800px-Rural_landscape

Av Ingemar Ljungqvist

I januari i år släppte regeringen ett strategiskt dokument: Livsmedelsstrategin: Ett översiktligt dokument som skall tillgodose de olika intressen som finns inom födoproduktionen och strategin riktar in sig långt in i framtiden, till år 2030.  För att verkligen förstå sig på en sådan skrivning gick jag tillbaka till året 2004. Då släpptes en Offentlig utredning SOU:2004/77 med kodnamnet ”Snö, mörker och kyla”.  Den utredningen gick i korthet ut på att man skulle upplåta en tredjedel av Sveriges yta, från Älvdalen i söder upptill Kirunas raketfält i norr, dvs i stort hela Norrlands inland omfattande både skogslandet och fjällområdena, till vapenindustrins utveckling av flygplan, också förarlösa sådana, robot- och raketsystem, liksom terränggående militärfordon. De som fick ta området i besittning var enligt utredningen hela EU – det kom också att innefatta hela NATO.

Jag skrev om detta i 2000-Talets Vetenskap nr 4- 2004. Sara Lidman var en annan röst som då i sin sista bok ”Kropp och Skäl” varnade med orden: ”Konsten att ge bort ett land – utan att medborgarna märker det”.  Tyvärr var våra röster för få . Nu 13 år efter rapportens tillkomst kan vi bara konstatera hur NATO årligen utför gemensamma övningar i Norrlands inland utan knappt någon hänsyn till urinnevånarnas, samernas, rätt till frid i renkalvningens och renskiljningens säsongbundna livsrytmer.

Då 2004 reste vi också ett varningens finger för att ny modern vapenteknik inkluderande DU-vapen skulle testas (DU = utarmat uran) . Vad vi inte varnade för var kopplingen mellan militärstrategiskt utnyttjande av frekvensteknik som bedrivs på Eiscat-anläggningen i Kiruna och till exempel de försök som görs när man med strimlor av metaller som släpps ut i luftrummet får snöa ner över skog- och fjällområdena, i akt och mening att försvåra för fiendens radar att upptäcka drönarna.

Nu kom som sagt en ny utredning ut i början på 2017, signerad jordbruksministern Sven-Erik Bucht (s) som avhandlar livsmedelsstrategin. Men när vi läser den med ”Snö, mörker och kyla” i beaktande så blir det en kritisk läsning. Och vi försöker spana denna gång 13 år in i framtiden – istället för att invänta ett facit. I dagens Orwellska språkbruk talar man sig självklart varm för honnörsord som uthållighet, ekologiskt och öppna landskap. Man har också med samhälleliga termer som produktivitet, nya arbetstillfällen och tillväxt. Man nämner också med rätta att sedan åren efter EU inträdet så har Sveriges jordbruk rasar med bortemot 20 % i produktion. Hela bygder har förvandlats från jordbrukslandskap till granåker. Detta säger sig utredningen vilja råda bot på.

Men det här som raggen reser sig på oss. I varje utredning värt namnet försöker man göra jämförelser med andra länder som helst utmärker sig som goda exempel och föredömen. Det gör man inte i livsmedelsstrategin utan här ska man experimentera sig fram. Därför finns det inte en tillstymmelse till relevans för att de fina honnörsorden ska slå in.

När vi gör en snabb överblick över olika livsmedelsstrategier i Europa så är det två starka exempel som sticker ut och det är vårt grannland Norge och så Schweiz. Där har man faktiskt uppnått flera av honnörsmålen som man flaggar för, med levande landsbygd, uthålligt jordbruk, stor självförsörjningsgrad, flera livsmedel med hög kvalité etcetera. Där gör bönderna en hederssak av att producera livsmedel som i första hand ska tillfredsställa den egna befolkningens behov av näringsrika och hälsosamma matvaror.  Den ekonomiska beräkningen är av sekundär natur och mer ett mått på insatsen.  Maten i dessa länder blir i butiken dyr – men det får man igen flera gånger om genom positiva återverkningar på folkets hälsa, tillgången till en levande landsbygd med stora friluftsmöjligheter etc.

Det är bara en hake. Dessa två länder är inte med i EU. Därför borde det viktigaste kravet för Sveriges del om vår egne livsmedelsstrategi ska leda rätt att Sverige som ett första steg avlägsnar sig från EU – därför att EU i första hand är ett rikemansprojekt där penningen är målet – inte medlet.

Det senare har visat sig i några andra sentillkomna länder i EU, där just jordbrukspolitiken genomgått stora förändringar – eller står i begrepp att göra så. Från säker källa har vi erfarit att i exempelvis Polen har den amerikanska grisjätten Smithfield genom lobbyverksamhet fått de polska myndigheterna att införa tekniska formkrav som gör att det traditionella polska självägande bondesamhället inte längre kan försörja vare sig den polska befolkningen med fläsk eller att man kan exportera. Nu får de istället sälja ut och bli underleverantörer till Smithfield.

I en annan f.d. östblocksstat Rumänien har under de senaste 10 åren 40% av den produktiva jordbruksmarken köpts upp av utländska stora kapitalintressen.

I Ukraina har kuppregimen underkastats IMFs diktatoriska planer för ett jordbruk där man öppnar för massiva insatser av den amerikanska modellen med högförädlade GMO-produkter som kräver sin insats av kemikalier, vilket de första åren kan ge stora avkastningar – men som samtidigt helt förändrar strukturen på jordbruket. Ukrainas bönder protesterar.

I fallet Sverige kan vi i  livsmedelsstrategin finstilt se att samma grundinriktning ligger klar. Man öppnar för att stora aktiebolag kan köpa upp jordbruksarealer och förvandla bönderna till arrendebönder – eller varför inte statare. När det gäller användandet av GMO inom svenskt jordbruk är man i strategin återhållsam om själva ordet GMO, men man talar mycket om växtförädling och när man samtidigt från akademiskt och genforskningshåll, i sann Orwellsk anda, omdefinierar ordet GMO till att inte gälla de nya sorter som framtagits med crisper-crasp9 teknologi  så bör man resa varningsflagg. Redan nu har vi sett att det mångåriga motstånd som rått i Sverige mot GMO inom jordbruket börjar luckras upp. Sålunda har några av de stora mjölkintressenterna alltsedan 2014 accepterat att mjölkkorna kan få födas upp med kraftfoder där GMO-soja från Brasilien är en viktig beståndsdel. När det gäller grisuppfödning ligger starka finansiära intressen i startgroparna för att luckra upp GMO-motståndet också där.  De tidigare så starka rösterna för ett ekologiskt riktigt jordbruk får inte samma tillgång till MSM, och deras röster tystnar alltmer. En sådan röst är Gunnar Lindstedt som i sina avslöjande böcker om ”Olja” och ”Svart Jord” tidigt varnade för den utveckling som var på gång. Nu finner han det deprimerande att den svenska regeringen frivilligt viker ned sig för den agrobusiness – med stora globalistiska dollarförtecken – som ytterligare vill stärka sin makt. Tidigare har man försökt underordna bankväsendet och oljan som strategiska medel för sin makt.

Nu är det matens tur att vara ett strategiskt vapen för världsherravälde. I denna kampen har de pålitliga bundsförvanter i den svenska regeringen som med sin livsmedelstrategi går storbankerna till mötes genom att vidöppet sälja ut svenska åkerjordar. Detta är helt i linje med den oroväckande analys som William Engdahl gjort i sin bok ”Hotet mot Livet”. Det enda hoppfulla är att några andra världsaktörer på jordbruksområdet sagt ifrån när det gäller GMO: Både Ryssland och Kina betackar sig för dessa produkter. Och det gör också den danske grisbonden Ib Pedersen, som blev inbjuden till just Kina för att beskriva sina erfarenheter : http://almanova.eu/?s=ib+pedersen

Ingemar Ljungqvist, chefredaktör 2000-Talets AlmaNova