I min ungdom för 60 år sedan engagerade jag mig politiskt i det då liberala Folkpartiet hemma i Jämtland där jag gick i gymnasiet. Partiet leddes av en världsledande nationalekonom som hette Bertil Ohlin. Han lyckades samla sekulära liberaler och frisinnade kristna under en gemensam frihetssträvan. Det partiet har tyvärr insomnat och tagits över av ett globalistiskt gäng som kämpar för raka motsatsen till frihet – överstatlig byråkratdikataur.

På den tiden var våra partier folkrörelser som bars fram av ideellt arbetande engagerade människor.  Visst fanns det maktmänniskor även då, men jag vill hävda att vi som arbetade ideellt var ett flertal. Partiernas verksamhet finansierades av medlemsavgifter, lotterier och frivilliga bidrag. Folkpartiet i Jämtland tror jag bara hade två personer som var försörjda av politiken, en riksdagsman och en ombudsman. Den ledande socialdemokraten var frisörmästare och drev sin frisersalong. På den tiden blomstrade demokratin och väljarna hade makt över politikens innehåll.

Vad som sedan hände var att partiledningarna tröttnade på slitet med att samla pengar till verksamheten. Man insåg att eftersom man satt på den politiska makten och rätten att beskatta medborgarna, så vore det enklare om man tog skattemedel för att finansiera partiernas verksamhet. Partistödet infördes och folkrörelsetanken dog. Ganska snart kom man även på att man kunde livnära sig själva på politiken och började ta skattemedel för att fett avlöna sig och sina kompisar.

Den effekt som dessa förändringar hade på det politiska livet var att massor av människor kom på, att politik var ett enkelt sätt att försörja sig utan att behöva genomgå krävande utbildningar. Det politiska livet sög likt ett läskpapper till sig lycksökare som såg en fet försörjning utan ansträngning hägra. Ur detta uppstod ganska snart en politikerklass som den framlidne journalisten Anders Isaksson träffande beskrev som ett nytt frälse – en ny adelsklass.

Flertalet av dagens ledande politiker har aldrig haft ett vanligt jobb utan har gått direkt in i något politiskt parti från en medioker gymnasieexamen till med skattemedel avlönade politiska befattningar. Har de någon utbildning så är det den enklast möjliga, så kunskapsnivån bland flertalet av dagens politiker är bara skuggan av den nivå som Bertil Ohlins generation hade.

Jag skrev nyligen här på bloggen om vad som hände med partierna när de upphörde att vara folkrörelser. När man slutade lyssna på de medlemmar som utan inflytande fanns kvar, då dog idédebatten. Den politiska adeln blev sig self nock och helt andra krafter än folkviljan kom att påverka deras val av väg för politiken.

Parallellt med detta förfall för vårt demokratiska partiväsende skedde en snabb förändring i hela västvärlden av maktutövningen. Jag har i upprepade krönikor skrivit om hur förskjutningen av den ekonomiska makten från politiska demokratiska församlingar till globala banker och storföretag förändrat spelplanen inom politiken. Den här maktförskjutningen har bäst skildrats i boken When corporations rule the World, som jag kan varmt rekommendera.

Boken visar hur västvärldens globala banker och megaföretag med enorm skicklighet lobbat igenom att politiskt program som är till maximal nytta för dem själva. EU är en av frukterna. Det program som idag utgör globalismen.

Det man använt för att locka politikerna har varit löften om ekonomisk tillväxt och ökande skattebaser. Därtill har man erbjudit många politiker generöst arvoderade reträttposter efter väl förrättat värv i globalismens intresse. Och eftersom politikeradeln idag mest består av personer som är ute efter en enkel och god försörjning, har vi kunnat bevittna hur de politiska partierna gett upp sina ideologier och anslutit till globalisternas politiska program. Höger-Vänsterskalan har krympt ihop och alla tävlar om att vara goda globalister.

Problemet som uppkommit är att globalismen visserligen genererat en god ekonomisk tillväxt, men denna har nästan bara tillfallit de globala företagens hyperrika ägare och deras hov av direktörer och andra högavlönade tjänare. Medelklassen har kunnat se sig blåsta och missnöjet har grott. Man har frågat sig vilken nytta ökad tillväxt har, om man inte får del av den. Ur detta missnöje har en ny politisk rörelse tagit form som motsätter sig överstatlighet, öppna gränser och global styrning och som vill tillbaka till nationell styrning av politiken. Vi har fått en ny dimension i det politiska landskapet där, utöver höger/vänster, globalism står mot nationalism.

I Sverige har denna opposition mot etablissemangets globalistiska poltik tagit sig form av det snabbt växande partiet Sverigedemokraterna – SD. I USA har man fått Trump och vi ser motsvarande utveckling i land efter land.

Med tanke på att den politiska adeln på detta sätt måste släppa ifrån sig rader av feta arvoden till de nya politikerna har man kommit att odla ett starkt hat mot uppstickarna. Dessa utmålas som nazister och fascister utan någon förankring i deras politiska program. Ser man till historien så är det en rad av de etablerade partierna som i så fall förtjänar samma epitet. Så jag menar att huvudskälet till motståndet mot SD har en mycket sniknare bakgrund, de inkräktar helt enkelt på adelns frälsen.

Det bekymmersamma är att adeln valt att sätta likhetstecken mellan demokrati och en demokratisk värdegrund och globalismens politiska program. Det har man som förevändning för att frysa ut nationalisterna i SD från politiskt inflytande, något som fått långt högre prioritet hos adeln är att driva den politik i sak som de fått väljarnas mandat för. Den väljare som motsätter sig globalismens program berövar man allt inflytande. Detta girighetens imperium som styr globalismen har kommit att skada den västliga demokratin i själen.

Vi såg redan efter förra valet hur alliansens politiker struntade i sina väljare och genom Decemberöverenskommelsen – DÖ valde att backa upp en minoritetsregering på vänsterkanten stödd av kommunisterna. För dem hade de egna intressena som yrkespolitiker större betydelse, än det deras väljare röstat på. Idag har inte situationen förändrats utan vi kommer att få bevittna hur den politiska adeln fullständigt struntar i vad väljarna röstat på och istället kommer att värna de egna privilegierna. Bara det faktum att moderata riksdagsmän hellre släpper fram en kommunistisk än en nationalistisk vice talman understryker det jag hävdar här. Vi kommer att få bevittna ett DÖ2 och SD:s roll som den enda oppositionen mot den styrande adeln förstärks.

Det spekuleras i extraval, men det tror jag inte på. Politikeradeln kommer inte att ta risken av förlora ännu fler av sina privilegier. Förlorare blir vi väljare som bara kan konstatera att vi är maktlösa och att demokratin – folkstyret i Sverige har upphört.

Jag ser många tecken på att det svenska politiska etablissemanget slagit in på en väg som för landet mot ett tillstånd av upplösning. Adeln är oss väljare svaret skyldig på frågan, om vad vi skall rösta på, om vi motsätter oss det globalistiska politiska programmet och vill ha tillbaka vår nationella självbestämmanderätt?

Lars Bern