Under jordens senaste geologiska tidsperioder har en rad omfattande nedisningar av norra halvklotet inträffat, dessa har täckt Skandinavien och delar av Tyskland, Alperna och större delen av Nordamerika och Brittiska öarna. Jorden har befunnit sig i en istid under de senaste 1,8 miljoner åren. Under senare delen av denna pågående istid har nedisningen avbrutits vart 80-tusende år av s.k. interglacialer, då isen tillfälligt dragit sig tillbaka under 10-15 tusen år. Det har inträffat sex dylika avbrott i nedisningen. Jorden befinner sig just nu i slutet av en sådan interglacial, av geologerna benämnd Holocene.

Även under den korta Holocene har jordens klimat varierat betydligt. Perioder med varmare klimat än idag har avlösts av perioder då det varit betydligt kallare. Trenden de senaste årtusendena har dock varit olycksbådande fallande, varför allt som skulle kunna bryta den trenden borde ses som en välsignelse snarare än ett hot.

Den senaste kallperioden som började på 1600-talet har kallats den Lilla Istiden. Den finns dokumenterad i våra historieböcker genom Karl X Gustafs berömda marsch över de frusna Bälten år 1658 i samband med kriget mot Danmark. Det finns även historisk dokumentation över hur Themsen samtidigt frös på vintrarna. Den här perioden i vår historia var präglad av upprepade missväxter, farsoter och tillfällen med hungersnöd. Den Lilla Istiden slutade runt mitten av 1800-talet, varefter jordens klimat började återhämta sig så sakteliga. Det har blivit ca. 1 grad C varmare fram till idag.

Dagens klimatdebatt ger felaktigt sken av att vårt klimat främst styrs av halten av växthusgasen koldioxid. Den halten har det senaste halvseklet stigit från 0,03% till 0,04%, vilket sannolikt bidragit en del till den nämnda uppvärmningen. Om utvecklingen istället gått åt motsatt håll, hade vi idag sett tecken på hur livet på jorden börjat avstanna. Öknarna hade vuxit och vi hade drabbats av betydande missväxt.

Eftersom vi haft kraftiga svängningar i klimatet redan långt före den korta period efter kriget med stigande koldioxid, måste det således finnas en rad andra faktorer som påverkar jordens klimat. Den faktor som kortsiktigt förefaller ha haft störst betydelse är solaktiviteten – alltså förekomsten av fler eller färre solfläckar. Det finns ganska god statistik över solfläcksaktiviteten långt tillbaka i tiden.

Vid hög solfläcksaktivitet har klimatet varit varmare och vise versa. Sex perioder med kallt klimat de senaste tusen åren har sammanfallit med låg solfläcksaktivitet. Perioder med stora vulkanutbrott har även haft liknande effekt. Uppvärmningen efter den senaste lilla istiden tills idag, har på motsvarande sätt skett under en period med hög solaktivitet. Fenomenet med solaktivitetens inverkan på jordens klimat har förklarats av bl.a. den danske professorn Henrik Svensmark.

När solaktiviteten är hög blir solens magnetfält starkt och det i sin tur inducerar ett starkt magnetfält kring jorden enligt fysikens grundläggande elektromagnetiska lagar. När jordens magnetfält är starkt utgör det en skyddande skärm mot inkommande kosmiska strålar från rymden. Den kosmiska strålningen i atmosfären och på jordytan minskar därvid.

Vid låg solaktivitet och ett svagt magnetfält kring solen försvagas även jordens magnetfält och dess förmåga att skärma av delar av den kosmiska strålningen försvagas. Det innebär att långt fler snabba högenergipartiklar tränger ner i atmosfären och kolliderar med gasmolekyler där. Det skapar kärnor runt vilka vattenånga lättare kan kondensera, för att på så sätt ge upphov till en ökad molnbildning.

När jorden får ett tätare molnskikt ökar dess albedo och mer av inkommande solstrålar reflekteras tillbaka till rymden av de vita molnen, varvid solens uppvärmning av jorden minskar och klimatet blir kallare.

Den period med hög solaktivitet som vi haft sedan 1800-talets mitt, verkar nu har kommit till ett slut och senare års solaktivitet visar en snabbt avtagande utveckling. Prognoserna för de närmaste decennierna är att solaktiviteten kan sjunka tillbaka till något som liknar den lilla istidens, varvid allt talar för ett betydligt kallare klimat igen. Detta kan komma att visa sig de närmaste åren och det kommer sannolikt att radera ut den lilla uppvärmande effekten av fortsatt stigande koldioxidhalt.

En studie utförd av Habibullo Abdussamatov vid ryska vetenskapsakademins observatorium i St. Petersburg förutsäger en ny liten istid där medeltemperaturen runt jorden kommer att falla med ca. 1,5 grader C när vi går in i denna Lilla Istid … köldperioden kommer att vara 45-65 år, omfattande sex 11-årscykler för solaktiviteten, varefter jorden i inledningen av 21-hundratalet börjar en ny uppvärmningscykeln.

Till skillnad från klimatforskares modeller som blivit motsagda av faktiska observationer, så har Abdussamatovs modeller blivit bekräftade av verkliga händelser. Detta har demonstrerats upprepade gånger sedan 2003 till nu och har lett honom till att säkert påstå att mellan 2014-15 så påbörjades den 19de Lilla Istiden under Holocene. Hans förutsägelser får stöd av Japans Nationella Astronomiska Observatorium och likaledes av japanska Riken-institutet. Även europeiska forskare har vid ett möte i Wales förutsagt en miniistid från 2030 till 2040.

Drömmen om att kunna ekonomiskt exploatera de sannolikt mycket rika petroleumkällorna i Arktis kan läggas på is. Detta torde dock inte vara något stort problem, eftersom den nya skifferoljetekniken skapat förutsättningar för årtionden med rik tillgång på petroleumprodukter från befintliga skifferoljefält. Mot detta skall dock ställas en sannolikt ökad efterfrågan på petroleum när klimatet blir betydligt kallare. Det är dock inte det allvarligaste problemet som kommer att drabba oss.

Abdussamatov varnar att världen måste börja förbereda sig för den nya Lilla Istiden. Politiker såväl som företagsledare måste göra omfattande ekonomiska analyser av den inverkan den nya Lilla Istiden får på allt – industrier, jordbruk, levnadsvillkor, utveckling m.m.. Idag sitter alla och stirrar på de i huvudsak positiva effekterna av ett varmare klimat och glömmer att lära sig av historien. Deras ansvar är att i tid vidta åtgärder för att samhället skall klara en period med ett långt kyligare klimat än dagens. Sveriges beredskap för en sådan utveckling kunde inte vara sämre. Vår livsmedelsproduktion är på avveckling, vi har inga beredskapslager med livsmedel och vi planerar att avveckla vår viktigaste energiproduktion.

Ett varmare klimat har aldrig varit ett hot varken idag eller någon gång tidigare i historien. Den hittillsvarande måttliga uppvärmningen och den högre koldioxidhalten har i huvudsak varit ytterst gynnsamt för allt liv på jorden. En kallare planet däremot utgör ett hot som mänskligheten mött upprepade gånger under de senaste tusen åren och som nu är på väg att drabba oss igen. Abdussamatov sammanfattar detta hot med att den kommande klimatförändringen kommer att vara den viktigaste utmaningen och en prioriterad fråga för världen vid utformningen av de betydelsefullaste politiska händelserna, av ekonomin och av de angelägnaste frågorna för hela mänskligheten under de kommande decennierna.

Det är dags att vi tar klimathoten – de verkliga klimathoten – på allvar.

Trots den allvarliga utveckling som vi med ett historiskt perspektiv kan förvänta oss, är såväl vår styrande politikerklass som våra näringslivsledare helt upptagna av att förbereda oss för ett inbillat ickeproblem med global uppvärmning. Ansvariga ledares historielöshet och flockmentalitet framstår i den här situationen som ett betydande handikapp för vårt moderna samhälle.