Tidningen Dagens Industri fyller 40 år. Tidningens far Bertil Torekull hade skrivit nedanstående som var tänkt att införas i tidningen, men det blev refuserat av chefredaktören och ersatt med en helt annan historieskrivning. Andra försöker ta åt sig äran för denna framgångsrika medieskapelse. En ganska typisk situationsbild från vår tids MSM som säger väldigt mycket. Jag vill inte undanhålla er den sanna historien från Bertil, så läs och njut från Bertils blogg Kullerstenar:
Jag brukar någon gång säga att jag har fyra barn – tre på väg mot 60 och ett sladdbarn som just idag den 12 februari fyller 40: Dagens industri. Koncipierad sommaren 1974, döpt året efter sedan jag utan att fråga om lov utsett mig själv till chefredaktör eftersom jag råkade vara VD i det utgivande förlaget men längtade efter att få bli journalist igen. När Bonniers satte ut den rosa babyn (som jag kallade ungen) på den grymma marknaden 1976 började högkonjunkturen som för att testa allvaret vika, Fälldin trädde till i den första borgerliga regeringen sen 30-talet och strax efter verkade hela den svenska varvs-, stål- och textilindustrin intet hellre vilja än att gå i graven…
Värre familjeplanering kan ej tänkas. Dessutom avskydde den styrande Vänstern babyn trots kulören och ville lagstoppa den; samma tyckte högern i förklädnad av Svenska Dagbladet vars existens ansågs hotad av nykomlingen. SvD skulle länge därefter komma att lida av ett jättelikt lillebrorskomplex som krympte dess egen näringslivsbevakning. Andreas Cervenka och Torbjörn Isaksson med deras formidabla SCA-scoop har hittat botemedlet fast något sent. Typiskt då att lillebror Di lagom till födelsedagen svarar med att avslöja en annan skön härva: Swedbank. Visst är konkurrens bra!
August Strindberg kallade med självinsikt 40-årsstrecket för ”svinets ålder”, ett ord som för min tanke till den något yngre författaren Sam Lidman som i den klassiska striden med Pingstkyrkans storfrälsare Lewi Pethrus varnade för att ”svinintresset” skulle bli Gud i församlingen. Denne svenske Sankte Petri hade glupande håg för penningens roll i all möjlig väckelse och var likt Dagens industri barn av sin tid. Innehållet i Di skulle helt logiskt styras av den ekonomiska multipeln, världen sedd som ett oavbrutet justerat räknefacit. Lika fenomenalt som ibland enögt speglar Di denna nervösa verklighet, med dess svinintresse. Den Di som mötte läsarna 76 var dock ingen tuffing, mer ett publicistiskt fosterbarn med vinstambition, en hybrid tvångsdöpt i blandekonomisk kompromiss mellan marknadskrav, utgivardrömmar och plantänk (s).
Jag ska söka förklara. Albert Bonnier Jr (död 1989), tidningens beskyddare och min makalösa stötta, brukade säga att vi hade tur som beslöt utgivningen innan medbestämmandelagen 1976 med full kraft inledde sina härjningar och med löntagarfondernas skynke nära nog skrämde livet ur alla företagare. MBL var en av flera för Di besvärande yttringar av samhällsstämningen. Den 19 augusti 1975 kallades jag i ett med ilbud och mot personlig kvittens överlämnat brev att infinna mig till förhör hos massmediekoncentrationsutredningen (MKU). Den leddes av s-politruken Ove Rainer och skulle granska just Bonniers. Mer exakt: vad menade de med att starta en ny dagstidning?
Jag minns det bisarra förhöret, en redaktör i ett fritt land måste försvara inför riksdagsledamöter att han hittat på en ny tidning. Så dags – ett halvår före Di:s start – var det ett överlevnadsvillkor att utåt tala om att Di inte skulle bli som vilken dagstidning som helst utan en industriell ”allbranschtidning” om än i samma rosa dräkt som Financial Times, vår förebild. Di skulle i en journalistisk triangel skildra företagandets tekniska, ekonomiska och mänskliga villkor –franska ”Usine Nouvelle ”stod delvis modell. Ner tonades ”risken”, dvs chansen, att tidningen en dag skulle kunna bli ”nästan daglig”, vilket, officiellt outsagt, i all långsiktig planering var hela vitsen med den…
Bakgrunden till denna lågmäldhet om den framtida ambitionen var superpatriarken Bonniers fruktan att väcka den björn som sov, den vänster som i lag ville förbjuda stora pressägare att växa. Så djup var ängslan att Abbe enligt egna efterlämnade papper (som jag tagit del av) med Palme de åren rentav diskuterade att sälja Dagens Nyheter till LO (se min bok ”Att dansa med vargar”). Själva den akuta spänningen gentemot MKU orsakades däremot av att Svenska Dag spräckt nyheten om Dis start. Ett rätt solkigt lobbyarbete hade utlösts för att övertyga ledande sossar att ingripa mot Bonniers; Gustaf von Platen, SvDs chefredaktör gick i täten, medieprofessorn Stig Hadenius skrek än högre och lät världen veta att Di dels hotade SvD dels motsägelsefullt nog ansågs sakna framtid och snart skulle dö. ”Bonniers papegoja” tillhörde vad man fick vänja sig vid att bli kallad…
Det var korrekt att Bonniers dominerade medietorget och att det fanns en stark opinion mot. I ett av oro hukande brev till MKU förband sig därför Bonnier Jr nära nog att aldrig, säger aldrig, utvidga sitt dagspressägande – t ex aldrig köpa upp Sydsvenskan och Kvällsposten (vilket efter hans död skedde). Han bagatelliserade farligheten med Di och påpekade att han tackat nej till att köpa dödsboet av legendariska Handelstidningen i Göteborg. Ironin kan sägas vara att det var ABJr själv som, då ung och ständigt havande med idéer, redan 1958 kläckt tanken på en stor tidning för många människor om ”pengar”. Av det hugskottet blev till sist en första succé – Veckans affärer; senare gick man in i Börsen, dansk motsvarighet till Di, nyligen såld men vid ett par tillfällen direkt livräddad av Bonniers, dvs tidningsmakaren Erik Westerberg. Jag hade ett tag glädjen att sitta i dess styrelse.
Min specifika insats som pappa till Di – vari bestod då den? Ett slags svinintresse bör det erkännas. Som ny chef för det utgivande Specialtidningsförlaget hade jag som Gunilla Herlitz idag att möta kravet på ökad avkastning och såg ingen annan lönsam nisch än affärsjournalistiken. Jag hade 1965 ingått i gruppen som startat Veckans affärer, just lämnat dess chefredaktörsstol till Åke Ortmark och insåg att jag på något sätt måste hitta en modell för en daglig affärstidning som tog hänsyn till den känsliga antibonnier-opinionen. Så tog jag det oortodoxa greppet att slå ihop åtta facktidningar med renodlad industriell koppling som vi redan ägde, började sedan i liten skala med tvådagarsutgivning för att på sikt söka organisk växt och en dag öka utgivningstakten till en drömd vardaglig utgivning.
Faktiskt – det lyckades men var ett helvete första året och största ofattbara lycka de två sista jag var med. Innan jag då befordrades till jobbet som chef för hela Bonniers periodiska utgivning hann vi redovisa vår första miljonvinst inom den ram på tre år jag fått av ägarna. Men framförallt hann jag i tidningen lägga den mentala grunden till ett för företagsamheten helhjärtat engagemang som i sin rikedom blev och är unikt för Di – tron på det privata initiativet alla kategorier. Det som ännu manifesteras på ett underbart sätt i Gaselljakten och i Albert Bonniers entreprenörspris.
Resten är en succé med guldkant på överkomna motstånd. Mitt skötebarn – Abbe kallade det ömsom min ”hobby” och mitt ”chef d´oevre” – blev ett lyckokast, idag en miljardaffär. Det ägde rum i en epok av drastiskt ökad demokratisk ekonomisk upplysning, ekonomismens tidevarv bröt in som en tsunami över tänkandet. Utländska paralleller visar att Di ej ensamt uppfann affärshjulet– ekonomijournalistiken exploderade i ett universellt lavinartat intresse för ”penningen”. Ett antal skapande figurer – de flesta redan glömda – gjorde tuff värntjänst i begynnelsen innan Di serverade vår första vinst, min närmaste man Lars Bringert är en hjälte liksom den förste politiske redaktören Arne Larsson, en totalsosse som skrev in den nya tidens villkor långt innan de infann sig…
Efter ett olyckligt första chefsval som jag var skyldig till– ingen borde få utse sin egen efterträdare – fulländade tidningsmakaren Hasse Olsson bygget. Han var ett av mina tidiga fynd men till Veckans affärer och det var där han lärde sig affärsjournalistik från grunden, som son till min favoritlärare visste han vikten av att kunna läxan. Som lycklig pappa till babyn lyfter jag på hatten för hans och rader av andra stora individuella insatser. Jag är omåttligt stolt över att få läsa tidningen varje morgon ny men alltmer genuint nervös att tidens svinintresse helt ska ta över. Då tänker jag på styrelsemötet då Bonniers tog beslutet om utgivning. Jag stannade kvar i rummet och Abbe frågade om det var något jag hade på hjärtat. Jag ville tacka för förtroendet, sa jag på undersåtens aparta vis och sträckte fram näven. Du ska inte tacka – det är ju du som tagit på dig bördan, sa den gamle.
Det ångrade jag aldrig. Min kärlek till Di är oändlig, sådant är sladdbarnets öde och detta utan något som helst ekonomiskt beroende. Att stå fri var alltid det viktiga för både redaktör och tidning.
Bredvidläsning: ”Äventyret Dagens industri” av Lars Bringert och Bertil Torekull, W&W 1996
Jag prenumerade och läste den med stort intresse ett antal. Sen hamnade den debattmässigt i samma fåra som alla andra tidninar och blev ointressant. De viktiga ekonomiska nyheterna kom för övrigt lika snabbt eller snabbare på nåtet. Men det var efter DI-pappans tid.
GillaGillad av 2 personer
Torekull gjorde ett väldigt bra jobb med DI. Det utvecklade även den övriga pressen inklusive SVT, vilket man idag borde ta lärdom av. Det går inte att sitta och ”pilla sig i naveln” , då tar annat över.
Man tänker också på Radio Nord som piratsände radio från fartyget M/S Bon Jour 1961-1962 vilket fick SR att snabbt utvecklas.Svensktoppen och 10-i-topp är tex ett resultat av detta, vilket naturligtvis gynnade den dåtida musikbranchen och fortfarande gynnar den nuvarande.
GillaGilla
Inte SVT utan SvD där Torekull utsågs till chef av en styrelse där jag satt med. Han gjorde ett utmärkt jobb som chefredaktör på SvD, men blev tyvärr utmanövrerad av Wallenbergarnas handgångne Mats Svegfors som sedan sånär körde tidningen i konkurs. I panik försökte Svegfors sälja tidningen till värste kunkurenten DN vilket renderade honom eftermälet Svekfors.
GillaGilla
I dag är DI en skvallerblaska o propagandaorgan för (mp). SvD är beroende av stöd från skattebetalarna. Torekull är Miljöpartist.
Den tidning jag saknar är Finanstidningen!
Som kuriosa, en länk om Bern, av Torekull. Tror inte Svart Snö kan köpas i dag, inte ens på antikvariat.
Jag beställde för en del år sedan fjärrlån på biblioteket. Tror den kom från Malmö. Läsvärd!
http://www.aftonbladet.se/debatt/article11033042.ab
GillaGillad av 1 person
Jag kan inte fa grepp om Torekull. Han kan uttala sig oerhort skarpt och trovardigt. Har last hans bok ”At dansa med vargar”. Men nar man sedan upptacker att Torekull ar Miljopartist och stodjer en vansinning politik sa borjar man undra. Kanske ar det hans belackare som har ratt?
GillaGillad av 1 person
Han var faktiskt ute före den värsta migrationsvågen med en debattartikel i Expressen där han föreslog ett upphåll i öppna gränsens politik, tills vi löst frågan om integrationen på ett tillfredsställande sätt. Så han är en klok idealist.
GillaGilla
Hans yrkesgärning har jag för lite koll på för att ha en mening om. Vid några tillfällen har vi prenumererat på SvD. Som komplement till Arbetet och Finanstidningen.
I bland har en artikel varit så intressant att jag sparat en tidning, eller gjort en utskrift.
Har en utskrift från från FT 98-12-03. Frihet eller fasces? Bo Persson recenserar Johan Norbergs bok Den Svenska Liberalismens Historia.
En utskrift från SvD 29/4 2000. För Amerika i förbund med framtiden av Dag Sebastian Ahlander.
Räkna inte bort Sverige. De goda högpresterande krafterna finns därute i samhället. Urvalsprinciperna för politik och media är inte bra, men det kommer att förändras till det bättre. Jag ser tecken hos de unga.
Ett budskap till råhögern.
Klok idealist?
Miljöpartiet är för mig synonymt med Stollepartiet. En värdering jag gjorde långt innan migration blev huvudintresse.
Hur tänkte Torekull? ”Förförd” av Fridolin?
Det har sagts mig att Fridolin är bättre än sitt parti.
Peps uppträdde för honom i födelseorten inför valet 2014, och det tar jag som ett gott tecken.
Bäst vore om Torekull själv ville skriva några rader om hur han hamnade i (mp). Eller ge en länk till där det framgår.
GillaGilla
Tidningen var riktigt bra på Hasse Olssons tid. Sedan blev den en Se och Hör för nyrika.
GillaGilla
Jag kan förstå att denna artikel blev refuserad av DI med tanke på den vänstervridning DI har. Det verkar vara totalt omöjligt att i Sverige producera en tidning som inte hela tiden ska lägga in politiska värderingar i vart enda artikel. De behöver inte vara utskrivna men att utelämna delar av helheten är ett subtilt sätt att vrida horisonten åt ett visst håll. För mig är det en gåta att en hel del tidningsägare arbetar mot sin egen undergång.
GillaGillad av 1 person
Hur överlever tidningarna när ingen läser dem? De få procenten som läser dessa vänstertidningar är ju inte så många, jättekonstigt?
GillaGilla
Ehh?
Torekulls öden och äventyr bekommer mig inte det minsta. Han är en av dem som sålt ut landet för en spottstyver. Hans skapelse Di är en bland andra tabloider som försöker hjärntvätta folket. Jag har inget annat än förakt till övers för Torekull (och alla andra ”tidningsmakare”; ett ord som han tycks ha fått faiblesse för). För min del får han gärna försvinna i tystnad.
V
GillaGilla
Det är uppenbart att du är helt okunnig om vem du skriver om och då är ett klokt råd att uttrycka sig försiktigare.
GillaGilla
Nja, jag ska inte gå i polemik med dig Lars. Jag respekterar det du står för och de åsikter du delar med dig av. Men Torekulls höjd över skyarna är inte en av dem (lika litet som Jan Eliassons om jag ska vara ärlig). Men, men, du har dina åsikter och jag har mina. Jag må vara okunnig om Torekulls personalia (faktum är att jag aldrig varit särskilt intresserad), men du kan väl inte förneka att han är miljöpartist? Eller?
Därmed har han sålt ut landet i mina ögon. Och garanterat i många andras. Jag behöver inte vara kunnigare än så.
V
GillaGillad av 1 person
Artikeln beskriver att s-partiet under 1970-talet var ett korporativt fascistiskt parti (modell italiensk fascism). Bara vissa tidningsägare var godkända av staten och en ny typ av konkurrens var förbjuden (dagstidningar med dagliga ekonomiska nyheter).
Tidningsstöd är också en fascistisk lösning på problemet att alla tidningar inte klarar konkurrensen. Dagens tidningar har utvecklats till något som endast kan överleva om presstödet ständigt ökar. Den verkliga lösningen på problemet är att en svår ekonomisk kris drar ned bidragen (de politiska mutorna) till pressen.
I övrigt förstod jag inte ordet ”svinintresse”?
GillaGilla