Jan Orrnert har skrivit ner dessa viktiga konstateranden på Facebook, som jag återger här oredigerat. Jag kunde inte uttryckt det bättre själv, så läs och begrunda vad detta innebär för den globala klimatpolitiken och för miljön. Varför tror ni jag har en pollinerande insekt på omslaget till min bok?

Lars B

 

”Ibland diskuterar jag klimatet med svenskar. När jag berättar att jag inte alls håller med klimataktivisterna och Greta Thunberg vad gäller deras panikbudskap möts jag av två reaktioner. De allra flesta är helt tysta. Säger ingenting alls. Man håller inte alls med mig men man vill inte vara oartig och säga emot. Typiskt svenskt.

Den andra reaktionen är att man protesterar våldsamt. Koldioxidutsläppen är slutet för mänskligheten. Havet kommer att dränka stora delar av världen. Och man argumenterar för dessa saker utan att kunna de minsta fakta om klimatet. Men jag ska också tillägga att det finns en och annan person som helt håller med mig.

Hur blev det så här? Varför engagerar jag mig i detta över huvud taget? Låt mig berätta.

Jag har större delen av mitt vuxna liv bott utomlands. Jag arbetade för ett svenskt multinationellt företag nästan hela mitt arbetsliv. Jag har varit bosatt i tio länder i tre världsdelar. När jag efter många år lämnade detta företag flyttade jag till Malaysia och drev där ett eget företag i sju år. Nu för tiden bor jag under det svenska vinterhalvåret i Malaysia och under sommarhalvåret på grekiska ön Skiathos. Ett ganska behagligt liv. Jag hade inte alls behövt engagera mig i klimatfrågan. Jag hade kunna göra som de flesta svenskar. Tittat på såpor på TV. Bonde söker fru. Vem vet mest? Jag hade kunnat engagera mig på Facebook i diskussioner om det var rätt melodi som vann Melodifestivalen. Eller om Stefan Löfven har rätt när han säger att han stoppat butiksdöden på landsbygden.

Men nu blev det inte så. Jag har istället blivit starkt engagerad i klimat- och miljöfrågor. Jag har själv kommit till den åldern att förändringar i klimatet inte kommer att påverka mig under min återstående livstid, även om jag blir 100 år. Men jag har barn och barnbarn som ska leva vidare på vår planet. För deras skull har jag känt att jag måste engagera mig. Låt mig berätta lite mer.

Jag har alltid följt svenska nyheter och jag besöker Sverige 2-3 gånger om året. Jag har följt med i den svenska klimatdebatten. Jag ser hur svenskar ska göra en insats för klimatet genom att flyga mindre och äta mindre kött. Samtidigt ser jag den stora kontrasten gentemot Asien där jag bor. Nästan alla länder i Asien har skrivit på Parisavtalet. Men inga länder lever upp till det. Här i Asien (utanför Kina) byggs nu 400 nya kolkraftverk till 2025 till exempel. Regeringar gör inget nämnvärt för att minska utsläppen av CO2. Tidningarna skriver inget om koldioxid. När jag tar upp frågan här i Malaysia blir folk tysta, precis som när jag pratar med svenskar. Men av helt andra orsaker. Man känner inte alls till något om detta.

Så medan koldioxidutsläppen är en viktig fråga för 10 miljoner svenskar så är det en icke-fråga för 4,500 miljoner asiater. Jag ställde mig frågan hur det kan vara så. Och jag beslutade mig för att lära mig grundläggande fakta om klimatet för att kunna föra en vetting diskussion.

Jag läste en hel del. Och det blev en mer och mer jobbig läsning. Mycket av det jag läste och lärde mig stämde inte alls överens med de föreställningar jag hade haft. Så småningom blev det en slags kulturkrock i mitt huvud. Jag började må fysiskt dåligt av det jag läste. Under några månader orkade jag inte läsa något alls om klimatet. Men så småningom började jag läsa igen. Och så småningom började jag förstå. Jag började förstå hur indoktrinerad jag hade varit i klimatfrågan med min svenska bakgrund. Jag började inse hur fel jag hade haft med mina föreställningar om klimatet och framtiden. Jag började inse att de panikscenarion som utmålas av klimataktivisterna är felaktiga.

Jag började förstå den masspsykos som uppstått i Sverige och delar av västvärlden. I Sverige har klimatdebatten närmast tagit formen av en religiös rörelse. Folk tror utan att veta och utan att kunna bevisa saker och ting. Massorna dras till självutnämnda profeter som Al Gore och Greta Thunberg som predikar Budskapet. Vetenskapsmän och andra som inte är troende buntas samman och stämplas som Klimatförnekare, kättare. Och som i de flesta religioner så predikar profeterna att om vi inte ändrar oss så är Slutet nära…

Många tunga vetenskapsmän, även i Sverige, har starkt avvikande åsikter mot de som klimataktivisterna har. Men de kommer sällan till tals i det flockbeteende som svensk media uppvisar. Dessa vetenskapsmän hävdar att de panikscenarier som utmålas av klimataktivisterna är fel. De som till slut fattar beslut och fördelar resurser är våra politiker och risken för felaktiga beslut under populistiskt tryck kan leda till felallokering av resurser. Pengarna går inte dit där de verkligen behövs. Med mycket negativa följder för mänskligheten.

Så vad är det verkliga hoten mot livet på jorden? Låt mig citera en annan skribent som beskriver detta väl: ”Det är den rovdrift på ekologin vi människor bedriver: Skövling av skogsområden och plantering av ”genförädlade” monokulturer som kräver giftbesprutning utarmar biologin. Djurfabriker med med antibiotikamissbruk. Konstbevattning med konstgödning i torra områden med mineralhaltigt flodvatten gör jordarna närmast sterila. Rovfiske i alla oceaner på allt som simmar, det som inte går att sälja som matfisk blir råvara till fiskmjöl, som sen blir foder för industriell fisk- räk- och fjäderfäuppfödning. Allehanda läkemedelskemikalier passerar genom världens reningsverk och ansamlas succesivt i haven så de bl.a. stör arters livsduglighet. Plaster dumpas vid stränder och i floder och äts av mängder av arter så de dör.”

Jag tror att den utrotning av bin och insekter genom giftbesprutning som nu pågår leder till katastrofala följder för människan. Under de senaste 30 åren har 80% av alla bin och insekter försvunnit i Mellaneuropa. Detta är ett mycket större hot mot planeten än koldioxidutsläppen.

Tänk om Greta Thunberg hade förstått det. Då hade hon verkligen kunnat göra en insats för mänskligheten.”

Jan Orrnert