klimatsans

Alla forskares dröm är att kunna skapa modeller med hjälp av matematiskt formelspråk som gör det möjligt att med dem kunna beskriva studerade processer i naturen, tekniken och samhället på ett enkelt sätt. Den drömmen fick en ordentlig kick i samband med att Albert Einstein presenterade sin relativitetsteori och sambandet mellan energi och massa med den otroligt enkla formeln E=mc2. Inom fysiken lever ständigt drömmen om att på ett liknande sätt med formler, kunna ge en komplett beskrivning av hur allt i universum fungerar.

Fysiken är en exakt vetenskap som handlar om att beskriva naturlagar i formler. Där kan man säkert komma ganska långt, men jag tror aldrig man ens där når sitt slutmål att kunna formulera en allt omfattande standardmodell. Det kommer alltid att dyka upp icke förutsedda faktorer och tidigare okända naturlagar som kullkastar tidigare hypoteser och som tvingar tillbaka forskarna till ritborden.

De verkliga problemen med denna forskardröm är att man inom en rad betydligt mer komplexa och diffusa forskningsfällt börjat ägna sig åt matematiskt modellarbete. Den moderna datortekniken har skapat en efterlängtad kapacitet att kunna bygga ytterst komplexa matematiska modeller av i stort sett allt. Detta har fått till konsekvens att forskarna kommit att kraftigt överskatta sin förmåga att förklara och förutse och det har lett till att en rad vetenskaper kommit på villovägar under senare år. Problemet är att siffror som kommer ur en dator ger en falsk bild av trovärdighet och exakthet. Sanningen är att datormodellernas siffror aldrig kan vara mer tillförlitliga än det man stoppar in i datorn – skit in skit ut m.a.o..

Min erfarenhet av matematisk modellering med hjälp av datorer baserar sig på arbete under min forskarutbildning med matematisk modellering av förhållandevis okomplicerade tekniska industriprocesser. Det var till en början ett oerhört spännande arbete som jag grep mig ann med optimism, men det slutade i ganska stor frustration. Det går att modellera hur ett tekniskt system kommer att uppträda i närtid, men det går inte att beräkna hur det långsiktigt kommer att uppträda.

För att kunna använda en modell i t.ex. ett styrsystem, måste man således göra ständigt nya mätobservationer av systemet. Gör man inte det kommer modellen att börja självsvänga okontrollerbart och totalt fjärma sig från den verklighet den försöker beskriva. Det går faktiskt inte ens att skapa en matematisk modell av hur ett så simpelt system som en dubbel pendel (en pendlande stång med en led på mitten) kommer att uppträda på lång sikt. Jag insåg under detta forskningsarbete att man i princip kan få en modell att visa det resultat man vill visa bara genom att vrida lite på ingångsparametrarna – men någon verklighet beskriver den inte.

Med denna egenupplevda erfarenhet i baggaget har jag kommit att bli ytterst skeptisk till alla vetenskaper som utger sig för att kunna förutsäga långsiktiga skeenden med hjälp av matematiska modeller. Jag reagerade tidigt mot den disciplin som kallar sig nationalekonomi och som numer excellerar i användningen datormodeller.

Bloomberg publicerade häromdagen en kritisk artikel mot dagens nationalekonomer där man menade att modellerandet lett till att nationalekonomerna numer börjat konkurrera med politiker och journalister i dålig trovärdighet. Man menade att det berodde på att ekonomerna var mer intresserade av publicitet och politik än av vetenskap, vilket gjort att nationalekonomin gått bakåt som vetenskap.

Bloomberg skriver att problemet är, att många teoretiker – speciellt disciplinens huvudfåra – har fjärmat sig från verkligheten. Ambitionen har varit att bygga eleganta matematiska och konsistenta modeller av ekonomin, även om det kräver helt orealistiska antaganden. På samma sätt som kartor måste förenkla terrängen, måste teoretiska modeller ignorera aspekter av verkligheten för att kunna vara hanterliga. Men det finns en gräns mellan förenkling och förvanskning och den moderna makroekonomin har korsat den. I mina ögon gömmer sig politisk/ekonomiska ideologier bakom väldigt många av nationalekonomernas modeller. De är inte vetenskap utan instrument för politisk opinionsbildning.

Modellernas roll är att ge ett falskt intryck av vetenskaplighet, när det i realiteten bara rör sig om politik. Jag ställde mig en gång ytterst kritisk till påhittet att börja dela ut priser till Nobels minne till dessa forskare. Man kan som exempel ta en av de mest kända av de ekonomiska ”nobelpristagarna” som heter Paul Krugman. Han framstår idag mest som en extremt vänsterorienterad politisk aktivist som totalt tappat kontakten med vetenskapen.

Makroekonomin är alldeles för komplex för att kunna fångas i en datormodell. Här borde högkvalitativ forskning mer handla om, att baserat på erfarenheter och observationer från tidigare makroekonomiska skeenden, kunna göra kvalitativt högtstående analyser som förhoppningsvis kan ge en fingervisning om hur ekonomin kommer att utvecklas, givet vissa förutsättningar.

 

Klimatmodeller

En annan vetenskap som efter datorns inträde på scenen börjat excellera i matematisk modellering är meteorologin. Man har byggt komplexa modeller av rörelserna i jordens hav och atmosfär i förhoppningen att kunna göra säkrare väderprognoser. Tidigare var man hänvisad till olika mätstationer i omgivningen som rapporterade in vindar, temperatur, lufttryck och nederbörd och fick baserat på det försöka gissa sig till hur detta kunde påverka vädret de närmaste dygnen på en viss ort.

Numer förfogar man över komplexa datormodeller i superdatorer som underlättade prognosarbetet. Man har dock bara lyckats förlänga prognoserna med halvbra resultat något dygn. Som ni alla kunnat konstatera är väderprognoser mestadels fortfarande ytterst osäkra. Klimatsystemet är helt enkelt för komplext för att kunna modelleras annat än i direkt närtid, precis som alla andra system med många variabler.

Trots denna erfarenhet har meteorologer kommit på den ljusa idén att göra datormodeller för hur det globala vädret kommer att se ut om hundra år. I diagrammet ovan ser ni utfallet. Ingen som helst samstämmighet med observationer. Man kan fråga sig varför samtliga datormodeller prognostiserar ett betydligt varmare väder än vad observationerna av verkligheten visar? Svaret är givet, om man gjort modeller som lyckats följa verkligheten, hade man inte kunnat larma och forskningsprojekt som inte visar på en alarmerande utveckling har inte fått några anslag av etablissemanget eller uppmärksamhet i sensationshungriga MSM.

De alarmistiska klimatmodellerna har kidnappats av mycket starka politiska intressen, vilka vill utnyttja klimatlarm för att driva igenom fler överstatliga styrmekanismer. För att försöka ge någon sorts sken av att dessa alarmistiska modeller har en förankring i faktiska observationer, har ansvariga inom officiella forskningsorgan frestats att ändra i historisks observationer, så att temperaturserier skall ge intryck av en större uppvärmning än den som kunnat observeras. Den faktiska uppvärmning som pågått de senaste 150 åren efter Lilla istiden, är nämligen föga upphetsande.

Det var när det gick upp för mig att klimatlarmen i huvudsak var baserade beräkningar i datorprogram skrivna av forskare på jakt efter uppmärksamhet och anslag, som jag blev ytterst skeptisk till de högljudda klimatlarmen. Min magkänsla var korrekt, det finns inget samband mellan verkligheten och de larm som klimatpolitiken är baserad på. Eftersom jag ägnat en stor del av mitt yrkesverksamma liv åt miljöfrågor har jag upplevt en lång rad miljölarm som alla varit våldsamt överdrivna av forskare på jakt efter pengar och berömmelse. Klimatlarmen är dock i en klass för sig.

Den slutsats man måste dra från såväl nationalekonomins modeller som klimatmodellerna är att det inte går att modellera så komplexa skeenden långt in i framtiden. Man kan inte göra prognoser baserat på datormodeller annat än i närtid. Bedömningar av hur klimatet kommer att variera framöver görs bäst genom att studera de variabler som vi vet historiskt varit viktiga för klimatet, såsom främst solaktiviteten och sedan dra kvalitativa slutsatser utifrån hur den utvecklas. Vi kommer då dessvärre fram till det sannolika att vi går mot ett kallare klimat de närmaste decennierna. Möjligen kan stigande halter av växthusgaser något mildra kylan, men de kommer nog inte att stoppa den.