Av en obegriplig anledning enades man vid klimatmötet i Paris att jordens temperatur inte skulle tillåtas stiga över 2°C. Helst skulle man eftersträva att begränsa temperaturökningen till 1.5°C. Det är väsentligt att framhäva att temperaturökningen inte skall jämföras med dagens utan den som rådde vid industrialismens början kring mitten av 1700-talet under den lilla Istiden. Jämför vi med dagens temperatur reduceras ökningen med 1°C eftersom detta redan inträffat. I vilken utsträckning som den temperaturökningen beror på växthusgaserna kan inte bestämmas med någon större säkerhet. De flesta klimatforskare håller dock för troligt att det dominerande bidraget beror på växthusgasökningen. Men inget är absolut säkert. Man vet till exempel inte orsaken till lilla Istiden.

För att sätta Parismötet i ett sammanhang är det nödvändigt att jämföra med IPCC:s femte allmänna utvärdering (5th Assessment Report från 2014). Där framgår det tydligt att det enda scenario som skulle kunna garantera en uppvärmning på endast cirka 1°C måste motsvara experiment RCP2.6. RCP ( Representative Concentration Pathway) är ett sätt att beteckna belastningen av antropogena växthusgaser. RCP2.6 är ett tänkt scenario där 2.6 mäts i koldioxidekvivalenter med enheten Watt/m2 som man i modellexperimenten antagit skall gälla mot slutet av innevarande århundrade. I RPC2.6 har man till exempel antagit att växthusgasutsläppen når sitt maximum 2010-2020 varefter utsläppen kommer att minska väsentligt. Detta är nödvändigt då dagens antropogena växthusgasbelastning uppgår till cirka 3.1 Watt/m2.

Resultaten från experimenten med RCP2.6 visar att den sannolika globala uppvärmningen kommer att uppgå till 1°C (0.3°C – 1.7°C) jämfört med perioden 1986 – 2005. Denna uppvärmning skulle enligt klimatexperimenten mer eller mindre gälla för hela perioden efter 2045.

Även med en omedelbar insatt reduktion av växthusgaser finns det inga möjligheter att garantera att jordens uppvärmning kommer att hamna under 1°C och ännu mindre på 0.5°C om vi nota bene skulle basera detta på IPCC AR5. I vilken utsträckning som Parismötet och därmed avtalet byggde på IPCC är dock inte klart utan kan lika gärna vara ett politiskt önskemål som man ansåg var rimligt enkelt att förstå för allmänhet och media.

För att få mer klarhet i Pariskonferensens märkliga beslut bad man IPCC att genomföra en särskild studie för att bedöma konsekvenserna av att hålla jordens uppvärmning till de angivna värdena. På detta sätt gick man bakvägen. Man utgick från ett värde på en politiskt bestämd uppvärmning, varefter man bad IPCC att berätta vad detta skulle kunna innebära för jordens befolkning.  Detta redovisades för två månader sedan i en särskild rapport, IPCC1.5°C. Denna rapport var föremål för förhandlingar vid det nyligen avslutade mötet i Katovice i Polen.

IPCC-rapporten från oktober 2018 utmålar alla tänkbara hemskheter som kommer att inträffa om jordens temperatur stiger med ytterligare 1°C. Även en temperaturhöjning på 0.5°C är tillräckligt allvarligt med allsköns förfärligheter. Dit hör döende korallrev, utdöende däggdjur,  minskade insektsarter med mera, med mera. Inte minst kommer den arktiska befolkningen och djurvärlden att drabbas. Vidare utmålas en värld med allt värre stormar, översvämningar och våldsamma skogsbränder. Huruvida detta har någon robust vetenskaplig grund eller inte förefaller inte ha bekymrat rapportskribenterna än mindre alla passionerade journalister som knappast vet ett jota vad de pratar om.

Önskar man begränsa uppvärmningen till 0.5°C måste man oundvikligen minska utsläppen med 45% (relativt 2010) till 2030 och till noll år 2050. Eftersom en märkbar ökning inträffat mellan 2010 och 2018 (som dock inte beaktats i IPCC studien) blir det nödvändigt att reducera utsläppen ytterligare till hela 50% till 2030 det vill säga under de kommande 11 åren och nå noll-värden omkring 2045 i stället.

För att uppnå ett sådant klimatmål måste alla OECD länder eliminera samtliga sina utsläpp till 2030 och därtill måste världens övriga länder minska sina utsläpp med cirka 1/3. Med tanke på att världen för tillfället är i färd med att bygga hundratals (2.400 st till 2030 /red anm) nya kolkraftverk för att förse jordens befolkning med nödvändig energi hör ju knappast en sådan fossilreduktion hemma i verkligheten. (Kina räknas öka sina CO2-utsläpp med 4,7% i år/red anm.)

Önskar man hålla sig till det mindre krävande målet på 1°C uppvärmning så inser man likaledes att även dessa är ekonomiskt och tekniskt omöjliga att genomföra.

Några reflektioner

  1. Varför har klimatfrågan blivit så extremt högprioriterad i Sverige i ett land där ett varmare klimat snarare är gynnsamt än problematisk?
  2. Varför är det en mindre viktig fråga i länder som USA, Ryssland, Kina och Brasilien där klimatändringarna enligt alla studier är vida mer allvarliga än i Sverige?
  3. Orsaken kan ju knappast vara att Sverige har en högre vetenskaplig kompetens då denna i dag genomgående är mer avancerad i länder som USA, Ryssland och Kina.
  4. Är orsaken att Sverige ser sig som en utvald nation med ett särskilt globalt ansvar, något som de flesta länder saknar förmåga till?
  5. Det är inte heller den vetenskapliga kompetensen som är framträdande utan ett mycket starkt politiskt engagemang som hos den 15 åriga flickan Greta som sannolikt inte baserar sin oro och övertygelse på studier av atmosfärfysik.
  6. Har klimatfrågan blivit en del av en svensk identitet och ett element i att man ser sig som en humanistisk stormakt som vill rädda och frälsa världen?

Det som får det att framstå som exceptionellt patetiskt är att det ännu inte föreligger något som helst hot eftersom vädervariationerna inte är värre än de varit de senaste 100 åren, snarare mindre allvarliga. För detta behöver man bara studera tillgänglig väderstatistik som finna att läsa för alla på Internet.

Lennart Bengtsson, professor i dynamisk meteorologi

Bengtsson är Sveriges mest meriterade forskare inom klimatområdet.

Detta är en krönika som återpublicerats från Det Goda Samhället.