images

Vännen professor Torbjörn Fagerström och en kollega är ånyo ute i debatten (dagens SvD-debatt) och förargar sig över att Greenpeace genom sitt generella motstånd mot GMO-grödor saboterar möjligheterna att hjälpa till att stoppa synskador och blindhet hos hundratusentals fattiga barn ­årligen. Vad frågan gäller är det s.k. gyllene riset som genom genmodifiering fås att bilda betakaroten som sedan ombildas till livsviktigt A-vitamin vid metaboliseringen.

Jag har fått frågan från en rad vänner, vilken uppfattning jag har om denna synbara konflikt mellan Greenpeace och en rad namnkunniga forskare.

Låt oss börja med att allmänt titta på problematiken med växtförädling av spannmål. GMO är ju bara en metod med vilken man går in och byter ut gener i cellkärnors DNA för att ändra en grödas egenskaper. Historiskt har man gjort detta genom att korsa olika grödor för att få fram nya och bättre genkombinationer. Det mest spektakulära exemplet är agronomen Norman Borlaugs högproduktiva lågväxande vetehybrider som lade grunden för den s.k. gröna revolutionen som anses ha räddat miljontals liv. För det fick han Nobels fredspris år 1970.

Borlaugs moderna dvärgvete ger hög avkastning, men dess glutenbildande proteiner har dock samtidigt förändrats på molekylnivå. I boken Wheat Belly om brödberoende berättar den amerikanske hjärtläkaren William Davis att antalet människor som drabbats av glutenintolerans (celiaki)  har fyrdubblats de senaste femtio åren. Davis kopplar samman den utvecklingen med det nya högproduktiva vetet. Forskningen är dock fortfarande oenig om hela orsaken till den kraftigt ökande celiakisjukligheten.

Exemplet är av intresse när det gäller att bedöma riskerna med GMO-förädling. När man går över till GMO från traditionell växtförädling, kan man ta betydligt större steg i förändringen av en grödas egenskaper på en gång, vilket givetvis även ökar risken att den nya grödan skall visa sig ha långsiktigt negativa biverkningar p.s.s. som William Davis tror att de nya vetesorterna haft. Det är mot den här bakgrunden som Greenpeace och många forskare kommit att bli motståndare till hela GMO-tekniken.

För egen del är jag övertygad om att GMO kommit för att stanna och att vi i framtiden kommer att kunna utveckla såväl matväxter som matdjur där deras egenskaper som råvaror för matproduktion förbättrats på olika sätt. Det gyllene riset är ett sådant exempel. För att inte denna lovande teknik helt skall hamna i vanrykte innan dess fulla potential kommit till nytta, är det dock ytterst viktigt att såväl kort- som långtidseffekter på människor och miljö blir noga utvärderade. Det innebär att det inte får gå till som inom dagens läkemedelsforskning som jag berört i andra krönikor.

Introduktionen av GMO-grödor har också lett till ett, i mina ögon, långt allvarligare problem. Möjligheten att patentera genetiskt material från GMO har lett till att globala företag kunnat skaffa sig en ensamrätt på grödor med vilken de har möjlighet att lägga under sig världens jordbruk och i praktiken göra fria bönder livegna. Det leder därutöver till ännu ensidigare och sårbarare monokulturer än dagens. Skräckexemplet är det globala storföretaget Monsanto som på bred front introducerat GMO-grödor som förutsätter att man även använder deras växtgift Glyfosat (RoundUp). En bonde som en gång fastnat i Monsantos klor har mycket svårt att frigöra sig och blir tvungen att köpa sitt utsäde av företaget.

Senare tids forskning ger vid handen att glyfosat som Monsanto marknadsfört som ofarligt i praktiken är allt annat än det. Bl.a. finns det starka misstankar om att giftet är cancerogent. Rester av glyfosat finns idag i en lång rad livsmedel. Detta har lett till ett snabbt ökande motstånd mot glyfosatanvändningen runt om i världen och därmed även mot GMO-grödorna.

Det är fullständigt uppenbart att i de pågående förhandlingarna mellan EU och USA rörande det s.k. TTIP-avtalet ingår att ta bort möjligheten för undertecknade länder att vägra användningen av t.ex. Monsantos GMO-grödor och åtföljande gifter. Nyligen har Obama-regeringen även släppt igenom en lagstiftning som i praktiken innebär att konsumenten inte kan informera sig om det ingår GMO i ett livsmedel eller inte. Detta efter en intensiv lobbyism från de stora livsmedelsföretagen som upplever en stark folklig opinion mot sina produkter.

GMO problematiken har även en i högsta grad storpolitisk aspekt. Den angloamerikanska oligarki som ligger bakom det som kallas the New World Order, som jag skrivit om tidigare, ligger givetvis även bakom den mycket starka pressen på resten av världen att acceptera deras livsmedelsföretags patenterade GMO-produkter. Dessa är ett effektivt maktinstrument.

Länder likt Ryssland som slår vakt om sitt nationella oberoende inser att om man släpper in Monsanto m.fl. av oligarkins företag i sitt jordbruk, då urholkas på sikt det nationella självbestämmandet. Av den anledningen har ryssarna beslutat att förbjuda GMO och att använda sina enorma jordbruksarealer för att producera bara ekologiska produkter. Sannolikt ett mycket smart beslut med tanke på den snabbt ökande efterfrågan på sådana livsmedel på världsmarknaden. Ryssland har f.ö. redan passerat USA som världens största veteexportör. Sovjetkommunismens ständiga brist på spannmål är som borblåst nu när marknadsekonomin tagit över.

Gyllene riset är i grunden ett humanitärt projekt skriver Fagerström. Av Greenpeace har det ibland utmålats som en trojansk häst som, om det accepterades, skulle öka acceptansen mera generellt för grödor förädlade med modern genteknik.

Som jag visat ovan är Monsantos GMO just den trojanska häst som Greenpeace hävdar. Systemfelet enligt min bedömning är att företag har möjlighet att patentera genetiskt material. Detta är utomordentligt olyckligt och kommer att allvarligt skada mänsklighetens möjlighet att på ett bra sett dra nytta av GMO-tekniken. Det är ju fullständigt absurt att ett företag skall kunna patentera en DNA-molekyl som innehåller miljontals gener där bara någon enstaka blivit utbytt. Lagstiftningen rörande patenterat genmaterial borde begränsas till framställningsmetoder.