Från vännen Göran Sjöberg har jag fått en nyårskrönika på samma tema som det jag skrev igår som inspirerat mig till vissa reflexioner.

DNA är ett verktyg inte en ritning

Min övertygelse är att detta med genteknik är mycket mer komplicerat än vad många forskare tycks förstå. Det gäller såväl alla etablerade cancerforskare som hängt upp sig på att cancer är en sjukdom orsakad av genskador i cellernas DNA, som växtförädlande forskare som tror sig om att kunna förutse resultatet av sina geninplantat.

Den första hypotesen rörande uppkomsten av cancer lanserades av den tyska forskaren David Paul von Hansemann i slutet av 1800-talet. Den brukar benämnas den Somatiska Mutations Teorin (SMT) och var baserad på den lätt observerbara skillnaden mellan en frisk och en cancerogen cell. Hansemann upptäckte att kromosomerna i den friska cellen var välordnade medan de i cancercellen befann sig i kaos. SMT-hypotesen går ut på att en mutation som inträffat i en cellkärnans DNA skapar kaos bland kromosomerna och att det ändrar karaktären på cellen från frisk till cancerogen. Den etablerade cancerforskningen har snöat in på SMT-hypotesen med tron på kausalitet mellan ett skadat DNA och utvecklingen av cancerogena egenskaper. Det har satt djupa spår inom forskningen ända fram till idag.

Mycket talar för att SMT-hypotesen är fel och att den lett in cancerforskningen i en återvändsgränd. Ni kan läsa mer om detta i boken Den Metabola Pandemin. Senare tids forskning tyder på att cancer börjar med störningar i cellernas metabolism och att genskadorna mest är en sekundäreffekt. En av förklaringarna till att forskarna hamnat på fel spår är att man ser cellens DNA som en detaljerad ritning för att bygga nya celler. Mycket talar dock för att detta synsätt är fel, man skall nog snarast se cellens DNA som ett verktyg för att bygga nya celler och verktyg kan ställas in olika. Det innebär att hur cellen formas av sitt DNA beror mycket på hur omgivande faktorer ”ställer in verktyget” vilket kan leda till helt olika resultat.

Samma resonemang kan givetvis även föras när det gäller genmanipulation av olika grödor. Det finns ingen garanti för att resultatet blir det förväntade om man hämtar gener från andra organismer och transplanterar dem i ett utsädes DNA. Även här kan genverktyget ge olika oförutsedda resultat beroende på oförutsedda yttre omständigheter. Konsekvenserna av detta har forskarna idag ingen möjlighet att förstå, varför försiktighetsprincipen tills vidare bör tillämpas på GMO-tillämpningar inom växtförädlingen.

Göran Sjöberg skriver:

Pandoras ask

Den grekiska mytologin innehåller en hel del intressant material, inte minst de många talande ”moraliska” metaforerna. Pandoras ask är en av de mer kände av dessa metaforer vilket inte hindrade mig att inse mina begränsade kunskaper om den grekiska mytologin och att jag därför använde vårt internet för att friska upp minnet kring detta begrepp och finner då följande:

”Epimetheus hade varnats av sin bror Prometheus att inte ta emot någon gåva från Zeus, men blev förälskad i Pandora och tog henne till slut till hustru. Pandora hade med sig en ask som hon fått av Zeus och som hon aldrig fick öppna.

Epimetheus och Pandora levde lyckliga tillsammans en tid, men till slut gav Pandora efter för sin nyfikenhet och öppnade asken. Det visade sig att den innehöll en mängd olyckor och sjukdomar som flög ut över världen. När Pandora förskräckt stängde asken hade nästan hela dess innehåll redan flugit ut. Det enda som fanns kvar på botten av asken var hoppet.”

Anledningen till mitt nyvaknade intresse för Pandoras Ask är en nyutgiven intressant bok som jag just läst. (Det är oftast sådana böcker som inspirerar mig till att skriva krönikor.) Boken har den talande titeln ”Pandora’s Potatoes; The Worst GMOs” skriven av den forskare, Caius Rommens, och det var han som utvecklade GMO-potatisen men som till slut ångrade vad han hade ställt till med.

Som med all forskning, skulle jag vilja säga, är det mycket lätt att som aktiv deltagande forskare bli förblindad av sin egen verksamhet och detta tror jag gäller för de flesta som är aktiva inom forskning och inte minst GMO-forskningen. För några år sedan (2015) blev jag själv intresserad av denna forskning och blev då chockerad av min tidigare okunnighet kring detta område. Detta chocktillstånd verkar jag tyvärr hamna i varje gång jag dyker ned i något nytt kontroversiellt område idag, klimatfrågan är typisk men det är inom många områden, inte minst de medicinska, som jag upplevt detta.

När det gäller GMO var det framför allt en väldokumenterad bok skriven av en jurist som efter ett omfattande forskningsarbete avslöjade de olagligheter som låg bakom FDAs godkännandet av GMO i USA trots protester från FDAs egna vetenskapsmän. Protesterna från dessa vetenskapsmän berodde på att de förstod att de just stod inför en ”Pandoras Ask”. Boken jag då läste heter ”Altered Genes – Twisted Truth” skriven av Steven Druker och jag blev då rent förfärad av det Druker avslöjade om GMO. Det gick så långt att han tillsammans med andra vetenskapsmän stämde FDA på grund av den olaglighet som fanns dokumenterad, Druker var ju jurist själv. Jag skrev två krönikor hos Annika Dahlqvist med anledning av Drukers bok.

http://annikadahlqvist.com/2015/05/05/gmo-en-vagran-att-titta-i-vetenskapens-teleskop/

Medan Druker ger ett övergripande perspektiv på GMO, dock med konkreta exempel på GMO-katastrofer, erbjuder ”Pandora’s Potatoes; The Worst GMOs” initierade inblickar i just hur olika farliga kemiska ämnen har introducerats som ”biverkningar” hos GMO-potatisen.

Drivkraften bakom utvecklingen av denna GMO-potatis var att man bland annat ville ”tysta” den gen som gav upphov till de mörka fläckarna när potatis skadas på något sätt, t.ex. genom omild behandling eller när man skär upp potatisen. Sådan ”GEN-tystnad ” kan man idag åstadkomma med avancerad genteknik och man lyckades också skapa en potatis som inte hade några mörka fläckar trots ”misshandel”. Problemet är dock att brunfärgningen innehåller ämnen som är ett sätt för potatisen att försvara sig mot fortsatta angrepp vilket betyder att de bruna fläckarna knappast är nyttiga att äta. Vad som hänt i GMO-potatisen är dock inte att de giftiga ämnena försvunnit efter skador men dock själva mörkfärgningen. Man ser inte längre att potatisen är skadad. I klartext betyder detta att man inte längre behöver vara lika försiktig vid hanteringen av potatisen men detta gör knappast att potatisen blir nyttigare trots att man inte längre ser några skador.

Dessutom innebär all genmanipulering att det förutom en specifik tyst gen uppstår ”oreda” i genomet och att man inte har en aning om vad denna oreda kan föra med sig. Man vill så gärna tala om ”precision” inom GMO-tekniken medan man i själva verket bara inte förstår kopplingarna mellan de specifika DNA-sekvenserna och verkningarna i vår fysiologi eller de metabola konsekvenserna och vad man därför ställer till med genom ”manipuleringen. Både Druker och Rommens är väldigt tydliga på den här punkten.

Vid ett tillfälle kommunicerade jag en hel del med Sveriges mest framstående GMO-förespråkare – Stefan Jansson.

https://www.umu.se/personal/stefan-jansson

Vi var dock tvungna att upphöra med vår kommunikation efter ett tag eftersom vi båda två insåg att vi hade helt olika uppfattning om vad ”vetenskap” innebär och att man enligt Jansson kunde vara vetenskaplig trots att man bevisligen inte vet vad vad gentekniken kan ställa till med på sikt.

Göran Sjöberg

 

Gott Nytt År önskar Lars Bern