imgres
Jag har idag lyssnat på Ekots lördagsintervju med min gamla skolkamrat framtidsminister Kristina Persson och inser plötsligt hur invasionen av migranter under hösten måste ha kommit som en skänk från högre makter för socialdemokraterna. Utan den katastrof som hotade hade man inte kunnat köra över Miljöpartiet och vända 180-grader, vilket väldigt starka väljargrupper inom det egna partiet redan krävde. Flykten av socialdemokratiska väljare över till SD hotade att beröva partiet dess historiskt starka väljarbas. Det blev nödvändigt med en kursomläggning och migrantinvasionen blev räddningen.

Andra har dragit samma slutsats. Låt mig citera Thomas Ramberg i dagens artikel publicerad av SR: Trots talet om klasstänkandets död är arbetarväljarnas stöd ett livsvillkor för Socialdemokraterna. … i längden blir omöjligt för fackförbunden att stödja partiet ekonomiskt och politiskt om inte en dominerande del av förbundens medlemmar röstar på Socialdemokraterna. Det starka politiska grepp som Socialdemokraterna i dag har över förbundsledningarna och de fackliga donationer som försörjer partiets valkampanjer skulle inte gå att legitimera om majoriteten av medlemmarna i val efter val röstade på andra partier. … Sverigedemokraternas framgångar bland framför allt manliga LO-medlemmar hotar partiets existens. Visserligen kapade SD i senaste valet framför allt åt sig de LO-män som i valen 2006 och 2010 röstade på Moderaterna. Men efter valet 2014 – med en samhällsdebatt som totalt fokuserat på flyktingfrågan – har de dessutom skurit en bit in i den socialdemokratiska väljarbasen.

S-ledningen drog därför samma slutsats som Moderatledningen redan tidigare dragit: Dags att radikalt lägga om flyktingpolitiken. Eftersläpningen gentemot Moderaterna förklaras av lika delar Miljöpartiets och en del av den egna opinionens motstånd. När flyktinginvandringen ökade dramatiskt vändes det interna s-motståndet till sin motsats och Miljöpartiet visade sig värdera regeringsmakten högre än den egna flyktingpolitiken.

Migrantkatastrofen kom med andra ord som på beställning. Nu kan man stänga gränserna och som Kristina Persson förklara att de bara kan öppnas igen om EU tar ett övergripande ansvar för alla flyktingar och fördelar dem rättvist. Detta kan hon lugnt säga i förvissningen om att det kommer EU aldrig att klara. Vi har redan hört Löfven i upprepade intervjuer skjuta EU framför sig. Sannolikt börjar EU falla isär när flyktingvågen får ny kraft i vår, i takt med att kylan släpper sitt grepp.

Mot den bakgrund jag beskrivit har givetvis den återigen blottlagda korruptionen inom den socialdemokratiska rörelsen, men Margot Wallströms och andras sätt att sko sig privatekonomiskt med fackföreningsmedlemmarnas pengar, kommit ytterst olägligt. Det inträffade kommer givetvis att åter påverka samma väljargrupper att lämna partiet för att söka sig till SD som är det parti som tydligast tar ställning mot etablissemanget.

Den politiska utvecklingen under 2016 blir onekligen intressant att följa. Socialdemokraternas osäkra och förvirrade ledning har att hantera ett moraliskt förfall inom partiet, samtidigt som man skall försöka regera ihop med ett Miljöparti utan verklighetsförankring som är på väg att tappa allt fotfäste. Det som kanske räddar Löfven är att alliansen leds av en likaledes svag och förvirrad moderatledare som är livrädd för att nyval som garanterat skulle göra SD till Riksdagens största parti.