1024px-Supertanker_AbQaiq

Miljö och naturskydd började på allvar intressera människor i vårt samhälle för över hundra år sedan. En grupp engagerade personer bildade år 1909 Svenska Naturskyddsföreningen som skulle komma att bli Sveriges viktigaste lobbyorganisation för miljöfrågor. Samma år som Naturskyddsföreningen bildades antogs även den första lagen om skydd av naturen. Redan året efter föreningens bildande lyckades grundarna få Abisko, Stora Sjöfallet, Sarek, Garphyttan, Sonfjället och Gotska Sandön klassade som nationalparker.

I slutet av femtiotalet började en ny sorts medvetande växa fram som inte bara såg naturens som friluftsarena och råvarutillgång utan som människans livsrum. Miljöbegreppet snarare än naturskydd blev det som debatten kretsade kring. Marinbiologen Rachel Carsons bok Tyst vår från 1962, tog upp insektsbekämpning inom jordbruket som exempel på hur de ekologiska systemen fungerar. Den höjde medvetenheten om att potenta moderna bekämpningsmedel var ett hot mot livet på jorden. Bokens larm om effekten av DDT-användningen var ett av de första stora miljölarmen. Den blev en symbol för den nya miljörörelsen. Även i framsynta politiska kretsar började medvetenheten spira om att kapitalismen behövde skyddas från sig själv. Forskning om vår miljöpåverkan fick ökande ekonomiska resurser.

Jag tror att det stora genomslaget för Carsons bok i folkopinionen var en väckarklocka för stora ekonomiska och politiska intressen. Man insåg att människors oro för miljöskador och brist på naturresurser kunde utnyttjas för egna syften. I detta syfte tog kretsen av de hyperförmögna angloamerikanska oligarker som dominerar västvärldens politiska liv initiativ till bildandet av nymalthusianska Romklubben 1968 på David Rockefellers egendom i Bellagio i Italien. Man samlade enligt egen utsago en grupp världsmedborgare som delar en gemensam oro för mänsklighetens framtid. Klubben fick en viktig roll i kulisserna vid FN:s miljökonferens i juni 1972, främst genom sin skrift om Tillväxtens gränser som publicerades i mars 1972. Skriften satte frågor om miljö, resurser och mänsklighetens överlevnad på den politiska agendan med hjälp av en massiv lansering i de medier som kontrolleras av oligarkin.

 

Skogsdöden

Om träd kunde gråta, är titeln på en bok av vetenskapsjournalisten Bo Landin från 1986. Han m.fl. aktivister medverkade till att det mot slutet av 80-talet piskades upp en hysteri om att skogen inom en kort tid var utdöende. Hotet mot skogen menade man, kom från försurande utsläpp från industri, kraftproduktion och bilavgaser som var både försurande och bidrog till marknära ozon. Hypotesen var att träden skadades direkt av kväveoxider och ozon i luften och via försurning av markerna som skadade rottrådarna.

Begreppet skogsdöd började användas i Tyskland redan i början på 1980-talet där man menade att skogen bara hade fem år kvar att leva. I Sverige var det främst på Västkusten som forskare och media pekade ut skador. Forskning som visade att hypotesen om försurningsskador på trädens rötter var fel negligerades av såväl miljöforskare som ansvariga politiker.

Opinionstrycket på politikerna från forskare och media blev stort och politikerna kände sig tvingade att ta fram snabba åtgärder. Det fanns inga långsiktiga data och ingen visste egentligen någonting men ändå upplevde politikerna att de måste göra något. En del åtgärder syftade därför mest till att bara visa opinionen att man tog frågan på allvar.

Idag vet vi att skogsdöden var en myt. Vi har mer skog än någonsin. Hotbilden mot skogen visade sig vara helt felaktig, träd har i alla tider blivit sjuka och dött av naturliga orsaker. Fältförsök genomförda av IVL där jag var engagerad i ledningen, täckte marken för att hindra det sura regnet gjorde ingen skillnad. Idag vet vi att markförsurning inte är orsak till skogsskador. En orsak till minskad tålighet mot stormar och salta vindar kan vara att vi i Sverige hade en statlig detaljstyrning av hur skogsbruket skulle skötas. Ensidiga monokulturer med lite naturlig blandskog gjorde skogen mycket mer sårbar, vilket bl.a. senare års stormskador är exempel på.

Vi borde i dessa dagar fyllda av miljölarm ta en titt i tidningsklippen från 80-talets slut. En närmast total konsensus kring larmet om skogsdöden visade sig vara fel. Likheten med klimatdebatten är bestickande. Oavsett hur allvarligt dagens klimathot är bör vi försöka hålla huvudet kallt och avstå från de verkningslösa symbolåtgärder som idag kostar samhället hundratals miljarder.

 

Ozonhålet

Sommaren 1984 upptäckte brittiska forskare att stratosfärens ozonskikt hade tunnats ut över Antarktis med 40 procent. Man upptäckte även lägre ozonhalter i andra delar av stratosfären. Arktis uppvisade också en mindre uttunning. Forskare hade trott att de utsläppta stabila freonerna (CFC) var ofarliga. Hypotesen var att dessa tros allt bröts ner av det starka UV-stålningen i stratosfären och frigjorde klorradikaler som de menade angrep ozonet. Freoner läckte ut från bland annat användning av avfettningsmedel, drivgas i flaskor och kylmedium i kylskåp.

Dessa upptäckter utlöste ett intensivt larmande från olika miljölobbygrupper och industriintressen. Politikerna svalde de skrämmande förutsägelserna om en epidemi av hudcancer, andra hälsoproblem och skador på djurlivet. År 1987 hade man trummat ihop en global konferens i Montreal som fattade beslut om att fasa ut freonerna där de användes. Forskarnas klimatmodeller pekade på att det kunde ta uppåt 50 år för ozonskiktet att återhämta sig. Det s.k. Montreal-protokollet trädde i kraft år 1989.

När så ozonhålet åter minskade redan efter några år berömde sig det politiska etablissemanget om att ha räddat världen undan en miljökatastrof. Efter ytterligare något decennium började det dock åter växa och många forskare menade att denna ozonuttunning till stor del var ett naturligt fenomen som växlade i takt med solaktiviteten och intensiteten i UV-strålningen. Många forskningsrapporter menar idag att man överskattat freoners roll vid uttunningen av ozonskiktet. Andra faktorer såsom vind, kyla, solaktivitet och förändringar i de allmänna vädermönstren över Sydpolen spelar förmodligen den största rollen.

Även detta miljölarm har kostat enorma belopp för forskning och för att byta ut fullt användbara kylanläggningar till sådana som kunde drivas med andra kylmedier. Forskning som kan grumla framgångssagan kommer naturligtvis inte att nämnas av vare sig politiker, stormedia eller miljölobbyn. Det är viktigt att framställa Montrealfördraget som en succé för global centralstyrning.

 

Ökenspridningen

Redan på 60-talet långt innan vi hade geosatelliter som kunde bevaka jorden utifrån, började idén om ökenspridning att på allvar etablera sig. Den framställdes som ytterligare ett allvarligt hot mot mänskligheten i samband med svåra tork- och svältkatastrofer i bland annat Sahelområdet. Jag vet inte hur många gånger jag hört Romklubbsordföranden Anders Wijkman skrämma med detta pseudoproblem.

I dagarna har Sveriges Radios Vetenskapens värld sänt ett reportage om detta falsklarm. Bilden som målas upp är att den sparsamma växtligheten i Sahel försvann och Saharas öken spreds med hög fart söderut. På den här tiden var det dock inte så lätt att få en överblick över storskaliga naturförändringar i avsaknad av spaningssatelliter. Men senare när sådana satelliter placerats ut fick forskarna tillgång till satellitbilder som visade att Saharas öken inte spred sig. Tvärtom krympte den.

Det här kan ju framstå som en god nyhet, men precis som med dagens klimatlarm möttes de positiva forskningsresultaten av fientliga och negativa reaktioner. Motståndet kom framförallt från FN-systemet som vill öka sitt överstatliga mandat och från utvecklingsländer i den så kallade G77-gruppen som bespetsat sig på biståndspengar från rikare länder.

Idag vet vi att jorden blir allt grönare beroende på att den stigande halten av koldioxid i atmosfären från 0,03% till 0,04% gör att det växer bättre och att växtligheten tål torka bättre. Ytterligare ett falskt larm på miljöområdet har förbytts i sin motsats.

 

Global uppvärmning

Larmen om global uppvärmning på grund av utsläpp av växthusgaser lanserades på allvar 1991 av Romklubben i deras skrift Den första globala revolutionen. Den lades till grund för FN:s miljökonferens i Rio år 1992 som leddes av den familjen Rockefeller och Romklubben mycket närstående Maurice Strong.

När vi bedömer klimatpolitiken och de tusentals miljarder som till ingen nytta hittills investerats i klimatåtgärder i västvärlden kan det vara bra att hålla i minnet alla dessa tidigare falsklarm som vi gått på och som lagts till grund för ett fullständigt sanslöst resursslöseri. Även om jag inte ifrågasätter att antropogen påverkan orsakar en viss global uppvärmning, så måste jag konstatera att de prognoser som FN lagt till grund för sitt agerande av alla observationer att döma är våldsamt överdrivna. Den mest observerbara effekten hittills av våra utsläpp av koldioxid och en liten uppvärmning, är att växtligheten och allt annat liv frodas och färre behöver svälta.

Ett av dellarmen i klimathypen är att den stigande koldioxidhalten skulle försura haven och skada korallrev och annat liv i haven. Påståenden om försurning är fel, det rör sig om en något reducerad alkalinitet. Jorden har under sin historia klarat av betydligt större fluktuationer i atmosfärens koldioxid utan problem för det havslevande. Sannolikt är en lite högre koldioxidhalt i havens ytvatten även gynnsamt för större delen av allt havslevande. Vad man dock borde ha betydligt större uppmärksamhet på är de 60.000 handelsfartyg som befar världshaven och som drivs med svavelhaltig bunkerolja. Ett enda fartyg kan släppa ut lika mycket försurande avgaser som flera miljoner personbilar. Men på det problemet kan inte FN och oligarkerna bakom lika lätt bygga sin New World Order, så problemet tystas ner.

Någon gång måste vi lära oss att vara mer eftertänksamma och kritiskt granskande när olika starka politiska och ekonomiska intressen försöker skrämma med miljökatastrofer. Om vi inte låter oss skrämmas till rädsla kan man inte suga ut våra samhällen på resurser lika enkelt som idag.