Är de globala företagens storhetstid över?

Jag har vid upprepade tillfällen pekat ut de enorma ekonomiska intressen som ligger bakom globalismens ambitioner att inrätta en ny världsordning där nationalstaten tvingas ge vika för globala företag, banker och överstatliga organisationer. Det rör sig om en handfull hyperrika finansfamiljer som har ägarkontrollen i de viktigaste globala företagen och vars ambition är att kunna styra världen. Den plan som globalismens grand old man David Rockefeller pratat om, har varit byggd på farfadern John D. Rockefellers framgångsrika strategi vid skapandet av Standard Oils globala marknadsdominans för hundra år sedan. Tanken har varit att bygga ett antal megaföretag med en sådan dominans på sina respektive marknader. Man har kommit ganska långt på den vägen.

Efter kommunismens fall omkring 1990 fick de globala företagen en fantastisk sjus i utvecklingen och oligarkernas aptit på makt och inflytande växte. Planen var att de aktuella handelsavtalen TTIP, TPP m.fl. skulle varit det slutliga steget där de globala företagens suveränitet överordnades nationalstaternas. Företagen skulle ges rätt att kräva skadestånd av nationer som i demokratisk anda fattade beslut som skadade företagens intressen. Om t.ex. vår riksdag infört en sockerskatt för att bromsa den skenande metabola pandemin, skulle CocaCola kunnat stämma svenska staten och får ersättning för förlorad försäljning av sina sötade hälsovådliga drycker. På detta sätt skulle man med tiden kunna framtvinga strömlinjeformade lagar, regler, löner och skatter över hela världen. Genom fri rörlighet skulle arbetskraften bli en konkurrensutsatt handelsvara bland alla andra.

Denna tänkta transformering av den globala maktstrukturen har motiverats med att den skulle minska företagens kostnader och säkra tillväxt och ökat välstånd. Visserligen har det genererats en tillväxt, men frukterna av denna har inte kommit den stora medelklassen till del. Den största gåtan bakom globalismen är att dess främsta tillskyndare faktiskt är socialdemokrater och liberaler som traditionellt sagt sig försvara demokratin och representera folkets intressen. Man har slutit upp bakom en politik som dragit in hela Mellanöstern i krig för att störta ett antal nationalistiska regimer och som urholkat demokratin i Europa.

Vad få är medvetna om idag, är att framgångarna för globalisternas megaföretag brutits och de är på fallrepet. Deras strategi med global marknadsdominans är inte längre framgångsrik. Det går allt sämre för de globala företagen, medan nationella företag blomstrar och är betydligt lönsammare än de globala. Den här utvecklingen startade faktiskt före den folkliga politiska revolten mot globalismen, även om det varit förvånansvärt tyst om det på MSM:s affärssidor.

Den prestigefulla affärstidskriften The Economist har nu i två ytterst viktiga och intressanta artiklar analyserat den vändning som skett under senare år. Det globala företagets reträtt och Det multinationella företaget har problem. Jag rekommenderar att gå in i länkarna och läsa den ytterst intressanta analysen för att bättre förstå mitt resonemang här.

Globalisternas tanke var att deras multinationella företag skulle vara ryggraden och drivkraften bakom den fria rörligheten och den planerade globala integrationen. Med en dominerande roll på den globala marknaden räknade man med att företagen skulle vara överlägsna vinstmaskiner som en gång Standard Oil var. Företagens finansiella utveckling har dock halkat bakåt och de överträffar inte längre lokala och nationella företag. Under de senaste fem åren har de globala företagens vinster fallit med hela 25% och många klarar inte ens en marginal på 10%. ROC (return on capital) är det lägsta på två decennier. Många har uttömt sin förmåga att skära i kostnader och skatter och att överlista sina mindre lokala konkurrenter.

Jag tror den här utvecklingen har upplevts som starkt oroande för den oligarki som sitter på ägarmakten i globala företag och banker. Själva plattformen för deras planerade världsordning sviktar.  Därför har de fått allt mer bråttom att driva igenom sin globala agenda i ett försök att bryta nedgången. Oligarkerna satsar betydande belopp för att försöka stoppa den nationalistiska väljarrevolt över hela västvärlden som vänder sig emot deras planer. Brexit och valet av Trump till USA:s president är betydande bakslag för dem. De satsar även stora summor för att försöka störta nationalistiska politiker likt ryssarnas Putin som motsätter sig deras tänka världsordning.

Väldigt mycket av de multinationella företagens tidigare övertag har byggt på skalekonomi, där långa serier har gett lägre kostnader. Skalekonomins fördelar har tidigare varit tillräckligt stora för att med god marginal täcka de högre kostnaderna för att operera i ett stort antal länder och på olika marknader. Under senare decennier har den skalekonomiska nyttan och fördelarna av att kunna utnyttja låglöneländer för viktiga verksamheter blivit relativt mindre, medan kostnader för att operera under olika kulturer, lagar, valutor, skatteregler m.m. hela tiden vuxit, för att efterhand överträffa skalfördelarna. Även växande logistik skall läggas till de globala företagens kostnadsnackdel i jämförelse med lokala och nationella företag. Kostnaderna för handelns logistik har vuxit betydligt snabbare än BNP.

Att Donald Trump relativt enkelt t.o.m. innan han tillträtt fått företag att flytta hem verksamheter till USA får på detta sätt sin förklaring. Den relativt försämrade utvecklingen för de globala företagen spelar Trump i händerna och kan enkelt bidra till att hans handelspolitik inte blir det bakslag som liberala ekonomer förutskickat.

En viktig faktor bakom megaföretagens tappade konkurrenskraft som The Economist inte riktigt tar upp, är den snabbt ökade digitaliseringen och automationen. Den är på väg att helt ändra förutsättningarna för skalekonomin. Idag kan man nå en förvånansvärt hög produktivitet även vid produktion i små serier, vilket givetvis gynnar lokala och nationella företag med lägre allmänna omkostnader och större lokal marknadskännedom. Jag minns när jag började arbeta på Volvo på 70-talet och då den dåvarande VD:n deklarerade att en bilfabrik måste komma upp i volymer på en halv miljon enheter för att vara konkurrenskraftig. Det gäller inte längre.

Några av de viktigaste globala megaföretagen är oljeindustrin. Dessa företag har levt väldigt väl på sin marknadsdominans, sin logistik för att flytta oljan från områden rika källor till konsumenter utan egen olja. De stora investeringar som krävts för att utvinna olja på allt mer krävande platser, har även varit så stora att bara ett megaföretag klarat av finansieringen. Det som hänt de senaste fem åren är genombrottet för ny frackingteknik som gjort det möjligt att utvinna gas och olja ofta lokalt nära konsumenten. Investeringen per utvinningsenhet är en bråkdel av vad en offshoreplattform kostar. Även detta innebär fördel för mindre lokala företag med låga omkostnader.

Vi kan helt enkelt konstatera att ny teknik är på väg att radikalt förändra de skalekonomiska förutsättningarna på en lång rad marknader. Detta leder till en tillbakagång för globalisternas megaföretag medan lokala och nationella företag med långt lägre omkostnader, närhet till kunderna och enklare organisationer kan blomstra och växa.

Svaret på den rubricerade frågan verkar således vara JA! Globalismen är på tillbakagång inte bara politiskt utan även ekonomiskt.