Moderaterna

Moderaterna har en tydlig historia som ett starkt nationalistiskt högerparti som betonade nationen, flaggan, kyrkan, försvaret och kungen. Bakom sig samlade partiet tidigare överklassen och övre medelklassen. Med den inriktningen ville aldrig partiet lyfta riktigt i opinionen, utan det stannade mellan tio och femton procent av väljarna. Detta ledde till en stegvis omorientering åt det liberala hållet för att locka fler väljare. Det medförde att man gradvis började acceptera globalismens program på punkt efter punkt. Därmed kunde partiet växa, men det kannibaliserade mest på Folkpartiet (numer Liberalerna) så något riktigt lyft blev det ändå inte. Man tog bara över Folkpartiets roll som Riksdagens näst största parti.

För att få riktig fart på partiet krävdes en total omorientering. Den orkestrerades fram i partiets styrelse under ledning av miljardären Gustaf Douglas som matchade fram Fredrik Reinfeldt och det man kallade Nya Moderaterna. Partiet övergav i praktiken nästan allt som det gamla högerpartiet en gång stått för, nationen, kyrkan och försvaret offrades och trots detta lyckades man hålla ihop partiet och vann tillsammans med Alliansen valet 2006 stort och Reinfeldt kunde bli statsminister. Under den nya ledningen omfamnade man globalismens samtliga punkter.

Tanken med Nya Moderaternas öppna gränser (eller skall man säga hjärtan) var att en stor invandring skulle bli ett sätt att underminera LO:s starka ställning och den s.k. svenska modellen som omhuldas av huvudmotståndaren socialdemokraterna. Man missbedömde dock på den folkliga reaktionen.

Allt hade säkert fungerat väl om inte SD dykt upp på scenen och börjat locka till sig många gamla väljare som inte längre kände sig hemma och som var flera av de gamla nationalistiska värderingarna trogna. Under trycket från detta missnöje har partiet nu påbörjat ett halvhjärtat återtåg, dock utan att ta steget fullt ut och ifrågasätta en värld som styrs av de globala företagen och bankernas intressen. Man förordar som tidigare en svensk anslutning till globalsiternas krigsallians NATO och glömmer att det kommunistiska hotet från Sovjetunionen upphörde 1991.

Partiets problem är att fler och fler börjat förstå att de globala företgsintressena inte sammanfaller med allmänhetens intressen. Man vill inte ge upp nationens intressen och kultur.

 

Centerpartiet

Centerpartiet har en tydlig historia som ett stark nationalistiskt och ofta rasistiskt parti med sina rötter hos lantbrukets folk i skepnaden av det gamla Bondeförbundet. Här kan man skönja band ända tillbaka till den gamla ståndsriksdagen. Till helt nyligen har man årligen på olika håll i landet marscherat med svenska fanor iklädda folkdräkter. För att fjärma sig från den ensidiga inriktningen på landsbygden och för att kunna locka nya väljare, bytte man 1957 till det intetsägande namnet Centerpartiet – mädchen für alles m.a.o.!

Partiets problem förblev trots namnbytet en stadig kräftgång på grund av lantbruksbygdens avfolkning. I sökandet efter en helt ny identitet som skulle kunna samla fler väljare har Centern därför varit ett tacksamt byte för globalisterna lobbyister. Framgången för de senare med att få in sitt program i partiet har varit över förväntan. Partiet har t.o.m. svängt från sitt starka stöd för alliansfriheten och förordar nu ett svenskt medlemskap i globalsiternas krigsallians NATO. De gamla bondeförbundarna vrider sig i sina gravar.

Centern har med hull och hår svalt hela agendan och borta är de fanbärande bönderna i sina folkdräkter. Fanor och folkdräkter har numer tagits över av Sverigedemokraterna. Partiets unga partiledare fantiserar om att öppna landet för alla och kan tänka sig ett Sverige med 30 miljoner människor. Hennes historielöshet gör att hon inte förstår varför arktiska länder som Sverige alltid varit glest befolkade. Här finns inte ens underlag för dagens 10 miljoner om vi drabbas av global missväxt som brukar inträffa varat hundrade till tvåhundrade år.

Dagens Centerparti går till val på en romantiserad globalistisk politik som inte har något gemensamt med partiets rötter.

 

Liberalerna

Frisinnade folkpartiet och Sveriges liberala parti fusionerades tillsammans med några andra mindre partier 1934 till Folkpartiet. Under andra världskriget intog Folkpartiet en mindre tyskvänlig och mindre rasistisk hållning än samlingsregeringen i övrigt. Motståndet mot inskränkningarna i de medborgerliga fri- och rättigheterna var starkast i deras riksdagsgrupp.

År 1944 valdes den då berömda nationalekonomen Bertil Ohlin till ny partiledare. Under hans ledning samlades religiösa och sekulära liberaler till att bli det största oppositionspartiet med över 20 %. Ohlin var en mästare på att hålla ihop de två grupperingarna. Direkt efter hans avgång grep dock de sekulära liberalerna makten i partiet vilket innebar att partiets tid som största borgerliga parti tog slut. Resultatet blev att de frisinnade grupperna senare bildade ett eget parti – Kristdemokraterna.

De inre motsättningar i det liberala lägret gav socialdemokraterna en oförtjänt respit under många år då de därför kunde behålla makten trots ett vikande väljarstöd. År 2015 bytte man namn till Liberalerna och valde ett erekterat manligt könsorgan som symbol, trots att man sa sig vara feministiskt – eller var det kanske just därför?

Dagens Liberalerna är det parti som mest helhjärtat har anslutit sig till globalismens politiska program. Man är beredd att gå mycket längre än övriga partier för att genomföra de stora företagens och bankernas agenda och ge upp ett flertal områden av nationell suveränitet till förmån för EU. Att en sådan politik omöjliggör ett fungerande folkstyre verkar man aldrig ha reflekterat över.

 

Kristdemokraterna

Partiet började sin verksamhet 1964 under namnet Kristen demokratisk samling och presenterade sig som ett socialkonservativt parti. Partiet lyckades dock först i början av 90-talet samla tillräckligt många av de frisinnade grupper som tidigare stötts ut ur Folkpartiet. Partiet kom in i Riksdagen 1991 och har senare bytt namn till Kristdemokraterna. Partiet har under hela sin tid i Riksdagen balanserat på den s.k. 4 procentgränsen och har räddats av främst moderata väljare som vid valen gett dem stödröster – jag känner flera.

Partiet har inte på någon avgörande punkt avvikit från globalisternas politiska program och man förordar trots sin kristna tro en svensk anslutning till krigsalliansen NATO.

 

Miljöpartiet

Miljöpartiet bildades 1981 då miljöfrågornas uppmärksamhet växte i opinionen, bl.a. i skuggan av larmen om skogsdöd till följd av försurning. Partiets tillkomst inspirerades av andra s.k. gröna partier som det tyska Die Grünen. Partiet kom in i riksdagen vid 1988 års val – vilket ansågs varit på grund av debatten om den säldöd som samma år orsakades av en virusinfektion som drabbat sälar i svenska vatten.  Partiet fick då 5,5 procent.

Partiet har profilerat sig som ett populistiskt parti med ofta utopiska plakatståndpunkter i miljöfrågor som främst varit ämnade att lockat unga och kvinnliga väljare. Partiet har på flera punkter oreflekterat valt att ställa upp på den globalistiska agendan. Man har bl.a. profilerat sig som ett parti som varit extremt positivt till globalismens öppna gränser och man har valt ut globalisternas satsning på den svagt underbyggda skrämselpropagandan om kliamtet som sin högst prioriterade fråga. Att denna propaganda har som främsta mål att skrämma opinionen till en ökad överstatlighet har inte besvärat partiet.

Dagens utan jämförelse allvarligaste hållbarhetsproblem med den metabola sjukligheten som dödar 40 miljoner i förtid varje år och förgiftningen av världens jordar har detta förmenta miljöparti sopat under mattan. Denna märkliga politiska blindhet för världens verkliga hållbarhetsproblem, har gjort partiet till något av globalisternas nyttiga idiot. Man är dock motståndare till en svensk NATO-anslutning.

Partiet togs 2014 in i den socialdemokratiska minoritetsregeringen som stödparti och har lyckats pressa socialdemokraterna till en rad symboliska kompromisser inom miljö- och migrationspolitiken som socialdemokraterna sannolikt helst varit utan. Samtidigt har man tvingats kompromissa bort en rad av sina plakatståndpunkter, vilket skapat ett djupt misstroende hos partiets väljare.

Fortsättning följer

Lars Bern