Den s.k. klimatpolitik som hittills bedrivits har främst riktats in på omställning till s.k. förnybar energiteknik och åtgärder för minskad energiförbrukning. Alla data över energianvändning och förment klimatpåverkande utsläpp under senare decennier av intensiv klimatpolitik, tyder på att denna strategi varit ett totalt och ytterst dyrbart misslyckande.

Klimatpolitikens utsläppsminskningar har varit nästan helt beroende av ersättning av fossila bränslen med s.k. förnybara. Marknaderna har påverkats globalt, med varierande grad av svårighet, men med extra prioritet inom OECD och särskilt inom EU. Nettoresultatet av flera decenniers s.k. klimatåtgärder har dock varit försumbara, trotts massiva insatser av subventioner med skattemedel. Skräckexemplet är här det tyska s.k. Energiewende som totalt förvandlat det tyska lanskapet och förstört miljön, samtidigt som energipriserna fördubblats sedan år 2000 utan att utsläppen av koldioxid minskat.

Låt oss studera den globala totala primära energimixen sedan 1971, som registreras av IEA och nyligen publicerats i World Energy Outlook (2018)  i diagrammet ovan över Global Total Primär Energiförsörjning: 1971-2015. (Källa: International Energy Agency, Key World Energy Statistics 2017 och 2018.)

Visserligen har den moderna förnyelsebara energiproduktionen i huvudsak från sol och vind (Other i diagrammet) ökat mycket i procent, men från en nästintill obefintlig nivå, varför dess andel av den totala energimixen fortfarande är betydelselös i ett globalt perspektiv. Då skall detta ses mot bakgrund av den betydande miljöförstöring som skogar av vindkraftverk på sina håll orsakar. Utvecklingen måste rimligen vara en stor besvikelse för alla politiker och larmande aktivister som satsat sin heder på denna meningslösa omställningspolitik.

Förnybara energikällor totalt bestående av moderna förnybara energikällor plus biobränslen, avfall och vattenkraft uppgick till cirka 13% av Total Primär Energi 1971. År 2016 är det nästan oförändrat på något under 14%. Trettio års utbyggnad, nästan hälften av den tiden under den alltmer högljuda politiken efter Kyoto, har lett till att andelen förnybar energi i världens primära energianvändning stiger med futtiga en procentenhet!

Vad som är sant på global nivå är också sant på alla nationella marknader som är viktiga. Undantaget är delar av den utvecklade världen, inklusive USA, EU och Sverige som faktiskt minskar något, i stor utsträckning på grund av överföring av mycket tillverkning till andra delar av världen, främst Kina. Ryssland har även minskat sedan Sovjetkommunismens sammanbrott då en rad ytterst energislösande industrier lades ner.

Det borde inte vara en överraskning för någon som kan och förstår energimarknaden att utsläppen inte bara fortsätter att stiga, utan att de accelererat sedan sekelskiftet, vilket framgår av den senaste utgåvan av Global Carbon Budget, 2018 . Det är t.o.m. så att utsläppen efter att ha planat ut för något år sedan åter har börjat stiga markant.

Klimatpolitiken efter Parisavtalet 2015 har inte satt något som helst avtryck i koldioxidutsläppen. Bakgrunden är att alla de länder som västvärlden hållit i fattigdom under hela 1900-talet, nu bestämt sig att själva avskaffa fattigdomen och därmed se till att alla deras medborgare får samma tillgång till el och infrastruktur som vi har. Därför bygger länder som Indien, Kina m.fl. ut 2.400 nya kolkraftverk de närmaste 12 åren. Det hade givetvis varit bättre om man byggt moderna kärnkraft, men med tanke på stigmatiseringen av kärnkraften har det inte blivit så. Kolkraften är därtill mycket billigare.

Dessa siffror har sammanställts i nedanstående tabellen som publicerades i Financial Times  den 6 dec 2018:

ft.emissions.1960-2-18-768x597.jpg

Globala utsläpp av koldioxid 1960 till 2018.

Källa: Financial Times, 6 december 2018, utdragna från Global Carbon Budget Report 2018 .

Verkligheten är den att många länder mycket intensivt har försökt att ställa om, men de globala energimarknaderna har knappt rört sig. Varför kan man fråga sig, eftersom ansträngningen varit bortkastad. De ständigt utpekade vinnarna i klimatdebatten, sol och vind, förblir envis oekonomiska, med den konsekvensen att spontan och snabb omställning fortfarande är en dröm. Den dåliga ekonomin beror främst på att dessa förnybara energikällor är intermittenta och därför måste ha back up av konventionell teknik som fossil-, kärn- och vattenkraft. Den dag om några decennier när det finns stora elenergilager utbyggda till låga kostnader, kan möjligen sol och vind göra ett synligt avtryck i den globala energibalansen.

Många klimataktivister drömmer om att man skall kunna lösa utsläppsproblemet med att pumpa ner koldioxid i berggrunden. Tekniken är mycket dyr och ytterst riskabel med tanke på de katastrofer som kan inträffa om dessa gaser läcker ut i stor skala vid geologiska händelser. Det är orealistiskt att tro att en rad utvecklingsländer skulle kosta på sig denna teknik så länge som de förväntade klimatförändringarna knappast är synliga.

Istället för att skrämma med klimatkatastrofer som inte inträffar och att skylla på passiva politiker och energiföretag eller på den irrationella konsumenten, som nu rusar på gatorna i Paris i protest mot klimatpolitiska skatter, borde klimataktivister lägga sin tid på att ompröva sin inställning till det bästa miljöalternativet till fossilkraft, som är den nya generationens mer miljövänlig kärnkraft. Många klimataktivister har en sentimental anknytning till förnybara energiflöden trots deras tydliga underlägsenhet med dagens teknik. Det hjälper inte att ständigt utropa att den förnyelsebara tekniken är billigare, för det är den inte. Då skulle nämligen marknaden kasta sig över den.

Klimataktivisterna måste nu fråga sig vilket de föredrar, förnybara energikällor som bevisligen inte ger några resultat eller en stabil och långsiktig minskning av växthusgasutsläpp med hjälp av ny kärnkraft och elektrifiering av hela transportsektorn. I det senare fallet behövs dock ny kraftproduktion.

Skrämselpropagandan om klimatkatastrofer som inte inträffar som vi hört i trettio år börjar bli utnött. Hur många gånger de senaste 30 åren har vi inte hört att vi bara har 10 år på oss? Dagens faktiska observationer av klimatutvecklingen talar för att effekterna av koldioxidutsläppen blir långt mindre än man befarat. Rader av forskningsstudier tyder på att larmen varit grovt överdrivna.

Påståenden från klimatalarmisterna att alla extrema väderhändelser är orsakade av dessa utsläpp är falska. Statistik över faktiska väderobservationer pekar på att extrema väderhändelser inte ökar som man påstår. Detta beror bl.a. på att den uppvärmning på en grad C som vi genomgått sedan slutet på lilla istiden i mitten av 1800-talet, har minskat de vädermotsättningar i systemet mellan nord och syd som bestämmer vädrets intensitet.

Den mest synliga effekten av den stigande koldioxidhalten är att det växer mycket bättre på jorden och att ökenområden växer igen på sina håll. Knappast något att vara orolig över.

(Denna krönika utgår bl.a. från en artikel av GWPF:s Energy Editor Dr John Constable.)

Lars Bern