Som sjuttiofemåring tycker jag det är tillrådligt att hålla koll på tillståndet för mitt hjärta. En av de två vanligaste dödsorsakerna är nämligen någon form av problem med hjärta och blodkärl. Den andra är cancer. I våras var jag sålunda hos en kardiolog och kollade mitt hjärta. Enligt läkaren hade jag två problem som han ville sätta in kemiska preparat mot. Dels ansåg han att jag hade för högt blodtryck. Men det har jag alltid när någon läkare mäter det, medan det är högst normalt när jag själv mäter det i lugn och ro i hemmet. Denna typ av systematiska feldiagnoser inom vården har jag tidigare skrivit om här. Dels menade läkaren att jag hade ett livsfarligt högt värde på mitt LDL-kolesterol.

Det finns två typer av LDL kolesterol, stora fluffiga ofarliga partiklar och små täta LDL-partiklar. De senare kan associeras med åderförkalkning, vilket jag återkommer till. Om kardiologen varit väl påläst hade han kunnat konstatera att mitt LDL kolesterol sannolikt var den fluffiga typen eftersom jag hade en låg nivå på både triglyceriderna och sockret i blodet. Jag har heller aldrig haft kärlkramp, vilket är en annan indikation. För att förhindra åderförkalkning ville läkaren ändå att jag skulle börja ta statiner som sänker kolesterolnivån i blodet.

Vad orsakar åderförkalkning?

Forskarna är i stort sett överens om att åderförkalkning eller så kallade plack uppkommer som en följd av skador i form av sprickor i blodkärlens väggar. Kroppen försöker läka dessa med just små LDL-partiklar som bildar en sorts ”sårskorpa” över sprickorna (plackbildning). När dessa plack blir för tjocka täpper de till blodkärlet så att flödet hämmas. Om det skadade blodkärlet sitter i hjärtat, vilket de ofta gör, medför det försämrade blodflödet att man får kärlkramp till följd av att hjärtmuskeln får för lite syre. Om det sedan kommer en mindre blodpropp i flödet som fastnar i förträngningen, täpps blodkärlet till och en infarkt inträffar. Sitter blodkärlet i hjärnan orsakas en stroke. Båda tillstånden är livshotande.

Den simplaste slutsatsen som skolmedicinen dragit av dessa observationer är att de små LDL partiklarna är boven i dramat. Man har därför döpt LDL-kolesterol till det onda kolesterolet. Läkemedelsindustrin har givetvis sett en gyllene affärsmöjlighet. Man har utvecklat ett kemiskt preparat kallat statiner som sänker kolesterolnivån i blodet utan hänsyn till kolesterolets övriga livsnödvändiga funktioner. Olika statinpreparat introducerades i början av 1990-talet och har sedan dess med massiv marknadsföring blivit historiens mest sålda medicinska preparat räknat i pengar.

Skolmedicinens läkarkår har gått på marknadsföringen från Big Pharma, i tron att man med statiner kan förlänga patienternas liv. Idag står sålunda hundratals miljoner patienter över hela världen på statiner. Försäljningen har det senaste decenniet legat på ca 300 miljarder kronor per år. Studier som nu kommer fram visar inte på någon signifikant effekt på överlevnaden, däremot rapporteras rader av allvarliga biverkningar från statinbruket. Den kanske allvarligaste är att risken att utveckla diabetes-2 ökar med hela 46%. Därutöver är bl.a. muskelvärk och muskelförtvining vanligt förekommande biverkningar. Osäkra rapporter finns även om ökad riska att drabbas av cancer, något som dock kommer att visa sig först om några år p.g.a. den tid det tar för en cancer att utvecklas.

Skolmedicinen har nog tagit fel på hönan och ägget

Skolmedicinens slutsats att åderförkalkningen beror på LDL-kolesterol är egentligen uppseendeväckande obegåvad. Eftersom det alltid måste finnas LDL-kolesterol i blodet, hindrar man knappast plackbildning med att sänka halten. Tillräckligt mycket finns kvar för att plack skall bildas, om än något långsammare. Hade man besvärat sig att studera sambanden mellan blodkolesterol och livslängd hade man funnit att personer med högt (ej sjuligt högt s.k. hyperkolesterolemi) kolesterol är friskast och lever längst.

En långt mer begåvad analys hade varit att studera hur skadorna på blodkärlen uppkommer och vad som ligger bakom dem. En hypotes som stärks av forskning är att en viktig orsak kan vara C-vitaminbrist. Hypotesen finns även utvecklad här på bloggen kostdemokrati.

Det är sedan länge känt att kronisk brist på C-vitamin orsakar skörbjugg. Det manifesteras genom massiva blödningar i bl.a. tandköttet. Proteinet kollagen, som bygger blodkärlens väggar kan nämligen inte produceras utan C-vitamin. Vid C-vitaminbrist kan blodkärl försvagas och spricka och börja läcka. För att täta de sålunda uppkomna såren, sänder kroppen dit LDL partiklar som lägger sig som en sårskorpa och därmed bildar ett plack.

Skörbjugg inträffar hos människor, men det är okänt bland djur. Anledningen är att C-vitamin inte kan tillverkas i den mänskliga kroppen. Djur, till skillnad från människor kan syntetisera upp till 20 gram vitamin C dagligen och kan anpassa nivån efter sina behov. På detta sätt skyddar detta enkla näringsämne blodkärlen och kranskärlens väggar, vilket därmed säkrar deras styrka och elasticitet.

Forskare menar att aterosklerotiska plack således kan vara resultatet av subklinisk skörbjugg.

I industriländerna är idag den akuta C-vitaminbristen som orsakar skörbjugg sällsynt, eftersom vi tar tillräckligt med C-vitamin för att förhindra det. Vi får dock inte i oss tillräckligt för att säkerställa kroppens optimala behov. C-vitaminbrist har störst effekt på hjärt-kärlsystemet eftersom den destabiliserar blodkärlens väggar. Det utlöser utvecklingen av små sprickor och skador i väggen som måste repareras.

Kolesterol av lipoprotein molekyler som LDL utsöndras av levern för att laga den vaskulära skadan. Dessa fettmolekyler ackumuleras inuti kärlväggen. Om det fortsätter under lång tid, utlöses fettinsättningar med många biverkningar, som leder till bildandet av plack och så småningom täpper till blodkärlen. Behovet av biologisk reparation av blodkärlsväggen som försvagats genom långsiktig C-vitaminbrist kan således vara den främsta orsaken till utvecklingen av kärlplack.

Högt blodkolesterol kan leda till hjärt-kärl utfällningar endast när de förenas med förlust av integritet och funktionell svaghet av blodkärlsväggen, som utlöser behovet av dessa biologiska ”reparationer”. Det är därför vissa djur, såsom björnar, inte massivt dör av hjärtinfarkt trots det faktum att varje 100 ml blod innehåller ca 600 mg av kolesterol (600 mg/dl). De producerar C-vitamin i sina organ, vilket garanterar optimal kollagenproduktion och stabiliteten artärerna.
Slutsats

Jag känner en stark misstanke, att det inom något decennium kommer att visa sig att den omfattande statinförskrivningen, som skolmedicinen nu ägnar sig åt för att i onödan sänka blodkolesterolet hos hundratals miljoner människor, kanske blir tidernas största medicinska skandal. Resultatet kan bli att alla dessa människor utvecklar en rad andra metabola sjukdomar som en biverkan från statinerna. När detta inte längre kan sopas under mattan, kommer bubblan att sprick och skolmedicinens trovärdighet och anseende går förlorat.

Vi ser redan hur statinanvändningen efter år 2011 börjat falla ganska brant, sannolikt p.g.a. att patienterna blivit varse statinernas alla risker och bristen på positiva effekter. Bara i min trånga bekantskapskrets har jag minst ett dussin jämnåriga som slutat ta de statiner som deras läkare skriver ut. Ofta säger de inget till läkaren.

Så vitt jag som autodidakt kan se, är statinmedicinering enbart motiverad kortsiktigt för patienter som har en infarkthistorik, innan man hittat orsaken till patientens kärlskador och kunnat åtgärda den. När kärlhälsan är återställd kan man sätta ut statinerna även för denna kategori.

Kanske några gram C-vitamin i maten varje dag skulle få undergörande effekter på hjärt-kärlhälsan och bespara miljontals människor statinernas obehagliga biverkningar. Tillslut får kanske den dubbla Nobelpristagaren Linus Pauling rätt om att vi dagligen skall ta höga doser C-vitamin och alla de skolmedicinare som försökt förlöjliga honom får stå med skammen.  Självklart kommer Big Pharma och deras lobbyister att med näbbar och klor försvara sin guldkalv mot ett preparat som bara kostar 30 öre per gram och som inte kan patenteras.

Lars Bern