När jag lyssnar till Anders Wijkman och läser saker han skriver får jag en stark känsla av att han är dåligt påläst om bakgrunden till Romklubben där han själv är ena ordföranden. Jag upplever även att han är dåligt insatt i hela bakgrunden till den utveckling ur vilken denna globalistiska lobbyorganisation vuxit fram.

Forskaren Jacob Nordangård som är bättre insatt, har gjort en kort summering som jag tror att alla geopolitiskt intresserade har nytta av att känna till. Vill man fördjupa sig ytterligare bör man skaffa Nordangårds i början av 2019 utkommande bok Rockefeller – En klimatsmart historia.

Lars Bern

 
Globalismens ingenjörer

Klimatfrågans framväxt är intimt sammanbunden med globaliseringen och de ledande aktörerna i denna process. Detta gäller i synnerhet Rockefellers Chase Manhattan Bank, Rockefellerstiftelserna, Ford Foundation, Council on Foreign Relations, Trilaterala Kommissionen och de globala storföretag som är kopplade till denna krets (här ingår bland annat ExxonMobil och Chevron).

1958 konstaterade en av panelerna i Rockefeller Brothers Funds Rockefeller Panel Reports att oceanografi och meteorologi var områden som skulle kunna gynna internationellt samarbete eftersom de behandlade problem som gick över nationsgränserna. Detta var lämpliga områden att utveckla och kunde följas av andra (som global hälsa). David Rockefeller ingick i panelen medan Henry Kissinger var samordnare.

Rockefellers hade god insyn i forskarvärlden och aktuella vetenskapliga trender. Den amerikanska vetenskapsakademins ordförande var ledamot i både Rockefeller Brothers Fund och Rockefeller Foundation och anlitade frekvent Roger Revelle, en av koldioxidteorins tidiga förgrundsfigurer. Hans teori formulerades i samband med en stor forskarstudie som Rockefeller Foundation hade initierat (med John D R. III som ordförande). Några år senare ledde han ett Rockefellerfinansierat institut vid Harvard där Al Gore senare fick skolning.

1963 arrangerade Conservation Foundation, en miljöorganisation intimt sammanlänkad och finansierad av Rockefellers, en klimatkonferens där mänskligt alstrad koldioxid sågs som en klimatförändrande gas och ett potentiellt problem. Frågan fördes sedan upp på presidenten Lyndon Johnsons bord genom Revelle och Laurance Rockefeller. Därefter var det dags att göra den till en internationell angelägenhet.

Embryot till Romklubben såddes när Fiats andrechef Aurelio Peccei höll ett tal under ett möte med finanseliten (bl.a. Wallenberg, Agnelli och Ford) i organisationen ADELA. På mötet fanns också Dean Rusk, amerikansk utrikesminister, och tidigare chef för Rockefeller Foundation. Det som efterlystes var en cybernetisk revolution och en global planering för att hantera globala kriser och utmaningar.

Efter ett möte om långsiktig planering vid Rockefellers Bellagioanläggning i Italien1968, tog Romklubben form med Fiatchefen Agnellis finansiering och med Peccei som ordförande. En viktig länk mellan de tunga finansiärerna var Chase Manhattan Banks Internationella rådgivande kommitté där Henry Ford II, Kissinger, Agnelli, Shells ordförande John Loudon och Robert O. Anderson från oljebolaget ARCO ingick. Dvs tunga namn från fossil- och bilindustrin

Klimatfrågan fördes upp på FN:s bord vid Stockholmskonferensen om miljön genom managementprofessorn Carroll L. Wilson. Han var personlig vän med Nelson Rockefeller och rekryterades till Romklubbens styrkommitté. 1970 och 1971 arrangerade han två konferenser där människans påverkan på miljön analyserades med finansiering från bland annat Rockefeller Foundation och Ford Foundation. Här ingick mänskligt alstrade klimatförändringar.

Wilson var rådgivare till Rockefellerfamiljens vän Maurice Strong (medlem av Romklubben och ledamot av Rockefeller Foundation) som ledde Stockholmskonferensen. Wilson undervisade Strong om klimatet vid Aspen Institute (som leddes av Robert O. Anderson). Wilson rekryterades sedan till David Rockefellers Trilaterala Kommissionen (TriCom). En organisation som byggdes upp kring Chase Manhattans rådgivande kommitté. 1974 deklarerade TriCom-medlemmen Henry Kissinger i FN:s generalförsamling USA:s vilja att leda arbetet kring klimatet. Det blev snart även en prioritet för den globaliseringsfrämjande tankesmedjan TriCom (speciellt uttryckt i boken Beyond Interdepence där global lag och förvaltning efterlyses för att hantera miljö och naturresurser).

På 1980-talet utsåg Rockefeller Brothers Fund, under ledning av David Rockefeller, klimatfrågan som ett av sina huvudområden i syfte att genomföra visionen om One World. Kissinger satt i styrelsen. Genom smart strategi och finansiering skrevs klimatfrågan genom Rockefeller Brothers Funds försorg in i Brundtlandkommissionens rapport – Our Common Future. IPCC tillkom genom ett förslag från Reaganadministrationen till WMO. Speciellt aktiva var George H.W. Bush och George Schultz (båda närstående till Rockefellerkretsen).

Jacob Nordangård  (jacob@nordangard.se)

 

Till detta skall läggas att Romklubben senare inför FN:s miljömöte i Rio 1992, gav ut skriften The first global revolution med syfte att bredda marken för beslutet på mötet att lansera det överstatliga programmet Agenda 21, senare omdöpt till Agenda 2030. Romklubben pekade specifikt ut utnyttjande av skrämselpropaganda om en förestående klimatkatastrof för att skapa en opinion för agendan. Även FN-konferensen i Rio leddes av framlidne Rockefellermannen Maurice Strong.

Att Anders Wijkman är en av de ledande domedagsprofeterna i klimatfrågan har alltså djupt liggande orsaker. Problemet för honom och andra klimatalarmister som Al Gore och Johan Rockström är att ingen av deras förutsägelser om stora klimatförändringar under åren efter 1992 har besannats, varför deras trovärdighet nu i snabb takt eroderar likt sagan om pojken och vargen. Allt är i stort sett helt normalt, med undantag av en liten återhämtning av jordens medeltemperatur sedan mitten av 1800-talet med ca 1 grad C efter att lilla istiden upphört.