Ett av de allvarligaste politiska problemen i världen som ligger bakom en stor del av det missnöje som pyr, är den allt ojämnare fördelningen av tillväxten i ekonomin. Oxfam har visat siffror på hur tillväxten under förra året till 82 procent tillföll den rikaste procenten, medan den fattigare halvan av mänskligheten inte fick någon del av denna ekonomiska utveckling. Den senare gruppen fick däremot sin livskvalitet försämrad av de miljöskador som tillväxten orsakar.

Snedfördelningen av tillväxtens frukter drivs främst av de förändringar av villkoren för ekonomin som initierats av den globalism som det politiska etablissemanget i hela västvärlden entusiastiskt medverkar till. Man kan tydligt se i statistiken att när de globala företagen fick igenom sitt program för fria rörelser för kapital, varor och arbetskraft, då slutade den lägre medelklassens levnadsstandard att hänga med BNP-utvecklingen i flera västländer. Det var denna förändring som var den politiska drivkraften bakom Trumps seger i presidentvalet 2016.

Även i Sverige ser vi tydligt hur klyftorna ökar mellan en mycket liten grupp mycket förmögna personer och den övriga allmänheten. Antalet miljardärer har vuxit snabbt under den globalistiska eran. Vi ser detta trots att den svenska tillväxten per capita är den lägsta inom EU. Globalismen gör även våra miljardärer allt rikare, medan övriga folket blir allt fattigare i takt med att kronan blir värdelösare och man tvingas till allt större skuldsättning för att klara sitt boende.

Den som mer än någon svensk politiker uppmärksammat problemet med de växande ekonomiska klyftorna är Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt. Han menar att alla de svenska miljardärerna måste betala långt mer i skatt för att tillföra samhället mer resurser till den allmänna välfärden. Även andra politiker på främst vänsterkanten har tagit upp frågan och menar att ”de rika” måste beskattas hårdare för att jämna ut skillnaderna.

De här utspelen är i mina ögon bara plakatpolitik så länge som dessa politiker inte går till botten med grundorsaken till de snabbt ökande ekonomiska klyftorna – globalismen! Det är utan minsta tvekan så att det är globalismens överstatliga politik med fri rörlighet för kapital, flytande valutor, fritt varuutbyte, öppna gränser för människor, frihet från nationella regelverk m.fl. friheter, som ligger bakom dagens ojämlika fördelning av tillväxten.

Hela det politiska etablissemanget står bakom den globalistiska politiken, så även Jonas Sjöstedt nu när han säger sig acceptera EU som är globalisternas skapelse. Klyftorna har skapats av den förda politiken och de kan inte åtgärdas genom att kraftigt höja skatten för våra miljardärer som Jonas Sjöstedt försöker inbilla väljarna. Den enda effekt en sådan plakatpolitik får i dagens globalistiska svenska ekonomi är att miljardärerna tar sitt kapital och flyttar. Vi såg en gång vad denna typ av politik ledde till när framlidne Ingvar Kamprad flyttade sitt kapital från Sverige trots sitt blågula företag. Kvar att beskatta blir några stackars medelsvenssöner som lyckat spara genom att amortera sitt hus eller som har ett litet depåkonto med aktier och som inte har råd att bryta upp.

 

Frågan man måste ställa sig är om det är meningsfullt att försöka tvinga de allra rikaste i vårt samhälle att avstå en del av sin förmögenhet till politikerna. En stor del av dessa personer är kompetenta entreprenörer som startat framgångsrika företag och som sett till att sysselsätta en massa vanligt folk så att de kan försörja sig. Vad Jonas Sjöstedt måste inse är att i en global värld är det omöjligt att avvika från omvärlden vad gäller villkoren för våra rikaste. Det är ett faktum som han inte kan göra något åt och anden är redan ute ur flaskan, så jag har svårt att se hur man skulle kunna reversera utvecklingen utan att det allvarligt skadar samhällsekonomin.

Det som kvarstår är att hitta andra kreativa vägar att vända trenderna så att även vår lägre medelklass kan få del av den lilla ekonomiska tillväxt som landet har. Vänstern ryggmärgsreaktion att jämt ta till högre skatter kommer bara att förvärra problemen, här krävs helt andra åtgärder. En sådan åtgärd är att bromsa upp invandringen av helt oskolade personer, så att nedåtpressen på lönerna i den lägre medelklassen förbyts till en press uppåt. Samtidigt kan man selektivt öka invandringen av mer högutbildade människor, vilket skulle stimulera tillväxten. Men en sådan politik går helt emot Jonas Sjöstedts krav på öppna gränser och hinder för företagen att rekrytera kompetent arbetskraft utifrån.

Om Jonas Sjöstedt och andra vänsterpolitiker skall kunna hämta några fler skattekronor från våra miljardärer måste man börja med att arbeta för gemensamma sådana åtgärder inom EU och ihop med andra handelspartners som USA. Försöker vi genomföra en sådan beskattning bara i Sverige blir det ekonomisk ruin för landet.

 

Lars Bern