad arbetskraft?

Hur får man småföretag att växa till sig och bli stora i Sverige?

Skolan och universiteten.

Hur rättar vi till flumskolan?

Infrastrukturen.

Vad betyder det långfristigt att vi försummar investeringar i vår infrastruktur?

Låt oss diskutera ovanstående punkter:

Är skattehöjningar möjliga?

Det går ju alltid att höja skatterna, även till absurda nivåer, men vad blir konsekvenserna. Låt oss titta på en vanlig svensk lågavlönad arbetare som tjänar ca 25.000 i månaden i bruttolön, eller ca 18.000 i nettolön. För arbetsgivaren kostar han dock ca 35,000 i månaden. Enligt Swedbank betalar denne arbetare minst 50% i av arbetsgivarens kostnad i skatt varje månad, om man inkluderar alla skatter dvs även skatter som moms, energiskatt osv.  Det spelar ju ingen roll vad vi kallar skatten, den måste ju i slutändan betalas av oss konsumenter, även om politikerna vill få oss att tro att ”arbetsgivarna” eller ”dieselbilarna” betalar.

Jämför vi detta med t.ex. Kina så kostar en arbetare där ca 1/10 av vad den svenske arbetaren kostar. Han får dock ut ca 75% av bruttolönen i nettolön, eftersom det inte är någon inkomstskatt på dessa nivåer i Kina. Dvs han får ut ca 2.600 kr per månad (2013) plus normalt en del övertid eller totalt ca 3.600. kr. Om man sedan tar hänsyn till köpkraften och, lägre hyror, ingen matmoms, låga kommunala transportkostnader, så har han kanske halva köpkraften jämfört med en svensk arbetare.

Höjer vi skatterna i Sverige ytterligare, får ju det till följd att antingen kan arbetaren inte försörja sig eller så måste han ha högre lön eller mer ”bidrag” för att kompensera sig för skattehöjningarna. Vilket innebär att jobben flyttar fortare till Asien. Vi har ju redan tillsammans med Danmark världens högsta skatter på ca 45% av BNP. I Tyskland har man bättre välfärd, men betalar i genomsnitt 10% lägre skatt. Ca 35% av BNP.

Arbetsgivarna skär förstås av den gren de sitter på, när de flyttar jobb till Asien. Alla, som tillverkar varor för den Europeiska marknaden, kommer att förlora kunder, när ingen längre har råd att köpa deras varor, men det är ju kvartals- kapitalismen, som styr idag.

Se nu när t.ex. Getinge, som annonserats (2013), lägger ner en fabrik med 135 medarbetare i Eslöv. Om alla där betalar liksom i exemplet ovan 17.200 i skatt och avgifter per månad blir den offentliga inkomsten från verksamheten ca 28 miljoner mindre. Dessutom ökar förmodligen de offentliga utgifterna en tid eftersom inte alla kan hitta jobb tillräckligt snabbt. Räknar vi sedan på att fyratusen gånger så många jobb flyttat från Sverige, blir det ju snart avsevärda summor som fattas för stat och kommun.Storleksordningen 100 miljarder om året.

Växer det upp nya företag? Jag har nu bott många år i Kina och där träffat och diskuterat med många svenska enterprenörer, som startat eget i Asien. Väldigt få startar något i Sverige. Det normala upplägget är ju att man lägger huvudkontoret i Hongkong och sedan har ett dotterbolag i Asien för tillverkningen. Då minimerar man skatten. Man bor sedan i Kina och skattar där för en relativt låg lön och tar resten som utdelning i Hongkong. Man bryr sig inte om att ens sätta upp ett företag i Sverige. Eller som en entreprenör uttryckte det: ”Det är inte min grej att betala skatt i Sverige”. Man försummar heller inte att påpeka att i Sverige har vi speciella skatteregler riktade mot fåmansföretag.

Diagrammet ovan visar arbetsgivarens kostnad för arbetskraft i Europa. Jag tror inte det är fel på den svenske arbetarens nettolön, men bruttokostnaden är alldeles för hög för att vi långsiktigt skall kunna konkurrera. Asien ligger i diagrammets högerkant i närheten av Bulgarien och Rumänien.

Staten har genom att sänka skatten på vissa typer av arbete lyckats skapa en del jobb. Vi har RUT, ROT och sänkt restaurangmoms t.ex. Dessa jobb finns för att de kostar mindre. Socialdemokraterna vill ju avskaffa åtminstone de jobb av denna typ som innehas av kvinnor. De kallas ju ”pigavdrag och krogmoms” i retoriken. Dessa jobb är viktiga för självkänslan hos folk av att ha ett jobb, men de bidrar ju inte i samma utsträckning till välfärdsfinansieringen. Avskaffas de skattebelastningar, som dessa jobb åtnjuter, så försvinner de eller blir svarta.

När politiker diskuterar tänker man inte på, att alla dessa skeenden är långsamma. Politikerna tror att en bidragshöjning eller skattesänkning plus lite utbildningsinsatser inför ett val skall lösa deras problem med arbetslösheten. Det går inte alls. För att locka tillbaks jobb eller att ens hindra fortsatt utflyttning, måste vi bli mer konkurrenskraftiga och då på kostnadssidan och vi måste presentera långsiktiga åtgärder för att främja tillväxt. Av detta följer min slutsats att skatterna måste sänkas rejält inte höjas. Och konsekvensen blir att man måste skära bort kostnader i välfärden. Det är vad som borde diskuteras.

När politiker diskuterar så kan ni känna igen följande diskussionspunkter:

Höj arbetslöshetsersättningen och sänka försäkringkostnaden

Bortre stupet i sjukförsäkringen

Pensionärsskatten

Nya trängselskatter

Avskaffa RUT och höj restaurangmomsen

Mer till järnvägen

Mer stöd till svaga elever i skolan

Nya energiskatter och koldioxidskatter.

Listan kan göras lång. Alla särintressen i Sverige pläderar för ökade utgifter. Vad man gör, är att i en lågkonjunktur höjer man skatterna för att ”bibehålla” välfärden, när sedan en högkonjunktur kommer kallas dessa skattehöjningar ”reformutrymme” och används för det mesta till ökade utgifter.

För den, som vill ha ett högt socialt skyddsnät kommer privata försäkringar att bli ett nödvändigt alternativ. Det är ju ett fult ord på vänsterkanten, men man kan aldrig hindra folk, som har pengar att köpa sig egen omsorg. Jag ser inget problem med det, ty det skapar jobb.

Skattesystemet är ju dessutom felaktigt utformat. Man beskattar inkomster på ett sätt som uppmuntrar alla, som kan, att ta lån och köpa fastigheter eller andra fasta tillgångar. Att spara pengar på ett konto och få nollränta är ju en rejäl förlustaffär. Och politikerna trycker pengar som aldrig förr och håller räntorna konstlat låga, för att på så sätt stjäla våra pengar genom inflation utan att det märks. Själv tjänade jag mycket pengar på 70-talets inflationsekonomi, men det skapar långsiktigt ett felaktigt beteende hos människor. Skatten borde baseras på reala värden. Köper jag ett hus och säljer sedan samma hus har jag ju realt inte tjänat någonting. Man borde t. ex. ändra reavinstskatten så den baseras på reala vinster, istället kan man ju beskatta lånen under tiden, så den avskrivning, som sker genom inflationen, beskattas som inkomst. Samma sak med sparkapitalet, alla ränteinkomster, som är lägre än inflationen, skulle vara skattefria.

 

Demografiska problem

Alla säger att vi måste höja pensionsåldern till 70 år eller mer. Jag tror varken politiker eller arbetsgivare vill ha en massa dyra 70-åringar på arbetsplatsen, som tar plats från de unga och hindrar dem att komma in i arbetslivet.  Även om vi blir äldre nuförtiden, så är det ju långt från säkert att arbetsförmågan bibehålls. Och från arbetsgivaren synvinkel kan man fråga sig, om en sjuttioåring är konkurrenskraftig. Många jobb är också så krävande, att en 70-åring helt enkelt inte klarar av dem.

Det betyder att pensionerna måste minskas framöver. Pensionen måste därför kompletteras med eget sparande, för det statliga Ponzi system, som vi nu har, kommer inte att klara sig. Vi måste därför skapa ett bättre system för sparande, som belatstas med mindre skatter och som uppmuntrar till enskilt pensionssparande.

Industrins framtid

Till en början startar jag med ett citat från socialdemokraternas partiledare Löfven: ”Så länge jorden finns kommer det tillverkas saker. Har Sverige någon plats i det? Ja, det har vi. Vi kan inte tävla i segment där koreaner och kineser kan tillverka mycket billigare, men vi ska väga in kunskap och egenskaper i våra produkter som ger dem ett extra värde”. (Fokus)

Om vi inte kan tävla med koreaner, så kommer en stor del av den resterande industrin att försvinna. Volvo blir ett nostalgiskt minne. Att tro att vi skall kunna skapa ”extra värde”, som folk är villiga att betala för, för att vi skall ha råd med våra höga skatter är bara drömmar.

Att tro att vi är mer innovativa i Sverige, jämfört med Kina, är också en vanlig dröm. Skolan i Kina är vida överlägsen den svenska och när alla välutbildade kinesiska studenter skaffat lite mer industriell erfarenhet, så får vi det mycket svårt.

Sanningen är att nästan varje stort och medelstort svenskt industriföretag håller på att långsamt stänga ner i Sverige. Det är inte bara ”arbetare” som blir av med arbetet utan också forskare, ekonomer och ingenjörer får se sina arbetsplatser försvinna till låglöneländer. Med dagens kommunikationssystem spelar det liten roll om finansavdelningen sitter i Bratislava och systemutvecklarna i Indien. Med denna jobbflytt följer också att en stor del av tjänstesektorn försvinner. Industrin är ju stora köpare av konsulttjänster.

Återigen är detta ett problem som inte går att rätta till över en natt. Det har redan pågått i 20 år och några små kosmetiska förbättringar av industrins villkor kommer inte att få företagen att flytta tillbaka några jobb. De små svenska företagen, som skall växa upp och skapa jobb, är ju så hårt straffbeskattade så de har inte en chans att växa till sig och alltför få entreprenörer startar idag företag i Sverige.

Så vare sig vi behåller jobben i Sverige, men då med en avsevärt lägre skattebelastning eller låter företagen flytta, så kommer välfärden inte att kunna finansieras i längden. Det borde vara utgångspunkten för den politiska diskussionen.

Skolan

När skolan fördes över till kommunerna, gjorde vi nog århundradets största misstag. Det har tagit oss många år att inse detta, om vi ens förstår det idag.  I Sverige diskuterar vi, att vi behöver spendera mer resurser till de lågpresterande eleverna. I Asien pratar man om, hur man skall stimulera de duktiga eleverna. Jag har haft egna barn i skolan förutom i Sverige både i USA och nu senast i Kina. I båda dessa länder läggs mycket stora resurser på att utbilda de duktiga eleverna.

Sanningen är att vi är hopplöst på efterkälken och jag ser inga tecken på att vi förstår detta och försöker göra något åt det. Det kommer att ta många år att rätta till problemen, från den dag vi förstår hur illa vi ligger till.

Infrastruktursatsningar

Sverige konsumerar alltför mycket på olika former av välfärd och satsar för lite på investeringar i infrastruktur. De satsningar, som görs, kommer bara till stånd efter åratal av debatter. Se på nya slussen och ringleden runt Stockholm. De enda politiska beslut, som kan genomföras är uppenbarligen att bygga järnvägar i Norrland, där få människor kommer att utnyttja dem.

Varför inte bygga ut tunnelbanan och Roslagsbanan i Stockholm istället. Eller se till att vi får en motorväg mellan våra två största städer. Byggde man ut tunnelbanan till Nacka och Roslagsbanan till Norrtälje och Vaxholm, skulle de förmodligen ha fler resande per dag, än de har på ett år i Norrland. Extrapolerar man befolkningsutvecklingen några år fram i tiden, så blir investeringarna i järnvägsutbyggnad i Norrland ännu tokigare. Problemet med sådana politiska projekt är att vi kommer aldrig att få deras lönsamhet redovisad.

Ett vettigt utbyggnadsprojekt vore väl också att förlänga Bohusbanan några kilometer, så den når in i Norge och får förbindelse med Oslo och skapa en bra förbindelse Oslo-Uddevalla-Göteborg-Varberg-Halmstad-Malmö-Köpenhamn längs den tätbefolkade kusten.

Problemet med infrastruktursatsningar är att försummelser att investera tar många år att upptäcka. Och när politikerna behöver pengar till välfärden att köpa röster för i nästa val, så får långsiktiga infrastruktursatsningar stå tillbaka

Slutsats

Min slutsats är att den politik, som förs i Sverige och Europa har nått vägs ände. Dessa så kallade stimulansåtgärder, som många ropar på, blir ineffektiva, därför att vi är inte inne endast i en konjunktursvacka, utan vi är mitt i ett systemskifte, där alla tillverkningsjobb flyttar till Asien. Det medför i nästa steg, att också utvecklings- och s.k. kunskapsjobb flyttar efter, påhejat av den sönderfallande utbildningen i Europa, jämfört med de satsningar som görs i Asien. Problemen kommer först upp till ytan i en lågkonjunktur och då i de industriellt svaga länderna i södra Europa, men det är helt uppenbart, att vi kan inte fortsätta att ha bland världens högsta kostnader, utan vi måste skära rejält någonstans. Ju längre vi dröjer med att göra det, ju större blir smällen när den kommer.

Detta är också tendenser, som går långsammare än politikernas tidshorisont. Deras horisont är ju till nästa val. Vi måste i stället planera för, hur skall Sverige se ut om 20 år, och hur kommer det att se ut om vi fortsätter på samma vis som nu.

Personligen har jag nu bott i Kina i ca 20 år och om jag summerar utvecklingen i Sverige jämfört med Kina så här långt, så blir jag mycket förskräckt. Jag har dock ingen förhoppning att vi kommer att inse det i tid, ty det är alldeles för många särintressen, som behärskar det svenska nyhetsflödet och propagandaapparaten.

 

Anders Thoren

Manus Dei

lars bern En Gudomlig Skapelse

9789197709460_200x_en-gudomlig-skapelse-en-vetenskapsthriller

Den 4 juli 2008 hade den amerikanska ambassaden i Stockholm officiell mottagning för att fira USA:s nationaldag. Sven Benson var en självklar gäst. Bland gästerna fanns även biskop Reitberger. Benson såg till att direkt ta kontakt med biskopen när han anlände till ambassaden genom att gå fram till honom och presenterade sig.

”Så ni är alltså Sven Benson från Southville i Kansas”, konstaterade biskopen.

”Densamme.”

”Då är ni släkt med Petrus Benson?”

”Det var min farfar som i sin ungdom utvandrade från det här landet.”

”Intressant! Jag har hört talas om hans baptistkyrka.”

Herrarna slog sig ner i ett litet mötesrum i anslutning till den stora lokal där mottagningen ägde rum. Benson tog i berömmande ordalag upp biskopens artikel i Morgonbladet. Han uttalade sin egen oro för utvecklingen av kristenheten i Sverige och världen. Båda herrarna var överens om svårigheterna för troende svenskar att öppet stå upp för sin tro.

”Som tidningarna och de statliga medierna uppträder riskerar den som skyltar med sin kristna tro att förlöjligas och hängas ut”, menade biskopen.

”Men kallar man sig vetenskapsman tycks man få tro vad man vill i det här landet”, fyllde Benson i.

”Det förefaller så, ja.”

”Vetenskapsmän får komma med vilka befängda hypoteser som helst och blir trodda och respekterade för det. Under min levnad har de lanserat den ena konstiga skapelseteorin efter den andra. Gud han håller sig till sin, så jag tror på det som står i bibeln”, deklarerade Benson.

”Det är nog en vis slutsats”, svarade biskopen med en outgrundlig min.

”Tills Moses kommer ner från berget i Sinai med tio nya budord kommer jag att följa de gamla.”

”Det verkar förståndigt! Men vad tänker ni göra åt problemen då”, frågade biskopen.

”Sedan jag engagerade mig i Sverige har jag samlat en liten grupp med ett urval av ledande svenska medborgare med en stark kristen tro. Vi planerar att bilda en loge”, informerade Benson.

”Så! Vilket är syftet med logen?”

”Vi har arbetsnamnet ’Korsriddarlogen för kristenhetens bevarande’. Vi skall verka för att försvara och bevara den sanna kristna tron i landet.”

”Jag tror att jag förstår. Vilka har ni med er?”

”Jag kan inte lämna ut några namn, men alla är komna ur Korsriddarordens led vilket borgar för att de är väl ansedda medborgare. Det är personer med en stark och äkta tro och som tar avstånd från den tilltagande förfallet inom Svenska kyrkan”, informerade Benson. ”För övrigt är några i gruppen även medlemmar i ert stift.”

”Hur har ni fått ledande personer att våga ställa upp?”

”Tanken är att alla skall kunna uppträda anonymt.”

”Hur då”, frågade biskopen nyfiket.

”Avsikten är att alla skall vara identiskt klädda i en grå kåpa och med en svart mask för ansiktet när vi träffas. Det innebär att ingen med säkerhet kan fastställa vem som är vem och vem som säger vad. Det räcker att Gud ser och hör alla. Inför Gud skall alla svära en ed att lojalt följa de beslut som fattas.”

”Vad händer om media får tag på medlemsregistret?”

”Det skall inte finnas något register i Sverige. Jag har en metod att hålla kontroll på vilka som är med. Ingen utomstående kan dock utläsa något och vi skall utfärda ID-brickor som är intetsägande för den oinvigde.”

”Vågar dessa personer lita så mycket på varandra?”

”Ja, alla känner varandra och skall vara med och godkänna invalen.”

”Intressant.” konstaterade Reitberger med ett hemlighetsfullt leende. ”Har ni någon lokal?”

”Ja, vi har hyrt en andaktslokal i en herrgård som tillhör Frälsningsarmen.”

”Har dom en herrgård?”

”Ja, dom äger en väldigt tjusig herrgård alldeles vid vattnet ute på Mälaröarna.”

”Märkligt. Varför vände ni er till Frälsningsarmen?”

”Min svärfar råkade ha nära kontakter med deras svenska ledare”, förklarade Benson.

”Då förstår jag. Hur planerar ni att gå vidare?”

”Nu behöver vi en Guds tjänare av rang som kan stå upp och vara andlig ledare och inspiratör för den här logen.”

”Vem skulle det vara?”

”Vi ställer vårt hopp till er”, svarade Benson och tittade forskande på biskopen.

”Det tål att tänka på”, svarade han fundersamt.

”Ni blir den ende i logen vars identitet förblir fördold för medlemmarna. Det får stanna mellan er och mig. Ni kommer att presenteras anonymt som logens adlige ledare.”

”Det är emot katolska kyrkans principer att ställa upp i sådana här sammanhang”, svarade Reitberger.

”Jag vet det, men här kommer ni att agera i princip inkognito. Se det som en ekumenisk insats i linje med andra Vatikankonciliets tankar.”

Tveksamt om det resonemanget håller, tänkte biskopen.

”Det är likväl emot hur vi normalt verkar.”

”Ni kan dra er ur om logens verksamhet på något sätt kommer i konflikt med er kyrkas intressen. Alla övriga som tas upp i gemenskapen får svära en ed intill döden inför Gud. De kommer inte att kunna lämna gemenskapen.”

”Jag måste få tänka igenom det här”, svarade biskopen och fortsatte att se tveksam ut.

”Självklart skall ni göra det, men tänk inte för länge”, svarade Benson. ”Vi behöver er nu.”

”Gå till Katolska domkyrkan på måndag vid sextiden på kvällen och bikta er, så skall ni få ett svar.”

”Jag är inte katolik.”

”Det gör inget. När biktfadern frågar vem ni är skall ni hälsa honom med orden ’Manus Dei’. Om ni får svaret ’Dominus Vobiscum’ skall ni sitta kvar, annars skall ni resa er och gå.”

Herrarna lämnade efter ömsesidiga artighetsbetygelser rummet. De skiljdes åt och fortsatte på var sitt håll att mingla med de övriga inbjudna gästerna på ambassaden.

Dessa amerikanska baptister är skvatt galna. Kanske kan jag ändå ha nytta av honom, tänkte biskopen samtidigt som han förenade sig med övriga nationaldagsfirare.

Han kände att logen kunde vara ett användbart instrument i arbetet att mobilisera de resurser som han behövde för att genomföra sina egna planer. Tanken att ta på sig uppdraget lockade honom därför. Men han skulle aldrig få ett formellt godkännande från Den Heliga Stolen, det var han säker på. Han beslutade sig för att i bön ställa frågan högre upp.

”Fiat Voluntas Dei − Må Guds vilja ske”, tänkte han när han gick hem från ambassaden.

 

Några dagar senare under tisdagsbikten i domkyrkan intog en enkel man i femtioårsåldern platsen i biktstolen och förklarade sig på lätt bruten dialekt.

”Fader jag är en enkel syndare som vill erkänna min girighet och sona mina synder.”

”Vem är du”, frågade biktpatern.

Mannen presenterade sig och svarade att han var uppvuxen i ett katolskt hem på den polska landsbygden. Han hade kommit till Sverige som flykting från sin tjänst som officer i polska armén under kommunisterna. För att livnära sig hade han startat ett eget företag.

”Det är svårare för en utomnordisk invandrare att komma in på den svenska arbetsmarknaden än det är för en kamel att komma igenom ett nålsöga”, förklarade mannen.

”Du har förvisso förstått det svenska samhället”, svarade biktpatern.

”Det som stod tillbuds i det här segregerade landet var att starta en städfirma. Det gällde att ägna sig åt något som svenskarna är för fina för att göra själva”, fortsatte mannen.

”Vari består den synd du vill bekänna?”

”Jag känner vämjelse över många svenskar som jag möter i arbetet. Jag upplever dem som syndiga och karaktärslösa. Jag debiterar dem därför ofta mer än vad jag har rätt till.”

”Tycker du det är försvarligt?”

”Många i Sverige lever ett ogudaktigt syndigt liv och ibland tycker jag att jag vill straffa dem. Jag inser att detta blivit en ursäkt för min egen girighet.”

Biktpatern och mannen i biktstolen fortsatte att diskutera hans synd. Biktpatern blev övertygad om att mannen var djupt troende. Han hade en stark vilja att göra något meningsfullare än att bara driva sin enkla verksamhet. Mannen i biktstolen hade varit ett lovande officersämne i den polska armén, nu satt han här i det sekulariserade Sverige som städare. Hans frustration var förståelig och tydlig. Biktpatern insåg att den här mannen var någon som han skulle kunna bygga vidare på.

Biktpatern hade en stark tro på Guds vilja att ingripa och återföra eller straffa dem som bröt mot hans lagar. Han insåg likafullt att Gud nog behövde jordiska resurser för att kunna göra sina ingripanden. Biktpaterns plan var att mobilisera sådana resurser och ställa dem till sin Herres förfogande.

”Mitt helgon är Johannes Paulus II, han finns dagligen i mina tankar”, upplyste mannen.

”Skulle du vilja tjäna Kristus och honom”, frågade biktpatern.

”Jag kan inte tänka mig en högre lycka.”

Patern insåg att han kanske hade hittat en man som kunde tjäna hans egna syften. Förutsättningarna verkade vara det bästa tänkbara. Sakta började en plan ta form i hans huvud.

”För att kunna tjäna dem måste du i bön få dem att tala till dig”, förklarade biktpatern.

”Jag skall be till dem och be dem tala till mig”, svarade mannen.

”Det är också viktigt att du går i mässan varje söndag. Du skall sedan komma till kyrkan i bikt och diskutera vad Kristus har framfört till din inre röst. Du får hjälp i bikten att uttolka hans vilja och vad han förväntar sig av dig ”

”Jag skall följa dina råd”, svarade mannen.

”Du skall komma till bikten varje tisdag vid den här tiden och du skall då hälsa med, ’Agnus Dei, miserere mei’, som betyder O Guds lamm, förbarma dig över mig. Biktfadern kommer då att svara ’Benedictus, qui venit in nomine Domini’, som betyder välsignad vare den, som kommer i Herrens namn”, förklarade patern. ”Om du får ett annat svar skall du bara resa dig och gå.”

”Jag förstår!”

”Från och med nu skall du inträda i Jesu Kristi tjänst och din biktpater är hans budbärare. Om du respekterar detta förbund och tjänar Kristus väl skall himmelriket bli din belöning i evighet efter döden”, bedyrade patern.

De skiljdes och mannen gick lycklig ifrån bikten med känslan av att ha blivit bönhörd. Han skulle få tjäna Kristus! Han skulle kunna komma till paradiset!

 

Halleluja, tänkte Paul Nilsson när han läste i tidningen om den nya medlemmen Sven Bensons engagemang i Sverige. Han hade också noterat hans medlemskap i den egna utbrytarförsamlingen.

Tillsammans med en liten grupp ur pingstförsamlingen i Uppsala hade Paul Nilsson några år tidigare bildat ’Vägen till Livet’. Bakgrunden till avhoppet var en kritisk hållning till, vad gruppen tyckte var en allt för undfallande attityd från pingstkyrkans sida mot avarterna i det svenska samhället. Utbrytningen hade bara lockat med sig några hundra medlemmar. Gruppen hade hört talas om Southville Baptist Church och reaktionerna därifrån när Rune Gran åtalades. Genom studium av den kyrkans hemsida på Internet hade Paul Nilsson konstaterat att dess värderingar låg väldigt nära deras egna. Där framgick också de historiska banden till den svenskättade familjen Benson.

När Paul Nilsson läste i tidningen om Sven Benson fick han en idé. Han beslutade sig för att ta en kontakt för att be om stöd. Han lyckades få tillstånd ett möte redan efter någon vecka. Paul Nilsson presenterade vad ’Vägen till Livet’ stod för. Han förklarade att de med lite större resurser skulle kunna locka betydligt fler pingstvänner och många vilsekomna medlemmar i Svenska kyrkan. Benson som redan var passiv medlem blev än mer positiv efter presentationen. Han lovade att återkomma när ’tiden var mogen’. Något halvår senare fick en personlig inbjudan från honom. De träffades en söndagskväll till en enkel måltid i Bensons Värmdövilla.

”När jag beslutade att engagera mig i min farfars födelseland var det för att göra en insats för kristenheten här”, började Benson förklara.

”Det är verkligen generöst tänkt”, svarade Nilsson.

”Vår familj har med stigande oro följt förfallet inom Svenska kyrkan. Vi har också sett rädslan inom den svenska kristenheten för att stå upp för sin tro mot avkristningen.”

”Med tanke på din bakgrund inom er egen kyrka i Southville kunde jag nästan ana att det fanns en sådan tanke bakom ditt engagemang i Sverige. Det var därför som jag tog kontakt för en tid sedan”, förklarade Nilsson.

”Jag har tänkt en hel del på din propå förra året. Jag har studerat dig de gångna månaderna och jag gillar det jag sett och hört. Jag förstår att du behöver stöd.”

”Det glädjer mig att du insett det.”

”Jag ställer upp på din sida. Men jag vill att mina bidrag skall vara helt osynliga. Med det kontaktnät som jag är på väg att bygga upp, kan jag vara saken till större hjälp om jag inte figurerar allt för nära ihop med er. Jag är bara en medlem bland andra i din kyrka”, förklarade Benson.

”Jag förstår.”

”Alla kontakter skall stanna mellan oss två. Du får inte berätta för dina medarbetare om stödet från mig, då upphör det”, klargjorde han.

När Paul Nilsson senare på kvällen lämnade Bensons villa tackade han Gud. Han hade blivit bönhörd.

 

Något år senare var ’Vägen till Livet’ en rörelse att räkna med inom det kristna Sverige. Församlingen i Uppsala hade mer än tiodubblats och det hade vuxit upp nya församlingar runt om i landet. Många av de nya medlemmarna kom från folk som hoppat av från både andra frikyrkor och från Svenska kyrkan. Rörelsen verkade inte sakna resurser. Så fort man startade en ny väckelseaktivitet hittade Paul Nilsson en hemlig sponsor. Hans närmaste medarbetare började tro att han hade någon sorts direktkontakt med Gud.

 

Sven Benson fick vänta på sin tur vid biktstolen när han anlände till katolska domkyrkan på den utsatta tiden. Det var en ny och spännande upplevelse att sätta sig i en katolsk biktstol. När det blev hans tur gjorde han som han blivit tillsagt. Hälsningen gick som biskopen beskrivit.

”Är det biskop Reitberger jag talar med”, frågade Benson.

”Ni talar med er biktpater”, svarade en främmande röst.

Benson förstod att relationen med patern skulle vara anonym. Ett raffinerat arrangemang, insåg han. Akustiken i biktstolen var sådan att Benson omöjligt kunde avgöra vem han talade med.

”Jag hade ställt en fråga och skulle få ett svar?”

”Herren har bifallit er önskan. Vi kommer att hjälpa er loge tills vidare”, svarade rösten.

”Mycket bra. Har ni några speciella önskemål?”

”Namnet på logen skall vara ’Manus Dei – Guds hand’. Vi skall ha samma typ av kåpa som övriga logemedlemmar, vår mask skall dock vara i purpur.”

”Något mer?”

”Ja, vi anländer tolv minuter efter utsatt tid till logens lokal och då skall samtliga logemedlemmar ha intagit sina platser i lokalen. Ingen får lämna den förrän tolv minuter efter att vi gått ut genom dörren.”

”Jag skall se till att den rutinen införs. Vi kommer att ha en vaktmästare från Frälsningsarmen med uppgift att kontrollera ID-korten och att bevaka så att alla följer rutinen.”

”Ser vi någon logemedlem som avviker från ordningen kommer vi inte att kunna medverka.”

”Det är uppfattat.”

”Bra, då gör vi så. Kontakterna för att planera logens möten skall ske här i biktstolen. Om ni har något ärende är ni välkommen hit varje måndag eftermiddag. Ni identifierar er med den hälsningsceremoni vi tillämpade idag.”

”Jag tackar Gud!” svarade Benson.

”Några andra kontakter skall vi aldrig ha. Om vi stöter på varandra i andra sammanhang vet vi inte något om logen och er verksamhet i landet.”

”Självklart!” svarade Benson.

”Pax Domini!”

När Benson lämnade mötet med patern i biktstolen kände han sig nöjd. Pusselbitarna i hans plan för Sverige började falla på plats. Nu skulle han ta nästa steg och skaffa sig ett brohuvud i den inflytelserika medievärlden.

 

När Reitberger senare på kvällen lämnade domkyrkan kände han sig tillfreds. Han hade börjat mobilisera de resurser han behövde. Nu kunde han börja planera sina små kirurgiska ingrepp i det svenska samhällslivet.

Han tackade Gud.

 

Boken En Gudomlig Skapelse? kan köpas genom att sätta in 200 SEK på bankgiro 542-6630 och mejla postadressen till larsbern@live.se

USA:s nykolonialism är det största hotet mot världsfreden – del 1

lars bern Internationell politik

president_eisenhower_and_john_foster_dulles_in_1956

Jag kommer här i ett antal krönikor att ge min version av den historiska bakgrunden till alla krigen i Mellanöstern under min livstid.

 

Atlantic Charter

För att säkra en fredlig efterkrigsutveckling lanserade USA:s president Franklin D. Roosevelt den 14 augusti 1941 den s.k. Atlantic Charter. Chatern kom till genom en överläggning med Storbritanniens Winston Churchill. Den beskrev förutsättningen för USA:s stöd till européernas krig mot nazismen och ratificerades senare av övriga av Andra Världskrigets allierade ledare. Min bild är att Roosevelt med chatern ville undvika misstagen som gjordes vid Versaillesfreden efter Första Världskriget och som då Woodrov Wilson förgäves försökte förhindra.

Atlantic Chartern lade upp ideologin för den anglo-amerikanska säkerhetspolitiken efter kriget. Chartern hade de åtta huvudpunkterna:

  1. Inga territoriella erövringar skulle eftersträvas
  2. Territoriella justeringar måste ske i samklang med önskemålen hos berörda folk
  3. Alla folks rätt till självbestämmande
  4. Minskade handelshinder
  5. Globalt ekonomiskt samarbete och ökad social välfärd
  6. Arbete för en värld fri från nöd och rädsla
  7. Arbete för att skapa fria hav
  8. Avväpning av aggressiva stater och allmän nedrustning efter kriget

Chartern blev senare en viktig bas vid formandet av FN efter kriget och den lades till grund för en rad internationella överenskommelser som t.ex. GATT, självständigheten för europeiska kolonier m.m.. Allt detta var en rad goda föresatser som USA dessvärre struntade i nästan direkt, mycket på grund av CIA som leddes av Allen Dulles under Eisenhowers presidentperiod åren 1953 till 1961. CIA:s utrikespolitiska intriger gick ofta stick i stäv mot chaterns deklarationer .

Efter en i raden av alla misslyckade CIA-kupper, den här gången i Syrien 1957, höll dåvarande senatorn John F. Kennedy ett tal där han förordade rätten till självbestämmande för hela arabvärlden och ett slut på amerikansk nykolonialism i regionen. Talet retade gallfebern på Eisenhower-administrationen (1953-61) och det amerikanska politiska etablissemanget samt även vissa europeiska regimer. Det finns många i arabvärlden som fortfarande minns Kennedys tal som det tydligaste uttrycket för amerikansk idealism och som en maning att verkligen leva upp de högtidliga deklarationerna i Atlantic Charter.

Samma år ledde John F. Kennedys far ambassadör Joseph P. Kennedy en hemlig kommitté som skulle utreda CIA:s framfart i Mellanöstern. Man presenterade den s.k. Bruce-Lovett rapporten som beskrev hur CIA anstiftat kupper i Jordanien, Syrien, Iran, Irak och Egypten som hållits hemliga för den amerikanska allmänheten, men som var väl kända för människor i regionen. Rapporten skyllde på CIA för uppkomsten av den antiamerikanska opinion som vid den här tiden växte fram i regionen och på andra håll i världen. Rapporten visade hur CIA:s interventioner bröt mot amerikanska etiska värderingar och komprometterade amerikanskt ledarskap och auktoritet utan att amerikanska folket fick någon kännedom. Man ställde sig frågan hur man skulle se på liknande interventioner från andra regimer på USA:s hemmaplan?

Bilden av antiamerikanismen som ledande amerikanska politiker serverade och fortfarande försöker måla upp, var att man var hatad därför att man avundades USA dess frihet, när sanningen var den att hatet berodde på att man svek sina egna frihetsideal som de uttrycktes i chatern och i högtidliga deklarationer.

Under 50-talet föreslog Sovjet att man skulle lämna Mellanöstern ifred som en neutral zon i det Kalla Kriget och låta folken där styra sina egna länder i linje med andan i chartern. Detta avvisades av president Eisenhower och hans två rådgivare CIA-chefen Allen Dulles och utrikesministern John Foster Dulles (de var bröder).  Istället startade man ett dolt krig mot arabisk nationalism som Allen Dulles likställde med kommunism, speciellt när strävan efter självbestämmande hotade angloamerikanska oljebolags koncessioner. Redan då pumpade USA in hemligt militärt bistånd till tyranniska regimer (som t.ex. Saudiarabien, Irak m.fl.) med konservativa jihadist-ideologier som man betraktade som bästa motståndet mot Sovjetisk marxism. En viktig notering är att Allan Dulles enligt en CIA-källa var nära vän och förtrogen med David Rockefeller. Den senare blev i omfattande utsträckning informerad om hemliga underrättelseoperationer.

I enlighet med ett protokoll från Eisenhowers stabschef från ett möte i Vita Huset mellan CIA:s planeringschef Frank Wisner och J F Dulles i september 1957, instruerade Eisenhower CIA att vi skall göra allt i vår makt för att betona heliga kriget aspekten. USA har med andra ord breddat marken för vad som nu sker i Mellanöstern i snart 60 år. Redan då var den amerikanska oligarkin ytterst inflytelserik.

Fortsättning följer.

Korsfararens ankomst del 2

lars bern En Gudomlig Skapelse

9789197709460_200x_en-gudomlig-skapelse-en-vetenskapsthriller

”Styrelsen vill veta om dom får valuta för pengarna, förstår du”, förklarade Janne Torell.

Han hade bjudit Helena Linder på lunch i direktionsmatsalen på Antares. Hon älskade att få lämna sina rapporter till honom för att se hur imponerad han blev av framstegen i projektet. Hon kom ofta till luncherna direkt från laboratoriet klädd i sin vita rock.

Några veckor senare skulle företagets styrelse ha sitt budgetmöte. Torell visste att ordföranden som vanligt skulle utgjuta sig över de höga kostnaderna för Helenas stora genteknikprojekt. Det gällde att alltid vara väl förberedd för att kunna försvara den pågående pengarullningen.

Antares kontrollerades via röststarka aktier av familjen Edholms börsnoterade maktbolag Gunnar Edholms Förvaltningsaktiebolag, normalt förkortat Gefab. De röststarka aktierna i Gefab ägdes i sin tur av familjen Edholms skattebefriade stiftelser. Med ett ytterst begränsat eget kapital kunde familjen med det ask i ask ägandet kontrollera kronjuvelerna inom svenskt näringsliv. Som om det inte var nog, skyddades de även av en stark relation till ledningen för det statsbärande socialdemokratiska partiet.

Familjens patriark var sedan något år tillbaka Johan Patrik Edholm av vänner och bekanta kallad ’Joppe’. Han hade efterträtt sin far Stor Johan Edholm som ordförande i Antares. Joppe hade svårt att förlika sig med de höga kostnader som genteknikprojektet drog. I hans ögon höll forskarna på med ”trollkonster”. Han höll av den anledningen hela tiden en tumme i ögat på Janne Torell.

”Du kan hälsa Joppe att vi gjort betydande framsteg det senaste året. Det är dock ytterst komplicerat att ta våra laboratorieresultat fram till en kliniskt tillämpbar teknik. Det måste få ta sin tid”, förklarade Helena.

”Hur går det för konkurrenterna då?”

”Om vi klarar av att hålla tätt, blir vi världsledande.”

”Kan du skriva en kort rapport som styrelsen begriper, så att jag kan ha med den i underlaget till styrelsemötet?”

”Skall även Joppe begripa den?”

”Nu skall professorn inte vara på det sättet. Tänk på att han sitter på stålarna”, förklarade Janne.

”Janne, det är en sak som bekymrar mig.”

”Säg inte det”, svarade han och tittade oroligt på Helena.

”Jo, igår läste jag i tidningen om religiösa fanatiker i USA som blivit upprörda över åtalet mot pastor Gran. Det är samma grupper som tidigare har försökt få stamcellsforskning förbjuden. Hur kommer dom att reagera när vi presenterar vår genteknik?”

”Det är en bra fråga”, svarade Janne och såg lättad ut.

”Vad skall vi göra?”

”Har du något förslag”, returnerade han frågan.

”Vi kanske skulle tillsätta ett speciellt etikråd som en beredskapsåtgärd.”

”Ja, det är nog ingen dum idé. Kanske skall vi ta med någon från kyrkan?”

”Jag har svårt för präster, men ok. Vi borde även ha med Tore Holm”, svarade Helena.

Tore Holm var Antares informations- och PR ansvarige.

”Bra, låt oss börja med att bilda en grupp med dig, mig och Holm. Jag skall även försöka hitta en lämplig präst. Jag drar det med styrelsen så får det en mer officiell prägel”, sammanfattade Janne.

 

Sven Benson kände en kallelse att bli baptistpastor för att sedan åka till Sverige och predika Guds ord. Faderns sviktande hälsa tvang honom dock att ägna allt mer av sin tid åt familjens betydande fastighetsimperium i Kansas, men han behöll sitt intresse för kyrkans utveckling i Sverige.

När så fadern gick bort och Sven Benson blev friare återuppvaknade intresset för att göra något åt situationen i Sverige. Han och hustrun Cecilia beslutade att dela sitt boende mellan Stockholm och Kansas. De köpte sig en praktfull villa i Stockholms skärgård alldeles invid infarten till Bullandö Marina med utsikt över Djuröbron.

Husköpet fick nästan ingen uppmärksamhet i kyrkliga kretsar. Enbart tidningen Dagens Ord hade en undanskymd notis som kommenterade det faktum att den förmögne amerikanen sökt sig till ’Vägen till Livet’ som var en liten utbrytargrupp från pingströrelsen. I artikeln påpekade man att det var Sven Bensons farfar som grundat den Sverigekritiska baptistkyrkan i Southville.

I affärskretsar uppmärksammades Sven Bensons flytt desto mer. Det hörde inte direkt till vardagen att förmögna amerikanska finansmän köpte fritidshus i Sverige. I intervjuer i affärspressen låg han lågt med sitt religiösa engagemang. Han valde istället att framhålla sitt intresse för investeringar i landet. När det gällde att närmare precisera sina planer bidade Sven Benson sin tid.

 

Ett led i Sven Benson strategi för att påverka det svenska samhället var att vinna ett antal nyckelpersoner för sin sak. Genom att börja engagera sig på den svenska fastighetsmarknaden byggde han snabbt upp ett betydande kontaktnät inom det finansiella toppskiktet. Hans ansenliga förmögenhet och flytande svenska gjorde att han inte hade några problem att passa in i det svenska etablissemanget. Ett viktigt steg var att se till att komma med i den kristna Korsriddarorden som stod under kungligt beskydd. Hans svärfar som sedan länge var en framstående medlem hjälpte honom att bli invald.

Benson fann att ordenssällskapet var en utmärkt rekryteringsbas för sådana personer som han ville knyta till sig. Här mötte han en stor del av det manliga svenska ledargarnityret från såväl näringsliv som politik och kyrka. Ledande kvinnor intresserade honom inte. Han hade uppfattningen att kvinnor skulle stanna hemma och ta hand om barn.

Korsriddarorden var ett gamalt konservativt kristet herrsällskap med rötter tillbaka i medeltiden. Numera organiserade de såväl protestanter som ortodoxa samt vissa frireligiösa män ur övre medelklassen och överklassen. Katolska kyrkan hade av tradition en något avvisande hållning till ordenssällskapet. Trots det hade man idag flera ordensbröder som var katoliker. Det förklarades mestadels av att vederbörande tillhörde den stora grupp troende svenskar som konverterat på senare år. Där fanns till och med en svenskfödd katolsk pater konstaterade Benson. Det var fint att vara korsriddare. Ordenssällskapet var därför nerlusat med personer utan någon gudstro. Flertalet hade en sorts tro på det socialt lämpliga i att tro.

Korsriddarorden var representerad över hela Europa. Den bedrev traditionell ordensverksamhet i högtidsklädsel med allehanda ordnar och annan grannlåt, som herrarna hängde på sig under seanserna. Några av de högst rankade ordensbröderna kunde därvid se ut som de marskalkarna från Sovjetunionens glansdagar som radades upp på Leninmausoleet.

Ordenssällskapet hade också en vanlig herrklubbsverksamhet där de bland annat drev restaurang. Verksamheten var endast öppen för medlemmarna och deras inbjudna manliga gäster. Ett representativt tvärsnitt av den lite äldre manliga svenska makteliten träffades där varje vardagslunch.

Benson etablerade snabbt kontakt med några personer ur den verkliga religiösa kärnan inom ordenssällskapet. Många i den gruppen var frustrerade över utvecklingen av Svenska kyrkan. Många menade att systemet med en kyrka styrd av de världsliga politiska partierna inte var frigjord från staten som man påstod. Man oroade sig också över islams allt starkare fotfäste i landet. Nya moskéer växte upp i samma takt som kristna kyrkor stängdes.

Tillsammans med en liten grupp präster ur den så kallade Missionsprovinsen, den katolske patern och några ledande ordensbröder hade Benson börjat diskutera bildandet av en hemlig loge. Den skulle, mer aktivt än vad ordenssällskapet kunde, verka för att i det fördolda försvara kristna värden i det sekulariserade svenska samhället. Benson fick gruppens uppdrag att hitta en andlig ledare för den tilltänkta logen.

 

’Höken’ Martin Reitberger hade meriterat sig för sitt uppdrag inom kyrkor i tredje världen, då främst i Sydamerika. Där hade han med hårda medel bromsat sekulariseringen och anstormningen från Islam och diverse obskyra frikyrkor.

Reitberger hade gjort betydande insatser som ökat katolska kyrkans inflytande i flera av de länder där han verkat. Han hade exempelvis övertygat politiker om att driva igenom kompromisslösa förbud mot aborter. Detta hade fått grymma konsekvenser ibland fattiga kvinnor i främst Mellanamerika. Det var under sin tid där som han hade förtjänat sitt epitet – ’The Cleaner’. En djup människokännedom hade lärt honom hur man styr och manipulerar människor. Han tillhörde den falang inom katolska kyrkan som hade en nära nog fundamentalistisk tro på bibelns ofelbarhet. För att ange tonen samlade han tidigt det svenska stiftets alla präster och ledande medarbetare till ett seminarium. I en sluten öppningspredikan gav han sin programförklaring.

”Som kristna är vi skyldiga att värna om det mänskliga livets okränkbarhet som börjar redan vid konceptionen. Mänskligt familjeliv som det instiftats av Gud genom den monogama relationen mellan en man och en kvinna är det tempelberg på vilket kyrkan är byggd. I det sekulära samhället har de släppt in månglarna i detta tempel. Vår uppgift är att köra ut dem!”

”Kvinnliga präster, vigslar och begravningar av homosexuella, skilsmässor, preventivmedel och promiskuöst leverne, eutanasi, aborter samt Darwinism, mänsklig genmodifikation och stamcellsforskning är cancersvulster på samhällskroppen som måste opereras bort. I Sverige har sekulariseringen till och med ätit sig in i vårt stift. Vi sneglar ängsligt på det opportuna och vågar inte stå upp för vår romersk-katolska kyrka. När människan inte når ända upp till ett liv utan synd, då sänker vi hellre ribban än pekar ut syndaren. Men vår uppgift här är att förhärliga Gud och lära människorna att leva utan synd samt att ge dem syndernas förlåtelse när de inte klarar av det”, sammanfattade biskopen.

Fader Ambrosius var överförtjust, äntligen hade Stockholms katolska stift fått en ledare som vågade nämna företeelser i det svenska samhället vid deras rätta namn. Han såg med förtröstan fram mot samarbetet med Reitberger.

Reitberger vände sig även till den svenska allmänheten. I en debattartikel som publicerades i Morgonbladet redogjorde han för sin syn på kyrkans roll i det moderna samhället. Det var ett försvar för den romersk-katolska kyrkans idéer. Artikeln var en lätt förklädd banbulla mot de ledande kretsarna inom Svenska kyrkan. Biskopen angrep även den forskning som bedrevs av Antares och som hotade själva fundamentet för mänskligt liv. Artikeln mötte en betydande opposition på debattsidor och bloggar från liberalt och humanistiskt håll.

Sven Benson läste Reitbergers artikel med förtjusning. Han bestämde sig för att, när tillfälle gavs, försöka etablera någon form av allians med den katolske biskopen.

 

Boken En Gudomlig Skapelse? kan köpas genom att sätta in 200 SEK på bankgiro 542-6630 och mejla postadressen till larsbern@live.se

Korsfararnas ankomst del 1

lars bern En Gudomlig Skapelse

9789197709460_200x_en-gudomlig-skapelse-en-vetenskapsthriller

På den Heliga stolen i Rom satt sedan en tid tillbaka en påve med ambitionen att bli sedd som alla kristnas främste apostel och okrönte ledare. Han hade under många år, med stigande oro, haft kristenhetens utveckling runt om i världen under uppsikt. Han antydde att Andra Vatikankonciliet medfört en glidning i kristenhetens utveckling som kunde hota romersk-katolska kyrkans överhöghet. Vid ett möte med några av sina nära förtrogna deklarerade påven att, konciliets medgivande att bibeln inte i alla avseenden alltid är historiskt korrekt har öppnat för allt för yviga bibeltolkningar.

”Såsom detta medgivande utvecklat utövandet av den kristna religionen inom flera ickekatolska samfund, är det allt svårare att se hur det ekumeniska samarbetet med dessa samfund skall kunna fortsätta”, sammanfattade han sina synpunkter.

Värst av alla var den Svenska kyrkan. Den hade steg för steg utvecklats bort från den sanna tron. Många lärde i Rom betvivlade att Svenska kyrkans ledning ens trodde på Gud. Uttalanden från såväl den svenska ärkebiskopen, som flera av hennes närmaste biskopar tolkades som att de svävade på målet när de beskrev vad de trodde på. Tillståndet hade i Roms ögon utvecklats genom en rad steg för att anpassa sig till de för dagen rådande politiska strömningarna.

Svenska kyrkan med sin världsliga partipolitiska styrning hade nu nått vägs ände tyckte man. Förfallet var totalt sedan kyrkan utsett en ogift kvinnlig ärkebiskop. Som om det inte var nog ville en trovärdig sagesman göra gällande att, hon som ung ogift präst gjort en abort – att hon var en synderska. Tidigare svenska ärkebiskopar hade man trots allt kunna föra en dialog med. Den dörren var nu stängd. En oren var satt att leda ett lands största kristna samfund.

Svenska folket var i snabb takt på väg bort från Svenska kyrkan, vilket tagit ny fart när den nya kvinnliga ärkebiskopen utsågs. Många valde att konvertera. Stockholms katolska stift hade på några få år trefaldigat sitt medlemstal och var nu över en halv miljon. Den utvecklingen var inte odelat positiv i Roms ögon. I förtjusningen över tillströmningen av medlemmar upplevde man att den gamla svenska katolska biskopen, likt sina protestantiska kollegor, hade blivit allt för följsam till de för dagen förhärskande strömningarna i opinionen. Förfallet inom den Svenska kyrkan hade smittat av sig på det katolska stiftet. De nya medlemmarna förde med sig en syn på kyrkolivet och tron som var väldigt lite katolsk.

Rom hade fattat beslutet att vid lämpligt tillfälle göra någonting åt den svenska situationen. När så den gamle biskopen för Stockholms katolska stift lämnade jordelivet, fattades raskt beslutet att sända en modern korsfarare till Sverige för att ikläda sig biskopsämbetet.

 

Martin Reitberger anlände sålunda till Stockholm en gråkall höstdag i början av tjugohundratalet. I en trång krets omkring Den Heliga Stolen var han mest känd som ’The Cleaner’.

Fader Ambrosius från domkyrkan hade fått uppdraget att hämta biskopen på Arlanda flygplats. Det var med skräckblandad förtjusning som han stod där och väntade på denna omtalade kyrkoman. Det första han lade märke till hos Reitberger, när han steg ut från den gate där Romplanet landat, var hans ögon. De liknade en höks. Fader Ambrosius skulle ganska snart bli varse att det inte bara var en likhet.

I bilen från Arlanda in till Stockholm började Ambrosius konversera Reitberger genom en artig fråga på tyska. Denne svarade trots det på flytande svenska med en knappt hörbar brytning. Reitberger var väl förberedd för sitt uppdrag.

Redan i bilen hade biskopen förhört sig om användningen av bikten inom det svenska stiftet. Fader Ambrosius informerade honom om att de givetvis tog emot bikt, men att det inte var lika frekvent som biskopen kanske var van vid i andra katolska kyrkor ute i världen.

”Många nya medlemmar som vi har tagit emot på senare år har en ganska avspänd attityd till sin religiositet”, upplyste patern.

”Slapp, menar ni väl”, svarade biskopen.

”Jaa, kanske det.”

”Det är mycket man kan säga till sina församlingsmedlemmar i en biktstol; Saker som vi inte kan predika från en predikstol. Det är även mycket vi får höra i en biktstol som inte framkommer vid andra samtal”, förklarade biskopen.

Fader Ambrosius nickade samtyckande.

”Sannerligen!”

Redan första veckan på sitt nya ämbete startade Martin Reitberger en kampanj. Målet var att återinföra bikten som ett regelbundet inslag i församlingsmedlemmarnas kyrkoliv. Detta ingick som en del i biskopens plan för att strama upp stiftets verksamhet. Han hade även större planer för hur det svenska samhället skulle kunna påverkas med små kirurgiska ingrepp. I hans ögon var inte skillnaderna mellan Sverige och mellanamerikanska bananrepubliker allt för oöverstigliga. Han skulle använda delvis samma arbetsmetoder.

Ofta satt biskopen själv och tog emot de biktande i biktstolen i domkyrkan. På detta sätt fick han snabbt en direktkontakt med församlingsmedlemmarna. Han begärde också in anonyma rapporter från övriga präster om vad som togs upp under bikten av olika medlemmar i kyrkan. Han återgäldade dem med små tips och idéer hur de skulle besvara de biktande. Bikten gav biskopen möjlighet att så frön i människornas själar som han hoppades skulle slå rot och börja gro. Det gav honom även värdefulla informationer om vad som rörde sig i deras medvetande.

”När vi sår faller utan tvivel vissa frön på hälleberget, men flertalet faller i godan jord. Biktstolen är ett utmärkt ställe att så tankar om Kristus och Gud som vi vill skall bära frukt i folksjälen”, klargjorde biskopen för sina präster.

I samtal med prästerna kom han ofta in på behovet av att påverka samhället med ”små kirurgiska ingrepp”.

”Mycket av det vi vill åstadkomma kan vi föra ut via biktstolarna. Det gäller bara att så de rätta tankarna hos rätt personer och få dem att känna att Herren talar till dem”, sammanfattade han.

 

Vid tiden för biskop Reitbergers ankomst till det lilla landet på norra halvklotet, satte den svenskättade amerikanen Sven Benson likaledes ner sina bopålar i den svenska myllan. Han hade vuxit upp mitt i det amerikanska bibelbältet i den lilla staden Southville. Hans farfar Petrus Bengtsson hade som ung utvandrat från Sverige och hamnade efter många år som farmare i Kansas i den amerikanska mellanvästern. När han registrerades vid ankomsten till det förlovade landet hade familjenamnet Bengtsson av misstag blivit antecknat som Benson hos immigrationsmyndigheten. För enkelhetens skull behöll han det kortare namnet.

Petrus Benson valde att förbli ogift tills han nått den ekonomiska ställning som krävdes för att kunna försörja en stor familj. Han lyckades bra som farmare och blev med åren välbärgad. På äldre dagar kände han sig således mogen att bilda familj. Han valde att gifta sig med en betydligt yngre nyinvandrad svensk flicka som födde honom sex barn.

Han var övertygad om att hans framgångar i livet var resultatet av att Gud hört hans böner. Det lade grunden för en stark tro. Petrus religiösa övertygelse tog sig bland annat uttryck i hans engagemang i grundandet av Southville Baptist Church. Kyrkan byggde på en strängt bokstavstrogen bibeltro. Kyrkan kom med tiden att förneka både den Darwinistiska utvecklingsläran och Big Bang-teorin för universums skapelse. Det var bara bibelns skapelseberättelse som gällde i den Bensonska familjekretsen.

Sven Bensons far var den yngste i sin syskonskara. Han började efter skolan att arbeta som snickare. Efter några år hade han etablerat sig som storbyggmästare i Kansas. Han blev även en framstående medlem i det Republikanska partiet. Goda relationer mellan Bensons och presidentfamiljen Bush etablerades. Fadern fortsatte familjens engagemang i den lokala baptistkyrkan.

Sven Benson var enda barnet i sin familj. Hans farfar och far hade under hela vistelsen i USA behållit kontakterna med sitt forna hemland. Under sin uppväxt fick Sven därför följa med sina föräldrar på flera resor till Sverige. Föräldrarna hade varit noga med att hålla det svenska språket levande inom familjen, varför han också lärt sig att prata flytande svenska.

Vid resorna till Sverige med föräldrarna knöts relationer till den svenska pingstkyrkan, där man hade gamla vänner. Sven träffade där Cecilia Ljung som var dotter till den numera pensionerade företagsledaren Ulf Ljung. Han var vid den här tiden chef för det stora försäkringsbolaget Nordia. Några år senare gifte sig Sven Benson med Cecilia Ljung.

Kyrkans utveckling i Sverige bekymrade familjen Benson. Under Svens uppväxt talade ofta både hans far och farfar om att man borde göra något för den svenska kristenheten. Farfadern som blev över nittio år gammal, uttryckte på dödsbädden en tydlig önskan att familjen inte skulle överge det forna hemlandets kristna.

Upprördheten över utvecklingen i Sverige nådde sin kulmen när den svenska pingstpastorn Rune Gran blev lagförd. Han åtalades för att i en predikan ha liknat homosexualitet vid en cancersvulst. Att en präst inte fick yttra saker som hade stöd i bibeln, såg Sven Benson och hela hans omgivning i familjekyrkan som något djupt kränkande.

Den moderna medicinens uppgång och fall – del 2

lars bern Försvar&Säkerhet

heart-1400726

I del 1 listade jag en rad av de stora genombrotten inom den moderna medicinen under andra halvan av 1900-talet. Dessa framgångar för den medicinska forskningen har bl.a. möjliggjorts av stora framsteg inom tekniska hjälpmedel för den medicinska verksamheten och vården.

Fanu räknar upp ett antal viktiga tekniska metoder och apparater som haft mycket stor betydelse för framstegen inom sjukvården.

För att kunna hålla patienter vid liv så att dödliga tillstånd får tid att reversera, har en lång rad tekniska hjälpmedel inom dagens intensivvård på sjukhusens IVA-enheter introducerats. Det viktigaste hjälpmedlet har varit respiratorn som kom till efter polioepidemin i Köpenhamn 1952. Vid sidan om respiratorn har dialystekniken haft en mycket stor betydelse, inte bara vid IVA-enheter utan den har kunnat fortsätta användas för att hålla njursjuka människor vid liv i åratal och de har samtidigt kunnat leva ett nästan normalt liv.

Inom dialystekniken har det tidigare mycket framgångsrika svenska företaget Gambro haft en huvudroll internationellt som leverantör av utrustning och genom att erbjuda dialysbehandling på egna mottagningar. Företaget har tyvärr spelats bort av inkompetenta finansiella ägare och är inte längre svenskt, vilket jag redogör för i min bok om varför Sverige förlorat sina kronjuveler. Företaget har sålts till amerikanska ägare av Investor.

Framtagningen av tekniska hjälpmedel för att styra hjärtverksamheten s.k. pacemakers har varit minst lika betydelsefulla som dialystekniken när det gällt att hålla patienter vid liv under intensivvård. Även den tekniken har kunnat appliceras så att patienter kunnat få en regelbunden hjärtverksamhet och leva ett normalt liv genom inoperering av små pacemakers i patientens bröst.

På diagnostikens område har även framstegen varit betydande vilket kraftigt ökat förmågan att göra mer korrekta och tidiga diagnoser av livshotande tillstånd.  Det första stora tekniska framsteget inom diagnostiken var genombrottet för röntgentekniken vid förra sekelskiftet. Tekniken har senare vidareutvecklats och sofistikerats genom kombination med en rad andra tekniker. Exempel på viktiga diagnostiska tekniker är datortomografin (CT-scanner), positronemissionstomografin (PET-scanner), magnetresonanstekniken (MRI-scanner), angiografi eller kontraströntgen av blodkärl, den billiga och enkla ultraljudstekniken, kateter för undersökning och enklare ingrepp i hjärtmuskeln samt tekniken med radioaktiva isotoper för att kunna följa näringsämnens upptag i kroppen.

Jag har i ett tidigare blogginlägg berört nya tekniker inom kirurgin och deras betydelse för framstegen inom den moderna medicinen. Viktiga nya tekniska hjälpmedel är mänskliga reservdelar som konstgjorda leder, hjärt-lungmaskinen, konstgjorda ögonlinser, operationsmikroskopet, hjälpmedel för titthålskirurgi och distanskirurgi, elektroniska hjälpmedel för hörselskadade och allt mer sofistikerade endoskop för att kunna titta in i kroppen och olika organ m.m..

Ett nytt teknikområde som på sikt kommer att få mycket stor betydelse för diagnostik och sjukvård, är utvecklingen av allt fler tekniska hjälpmedel för självdiagnostik och hälsokontroll. Idag finns tekniska hjälpmedel för egenkontroll av blodsocker, blodfetter, blodtryck m.m.. Flera hjälpmedel för att ta egna blodprover i hemmet kommer att komma löpande. Sådana tekniska hjälpmedel i kombination med diagnostiska program som tillhandahålls på Internet kommer att innebära att patienter själva kommer att kunna ställa egna diagnoser som blir allt bättre. Rätt utnyttjat kommer detta att ge effektivitetsförbättringar i vårdkedjan, men samtidigt ställs läkarkåren inför ökande patientkrav.

Medicinsk teknik och tekniska hjälpmedel kommer sannolikt att fortsätta utvecklas starkt under kommande år. Det kommer att rita om kartan inom vården på många sätt.

Fader Ambrosius

lars bern En Gudomlig Skapelse

9789197709460_200x_en-gudomlig-skapelse-en-vetenskapsthriller

Axel Sundin var på nittiotalet komminister i Oscars församling på Östermalm i Stockholm. Han tillhörde de präster inom Svenska kyrkan som betecknades som högkyrkliga. Han hade varit gift några år, men hans hustru hade plötsligt övergivit honom. Han hade hävdat att hans kallelse och tro var så stark att han likt katolska präster valt att leva resten av sitt liv i celibat ’för himmelrikets skull’. Hans högmässor var praktfulla och predikningarna kompromisslösa.

Axel var med sin karisma populär i många högborgerliga Östermalmsfamiljer. Detta innebar att han ofta anlitades för att sköta sakramenten för dessa familjer. Det var en lukrativ verksamhet. Många var de feta vita kuvert som trycktes i Axels stora trygga nävar. Axels konfirmationsläger på Blidholmen ute vid Sandhamn var speciellt eftertraktade. Dit ville gärna de rika Stockholmsfamiljerna sända sina ungdomar. Lägren var alltid fullbokade år i förväg. Endast barn till medlemmar i SKSS Stockholms Kungliga Segelsällskap var välkomna.

En av Axels personliga vänner var den senare välkände företagsledaren Alf Meijer. Han var på nittiotalet vice verkställande direktör i det stora börsföretaget CelKem, som ingick i den så kallade Edholmssfären. Meijer var uppvuxen som pingstvän. Den frireligiösa bakgrunden var inte någon merit hos familjen Edholm. I den mån man över huvud taget gick i kyrkan i den familjen var det Svenska kyrkan som gällde. Eftersom Meijer hade högtflygande planer för egen del bröt han därför med sina föräldrars pingstkyrka. Med vännen Axel Sundins andliga vägledning gick han över till Svenska kyrkan. På förslag från Axel och en annan nära vän valdes Meijer likaså in i den förnäma Korsriddarorden.

Trots sin popularitet inom församlingen fick Axel Sundin med tiden allt större problem i relationen till sin kyrka. Dess politiskt opportuna sätt att se på den kristna läran och bibeln kunde han inte acceptera. Konsekvensen blev att Axel gång efter gång blev förbigången av andra och yngre präster vid tjänstetillsättningar inom kyrkan. Han beklagade sig ofta för sina vänner Richard Leijon och Alf Meijer. Även de blev med åren allt mer kritiska till Svenska kyrkans hållning.

En brytning kom när kyrkorådet tillsatte en ung kvinnlig präst som komminister i Sundins församling. Hon hette Kristina Bruno och hade låtit tala om sig i olika sammanhang. Hon var redan omnämnd som ett biskopsämne. Hennes gracila yttre kompenserades av hennes intellektuella skärpa och självsäkra utstrålning. Med sin starka personlighet blev hon snabbt en besvärande konkurrent om Östermalmsfamiljernas gunst.

I likhet med många andra män kände sig Sundin dragen till den ogifta tjusiga Bruno. Samtidigt störde hon hans sinnesfrid i flera avseenden. Han hade negativa känslor mot henne som kvinnlig präst. Känslorna förstärktes av att hon var en konkurrent om de feta vita kuverten. Han intalade sig själv att felet med Kristina Bruno var att hon saknade en karl som kunde sätta henne på plats. Han hade fått för sig att kvinnor behövde det.

Sundin blev vid den här tiden hastigt förflyttad till det nordiska ekumeniska centret i Assisi i Italien. För vännerna framställde han det nya jobbet som en befordran. Han besk-rev hur han kände sig befriad av att slippa bevittna Svenska kyrkans förfall på nära håll. Många uppfattade det som ett sätt för kyrkan att gömma undan den bångstyrige predikanten som inte ville underordna den nya tiden.

Väl i Assisi förhäxades Sundin av den katolska kyrkan. I umgänget med det romersk-katolska prästerskapet hittade han många själsfränder. Efter något år valde han på grund av detta att konvertera och bli katolik. Han tog sig samtidigt namnet Fader Ambrosius. Han fortsatte likväl sin verksamhet vid det ekumeniska centret.

Fader Ambrosius behöll under hela vistelsen i Assisi den nära kontakten med vännerna på Östermalm. Bland annat träffade han alltid Alf Meijer när han var hemma i Stockholm. De var nära vänner. Meijer hade nu stigit i graderna och blivit CelKems högste chef. Kontakten ledde till att också Meijer valde att konvertera till katolicismen.

 

Alf och Sonja Meijer hade två barn. En son och en dotter. Dottern var döpt till Caroline men kallades Carro. Hennes uppväxt på Östermalm präglades av det typiska överklassliv som föräldrarna levde. Hon fick gå i privatskola. Konfirmationen ägde rum på Blidholmen hos Axel Sundin innan han begav sig till Italien. Föräldrarnas intensiva umgängesliv och otaliga resor gjorde att Carro ofta var ensam i familjens Östermalmsvåning. Våningen blev ett centrum för partylivet bland ungdomarna i hennes vänkrets. Hennes äldre bror som hade svårt att dra jämt med sin far hade flytt fältet. Han studerade på Chalmers i Göteborg.

En vändpunkt kom när Alf Meijer råkade i blåsväder i samband med den stora CelKem-katastrofen. Tidningarna publicerade skandalreportage om familjen. Skriverierna om föräldrarna bekom Carro väldigt illa. Hennes självbild skadades. Det kompenserade hon med ett allt vildare partyliv. Flickan prövade allt från sprit till kokain. Hon misskötte sin skola och började röka. Föräldrarna var förtvivlade.

Vid ett besök i Stockholm blev Fader Ambrosius hembjuden till vännerna Alf och Sonja. De kom att tala om problemen med dottern. Föräldrarna frågade prästen till råds. Patern bedyrade att han som konfirmationspräst kände ett ansvar för flickan. Han föreslog föräldrarna att hon under ett år skulle sändas till Birgittinerklostret i Assisi. Där skulle han kunna hålla uppsikt över henne och se till att hon fördes åter till den rätta vägen. Man beslutade att flickan skulle följa med patern till Assisi tillsammans med en generös donation från Alf Meijer till klostret.

 

En dag någon månad efter att Carro kommit till klostret ringde hon sin far under arbetstid. Hon var desperat och ville att han omedelbart skulle komma och besöka henne. Hon behövde hans hjälp. Om han inte kom hotade hon att fly vid första bästa tillfälle. fadern lugnade henne genom att lova att i samband med ett besök på CelKems Romkontor någon vecka senare ta en ledig dag och besöka henne i Assisi.

Väl i Rom en dryg vecka senare hyrde Meijer en limousine och åkte till Assisi. När staden dök upp som en solig ö i det omkringliggande jordbrukslandskapet såg allt så romantiskt och fridfullt ut. Meijer föreställde sig att det borde vara en bra plats att lugna en orolig själ på.

Han och dottern träffades i ett litet samtalsrum i klostret. Fader Ambrosius satt med. Stämningen var spänd. Flickan var påtagligt fåordig. Efter en kvart blev de avbrutna av att en Birgittinernunna kom in och bad Fader Ambrosius om någonting på italienska. Meijer uppfattade inte vad saken gällde, men Fader Ambrosius reste sig och lämnade med en ursäkt rummet.

Så snart som dörren stängts bakom honom ändrade dottern attityd.

”Han är en jävla snuskgubbe”, väste hon mellan tänderna.

”Caroline! Så får du inte säga”, protesterade pappan.

”Det är sant, han våldtar mig!” utropade hon.

”Du får inte säga så sa jag ju.”

”Men det är sant. Jag tar mitt liv om du inte tar mig härifrån idag”, skrek hon hysteriskt och föll sedan i gråt.

”Vem våldtar dig”, frågade pappan.

”Prästjäveln fattar du väl!”

”Du överdriver”, försökte han lugna dottern.

Pappans undvikande attityd gjorde flickan hysterisk. Hon reste sig upp och började kasta de få lösa föremål som fanns inom räckhåll. Oväsendet lockade till sig Birgittinernunnan som fanns i närheten. Hon kom instormande i rummet och hjälpte Meijer att lugna ner dottern.

När senare Fader Ambrosius återkom bad Meijer att få tala med honom i enrum utanför samtalsrummet. Han konfronterade patern med flickans påståenden. Patern förnekade frenetiskt att han skulle ha gjort sig skyldig till några närmanden.

”Hon har en väldigt livlig fantasi”, invände han.

”Så du har aldrig rört henne?”

”Jag har någon gång hållit om henne när hon varit väldigt orolig”, medgav han.

”Hållit om?”

”Ja, som präst och själasörjare får man ofta försöka förmedla trygghet till människor genom att hålla om dem rent fysiskt”, svarade han. ”Konstigare än så är det inte.”

”Det är frågan om hur hon uppfattat din omfamning.”

”Jag skall prata med flickan.”

”Nej, låt mig göra det. Hon är faktiskt mitt barn”, svarade Meijer bestämt.

Han hade börjat känna sig osäker på Fader Ambrosius. Det var något i hans blick som inte kändes bra. När pappan och prästen återvände in i samtalsrummet hade Birgittinernunnan lugnat ner Caroline.

”Tack för hjälpen! Kan jag få prata med min dotter i enrum”, bad Meijer.

Nunnan tittade misstänksamt på Fader Ambrosius och lämnade rummet. Meijer noterade hennes blick.

”Axel, jag vill även att du går”, sa han sedan uppfordrande till prästen.

”Som du vill!” svarade han och lämnade motvilligt rummet.

”Han säger att han bara hållit om dig för att ge dig trygghet när du varit orolig”, sade pappan sedan han och dottern åter blivit ensamma.

”Om våldtäckt är att ge trygghet så är det riktigt”, svarade Caroline. ”Tänk om jag blir med barn?”

Hon tittade sin far trotsigt i ögonen. Han såg i hennes blick att det var allvar. Han satte sig ner framför henne vid samtalsbordet, mållös. Efter att han samlat sig bad han henne att i lugn och ro berätta allt som hänt sedan hon kommit till klostret.

”Om dom inte låst mitt rum varje kväll hade jag flytt härifrån. Det har varit som ett fängelse”, berättade Carro.

Gradvis insåg Meijer det fasansfulla att dotterns berättelse kunde vara riktig. Det fanns även en liten risk att hon spelade teater för att komma hem till kamraterna igen. Han vågade dock inte chansa.

”Du får följa med mig hem idag. Jag har en hyrbil som tar oss till Rom. Därifrån flyger vi med CelKems plan till Stockholm”, förklarade han.

”Pappa! Tack för att du tror på mig”, svarade hon och föll i gråt.

”Jag vill be dig om en sak.”

”Ja, vaddå?”

”Det här stannar mellan dig och mig. Det du påstår har aldrig inträffat. Framför allt mamma får inte veta ett knyst om det här. Hon klarar inte det”, förklarade Meijer för dottern.

”Jag lovar. Bara jag kommer härifrån. Men hur skall du förklara för mamma att jag kommer hem efter så kort tid?”

”Vi får hitta på något under hemresan”, svarade Meijer.

 

Några år efter att Caroline Meijer lämnat klostret i Assisi flyttade också Fader Ambrosius hem till Stockholm. Han hade fått en tjänst vid Stockholms katolska stift. Där återupptog han kontakterna med flera tidigare medlemmar i Oscars församling, som numera tillhörde det katolska stiftet.

Kontakten mellan Meijer och Ambrosius begränsades till att de sågs några gånger per år på Korsriddarordens högtidliga möten. Det hände även att de stötte på varandra i kyrkan i samband med någon mässa. De pratades vid som om allting var normalt dem emellan. Meijer berörde aldrig vad som hänt i Assisi. Far och dotter hade efter hemkomsten inte heller berört frågan någon mer gång. Sonja Meijer beklagade sig vid några tillfällen över makens ovilja att bjuda hem prästen. Hon visste inget och förstod inget.

Fader Ambrosius upplevde Meijers tystnad rörande det som hänt i Assisi som hotfull. Han vågade inte ta upp frågan. Det hade rests en osynlig mur dem emellan.