Frågorna rörande Covid-19 pandemin hopar sig och många vill veta mer om vad det är som händer och vad som förklarar den snabba utbredningen över världen av den här virussmittan. Redan 2009 i samband med den s.k. svininfluensan målades skrämmande scenarier upp och en som på något sett då förutsåg det som nu sker var Ann-Cathrin Engwall från Uppsala som är doktor i molekylär cellbiologi. Hon skrev då den 28/8 2009 en debattartikel i Svenska Dagbladet som jag betraktar som ytterst intressant och relevant mot bakgrund av vad som nu sker. Jag återger här artikeln i sin helhet följt av en aktuell kommentar till dagsläget av artikelförfattaren.

Lars Bern

 

Ann-Cathrin Engwall:

Jag vill här beröra en mindre diskuterad aspekt när det gäller massvaccinering av Sveriges befolkning mot den så kallade svininfluensan. Under ett flertal år har vi fruktat pandemin som förväntas utgöra ett väsentligt hot mot världens befolkning. Tidigare var det fågelinfluensan som var på tapeten, men nu är det alltså svininfluensan som gäller. Läkemedelsbolagen och vaccintillverkarna har mobiliserat och kan nu erbjuda oss läkemedel som Tamiflu och ett nyframtaget vaccin. I orostider som dessa är naturligtvis efterfrågan på dessa produkter stor. Vi skräms av vissa prognoser som spår att sjukdomen skall spridas lavinartat och att för samhället livsviktiga funktioner skall slås ut på grund av personalbrist. En del tror till och med att BNP-prognoserna måste justeras ned signifikant.

Jag har under många år studerat och arbetat inom immunologi och virologi. En av de insikter som jag gjort i likhet med många andra som arbetet med detta är att immunsystemets funktion förbättras av att tränas, i analogi med till exempel våra muskler som ju behöver tränas för att fungera bra.

Om vi lever i en alltför skyddad miljö är vi betydligt mindre motståndskraftiga när vi väl blir smittade av virus. Många föräldrar som har skolat in sina barn på dagis upplever att barnen bli mycket ofta sjuka under den första tiden. Detta är helt naturligt eftersom många individer, i detta fall dagisbarn bär med sig virus som de själva kanske inte blir så sjuka av, men som kan ge svårare sjukdomssymtom hos det i gruppen nyintroducerade barnet. Ett annat men mer extremt exempel på detta är när mötet mellan spanska kolonisatörer och indianer på den amerikanska kontinenten ledde till att en stor del av urbefolkningen dukade under för sjukdomar som i Europa ansågs som relativt harmlösa.

Vad är egentligen virus och varför kan det förändra sig så snabbt? Det kan vara svårt att definiera virus eftersom det till skillnad från bakterier inte är en självständig organism utan dess existens är helt beroende av att bli en del av våra celler. Det finns till och med de som hävdar att virus från början har utvecklats från våra egna arvsanlag och hjälper arten människa att anpassa sig till nya miljöer.Viruset samexisterar med våra celler och kan ta upp delar av våra arvsanlag som inkorporeras och sedan kan överföras till andra individer. Viruset kan också själv förändra sina egenskaper och i vissa fall bli svårare för immunsystemet att hantera. Å andra sidan innebär en virusinfektion att immunsystemets celler tränar upp förmågan att känna igen de oförändliga delarna som är nödvändiga för virusets överlevnad.

Man kan säga att ett virusangrepp i sig leder till en slags kroppens egen vaccinering där immunsystemet efter bästa förmåga försöker lära sig känna igen flera av virusets olika delar, oftast fler delar än vaccinet.

Detta leder till att vår motståndkraft mot virus av liknande typ ökar betydligt, vilket alltså kan förklara motståndskraften hos de spanska kolonisatörerna medan indianerna drabbades av de nya smittämnena. Med ett vaccin kan man därför inte uppnå en lika bred motverkande effekt hos individen även om det verkar effektivt mot just den aktuella virustypen det är framtaget för, det vill säga innan viruset riskerar förändras alltför mycket.

Samexistensen mellan virus och våra celler gör att vi, till skillnad från vid bakterieinfektioner, oftast är hänvisade till förebyggande behandling i form av vaccinering. Detta är naturligtvis ett bra alternativ i många fall, men när det gäller massvaccineringen mot svininfluensan finns det en påtaglig risk att detta orsakar en större skada än nytta sett på några års sikt och längre.

De flesta som smittats av svininfluensan har visat sig få mycket milda symtom. Äldre verkar dessutom ha ett bättre skydd mot infektionen än yngre, vilket troligen beror på att de utsatts för liknande virus tidigare i livet och något de nu alltså har nytta av. En risk med att vaccinera alla är att befolkningen som helhet kan bli mindre motståndskraftig om viruset blir mer aggressivt i framtiden. Att begränsa utbredningen av viruset totalt sett för att förhindra att det förändras och därmed kan bli farligare är i och för sig inte principiellt fel, men eftersom Sveriges befolkning endast utgör en bråkdel av världens befolkning och många länder med stor befolkningsmängd inte vaccinerar sina medborgare är nyttan troligen mycket begränsad och kostnaderna därför inte försvarbara, även om det i det korta perspektivet kan vara en fördel i att till exempel personer inte uteblir från sina arbeten.

Om viruset muterar och utvecklas till att bli farligare kommer sannolikt vår befolkning att ha en sämre motståndskraft mot nya varianter än om vi inte hade massvaccinerat.

En mindre del av den svenska befolkningen, till exempel personer som är extra känsliga eller har samhällsviktiga funktioner bör naturligtvis vaccinera sig ändå i likhet med tidigare vid ”vanliga” influensaepidemier.

Så långt artikeln från 2009.

 

 

I tisdags (24/3) skrev artikelförfattaren i en aktuell kommentar till den pågående pandemin på Facebook:

En sak jag tycker är viktigt att ta upp är påståendena om Coronavirusets (SARS-CoV-2) extrema farlighet och det att vi inte skulle ha någon som helst kunskap om viruset i sig.

Det första man kan konstatera är att det nya Coronaviruset för vissa individer av olika skäl kan ge svårare symtom än vid en vanlig förkylning orsakad av Coronavirus. Det beror på att det innehåller en del för individerna nya proteiner/epitoper eftersom det är anpassat till en annan djurart än människa och kan framkalla kraftigare immunsvar än normalt.

Samtidigt är det så att för de allra flesta så verkar infektionen leda till ovanligt milda symtom. Den absolut mest troliga orsaken till detta är att det finns vad man brukar kalla för en partiell immunitet i befolkningen, dvs man har tidigare relativt nyligen haft en förkylning orsakad av en släkting till det nya viruset och fått ett sk cellmedierat minne. Ett sådant immunologiskt minne hindrar inte viruset från att infekteras celler men det minskar möjligheten att de kan föröka sig snabbt genom att en del av de infekterade cellerna elimineras tidigt via mördarceller pga att mindre föränderliga delarna av viruset känns igen när de presenteras på ytan av de infekterade cellerna. De uppdaterar sin immunitet mot det nya viruset utan att de blir svårt sjuka. Detta är en av de stora fördelarna med naturlig immunitet relativt vaccinering eftersom det inte bara skyddar oss mot det aktuella viruset utan också mot ett stort antal släktingar.

Eftersom barn verkar vara mindre drabbade och äldre mer utsatta än övriga så kan partiell immunitet sannolikt vara en förklaring till denna observation. I barngrupper och hos deras föräldrar sprids de flesta nya infektioner snabbt och det är mycket möjligt att Coronavirusättlingar till de tidigare närbesläktade SARS-CoV-1 och MERS-CoV virusen har lett till att en stor grupp individer har partiell immunitet i populationen.

Nu till påståendet att detta är ett nytt virus som man absolut inte har någon kunskap om. Vi vet en hel del om Coronavirusfamiljen och dess egenskaper som gör att man kan förutsäga en hel del utifrån infektions- och förökningsmekanismer. Det är inte kunskapen om viruset i sig som brister här. Det stora problemet är den enorma globala spridningen som går snabbt eftersom det inte finns en fullständig immunitet hos de flesta individer vilket gör att nästan alla oavsett om de blir sjuka eller ej kan sprida smittan vidare. Ett stort antal smittade globalt på kort tid innebär att många kan behöva vård samtidigt vilket är det egentliga problemet.

Många pekar på Italien t.ex. och varnar för den stora vårdbelastning och dödsfall de haft under kort tid och förväntar sig att situationen skall bli likadan i Sverige. Det är jag ganska säker på att den inte blir baserat på att man vidtagit en del åtgärder för att minska smittspridningen och för att begränsa eventuella smittdoser på många håll.

I Italien var Coronasmittan etablerad mycket tidigt och den var troligen ordentligt spridd redan när man uppdagade problemet på intensivvårdsavdelningar med många svårt sjuka individer. I detta läge går det inte att stoppa smittspridningen med karantän och det hade ingen större påverkan på situationen. Man skall också veta att seder och bruk skiljer sig mellan Sverige och Italien, man bor och umgås mer och tätare över generationsgränser, umgås närmare rent fysisk och röker i större omfattning.

Det finns beräkningar som antyder att så många som 10 miljoner italienare kan vara infekterade med SARS-CoV-2. Man har tagit hänsyn till både den stora gruppen infekterade med lindriga symtom, tidsförskjutningen från att någon smittats till dess den dör och man utgår ifrån en relativt hög dödlighet för den här typen av virus på 1% sett till hela befolkningen.

Dödligheten i Italien är satt högt pga de speciella omständigheter som råder där. I andra länder som t.ex. Tyskland och Sverige kommer dödligheten sannolikt ligga betydligt lägre beroende på att vi dels är mentalt förberedda och försiktigare. Dessutom är det färre som röker och det sociala umgänget ser annorlunda ut. Därför tror vi, jag och min man Bo Engwall, att dödligheten i Sverige sett till hela befolkningen troligen kommer vara storleksordningen 0,5%.

Så man kan egentligen inte säga att viruset i sig är extremt farligt utan det är den stora snabba smittspridningen som är den egentliga faran tillsammans med eventuella begränsningar inom sjukvården.

Ann-Cathrin Engwall