Jag hittade häromdagen en ett år gammal studie av behandling av högt blodtryck hos äldre som tagits in för sjukhusvård. De slutsatser som drogs i studien bekräftade återigen att skolmedicinen alldeles för ofta sätter in medicinering för att sänka blodtrycket hos patienter. Jag reagerade på detta eftersom jag själv råkade ut för exakt detta när jag för tre månader sedan behandlades på sjukhus för en infektion i ena njuren. Jag informerade läkarna om att jag inte hade högt blodtryck och att det blodtryck de uppmätte på sjukhuset måste vara tillfälligt och ha med min akuta åkomma att göra. Ändå insisterade man på att jag skulle ta ett preparat som de skrev ut (amlodipine). Självklart avstod jag att ta pillren och snart var mit blodtryck normalt igen.

Forskarna bakom studien skriver att bland äldre som tagits in för sjukhusvård för annat än hjärtkärlproblem, så innebar inte intensifierad förskrivning av blodtryckssänkande preparat någon minskning av hjärtkärlproblem eller förbättrat blodtryck inom ett år. Däremot ökade risken för nytt intag på sjukhus och andra allvarliga negativa effekter inom 30 dagar.

I min bok Den Metabola Pandemin har jag ett avsnitt om överförskrivningen av blodtryckspreparat som jag återger här. I boken finns rikligt med källhänvisningar för den som vill fördjupa sig.

Skolmedicinens rutiner för behandling av högt blodtryck är ett typiskt exempel på interventioner som styrts av industriintressena mer än av vad som är bäst för patienterna. Idag drar läkemedelsindustrin in hundratals miljarder kronor årligen på försäljning av blodtrycksmediciner, varav jag törs säga att de flesta är helt onödiga och ibland akut farliga och/eller cancerogena.

Ordföranden i RMH Ralf Sundberg har i sin bok om forskningsfusket skrivit om, att vi inte kan vara säkra på alla blodtryckssänkande mediciner verkligen räddar liv. En doktorsavhandling 2007 på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg, tyder på att t.ex. betablockerare inte har den effekt de ordinerats för, utan kanske den motsatta. Den visade nämligen att personer som behandlats med betablockerare hade 30% ökad risk att få diabetes, vilket just orsakar kärlkomplikationer, som läkemedlet syftar till att undvika! En annan studie visade att betablockerare inte ledde till en minskad risk att dö.

Den gamla kunskapen är att blodtrycket ökar med stigande ålder. Det är därför osannolikt att ett uppmätt måttligt förhöjt blodtryck alltid representerar en sjuklig process. Det är snarare en anpassning till kroppens behov. Exempelvis kan åderförfettning av halsens pulsådror leda till att blodflödet till hjärnan riskerar att försämras. Detta leder till att kroppen ökar blodtrycket för att säkra blodflödet till vårt viktigaste organ – hjärnan.

USA:s förändring av övre gränsen för diagnosen högt blodtryck från den länge vedertagna över 160/100 mmHg till 140/90 mmHg, innebar en ökning av amerikaner som diagnosticerades med högt blodtryck med krav på medicinering från 39 miljoner till 52 miljoner. Senare års nya rekommendationer att sänka gränsen för behandling ytterligare till 130/80 mmHg, har adderat ytterligare 31 miljoner amerikaner som diagnosticeras med högt blodtryck. Denna ändring har starkt ifrågasatts av tyska forskare. Nästan alla dessa människor ordineras sannolikt att ta ett helt batteri av olika blodtryckssänkande piller med en rad allvarliga biverkningar och risker. Innan jag själv begrep bättre, stod jag på fyra olika blodtryckssänkande preparat, varav ett (amlodipine) som i en aktuell studie kunnat knytas till ökad risk för plötsligt hjärtstopp. Biverkningarna var generande, de ledde bl.a. till att jag kunde sitta och snarka vid möten med andra människor.

När det gäller högt blodtryck borde det finnas olika gränsvärden för medicinering beroende på ålder. Att som ofta sker, sätta in ett flertal blodtryckssänkande preparat på en gammal människa kan få olyckliga konsekvenser. För att hjärnan ska få tillräcklig syretillförsel behöver sannolikt många gamla med stela blodkärl ett lite högre blodtryck än en ung människa. Många fatala fallskador med brutna lårbenshalsar, höftfrakturer och brutna nyckelben bland äldre p.g.a. svimningsanfall, skulle sannolikt kunna undvikas om man accepterade ett högre blodtryck utan att medicinera (något som forskarna i den nämnda studien även funnit). Det skulle inte heller förvåna om för lågt blodtryck hos äldre ökar risken för demensutveckling. Hjärnan får helt enkelt för lite syre.

Förr i världen hade vården som tumregel att det högre så kallad systoliska blodtrycket inte skulle överstiga hundra plus patientens ålder i mmHg. Det fanns antagligen en del goda skäl för detta, men det gav inte läkemedelsindustrin tillräckligt stora intäkter, så nu står miljontals gamla som inte har ett blodtryck som en 20-åring på en massa piller som sannolikt orsakar mer skada än nytta. I stort sett halva USA:s befolkning medicineras idag mot högt blodtryck.

Överläkaren Robert Saunders vid ett amerikanskt sjukhus hade en patient som mådde bra och kunde hållas på trycket 140/80 med förhållandevis harmlös diuretika. Hon höll på att dö av bieffekter när han satte in moderna mer potenta blodtrycksänkare för att få ner hennes tryck till den nya standarden på en 20-årings nivå – 120/80. Andra läkare bekräftar att sänkningen till den nya standardnivån kommer att orsaka allvarliga biverkningar hos patienter över 40 år. De pekar på otillräckligt tryck, svimningsanfall, elektrolytstörningar och njurproblem. Det ligger nära tillhands att även befara ökad demenssjuklighet när äldres hjärnor får en försämrad blodförsörjning.

Till bilden av vårdens kriterier för behandling, skall läggas metoderna för att fastställa en patients blodtryck. De är ytterst diskutabla och medför troligen en omfattande och systematisk överdiagnostisering. Många personer som kommer till en läkarmottagning är stressade och nervösa inför situationen, varför sannolikheten är stor för att blodtrycket tillfälligt stiger över vad man normalt har. Det har t.o.m. ett namn inom vården – vitrockshypertoni. Det vanliga sättet att mäta blodtrycket manuellt innebär därtill stor risk för felmätning. Det leder till att patienter som kanske har normalt blodtryck sätts på preparat som sänker det helt i onödan och leder till blodtrycksfall senare när man är hemma i lugn och ro. Det kan få allvarliga konsekvenser. Många av de blodtrycksmediciner som används ger ju därutöver en rad mer eller mindre allvarliga biverkningar som jag nämnde tidigare.

Här talar jag av egen erfarenhet. Senast jag var på en hälsoundersökning uppmätte läkaren ett systoliskt blodtryck på över 170 mmHg, vilket är i högsta laget. När jag senare hemma i lugn och ro mätte blodtrycket var det systoliska helt normalt väl under 130 mmHg.

När jag påpekade för den undersökande läkaren att hans mätning sannolikt var påverkad av stundens allvar och därför gav fel resultat, ville han sätta in en så kallad dygnsmätare som följer blodtrycket ett helt dygn. Jag har även prövat det tidigare, med katastrofalt höga avläsningar och förstörd nattsömn. När jag har en dygnsmätare på mig, går jag nämligen hela tiden på helspänn och väntar på att den plötsligt ska börja pumpa, och får då sannolikt automatiskt en förhöjd stressrelaterad avläsning. Denna min observation känner man väl till inom vården, men ändå fortsätter man att göra dessa diskutabla felmätningar och motiverar blodtrycksmedicinering med dem.

Som fysiker har jag lärt mig att en av de viktigaste faktorerna man måste ta hänsyn till vid vetenskapliga mätningar, är hur själva mätförfarandet påverkar mätobjektet. Det verkar vara något som är okänt inom den skolmedicinska vetenskapen.

Den enda hållbara metoden för att fastställa en persons normala blodtryck är att patienten uppmanas att köpa eller låna en blodtrycksmanschett och göra en rad egna mätningar i lugn och ro i hemmet. Om trycket då visar för höga värden kan det vara aktuellt att överväga någon form av intervention. Men inte ens i detta läge ska man börja med att ta blodtryckssänkande kemikalier med alla dess ofta farliga och obehagliga biverkningar.

Den första åtgärd som ansvarig läkare borde ordinera vid en blodtrycksdiagnos är ändrad kost med minskning av socker och andra lättförbrända kolhydrater och en rekommendation att dagligen t.ex. dricka ett glas nyttig rödbetsjuice. Denna intervention sänker blodtrycket den naturliga vägen utan biverkningar, samtidigt som man därutöver får i sig en lång rad andra nyttiga näringsämnen och undviker flera andra metabola störningar.

Först sedan man misslyckats den naturliga vägen bör man överväga försiktig medicinering. Om man skulle följa min rekommendation, skulle antalet patienter som står på blodtryckssänkande preparat säkert minska till en bråkdel av dagens och industrin skulle årligen tappa miljardintäkter.

 

Lars Bern

 

Om ni vill fördjupa er ytterligare i ämnet kan ni läsa boken ”Den Metabola Pandemin”. Om ni vill stödja Riksföreningen för Metabol Hälsa ekonomiskt, har ni möjlighet att göra det genom att antingen bli stödjande medlem i RMH eller att donera till föreningen. Alla medel som flyter in går oavkortat till vår ideella verksamhet. De enda betalningar som går till engagerade personer är en liten blygsam lön till den kvinna som sköter medlemsregistret och till betalning av reseutlägg och andra direkta omkostnader i arbetet mot kvitto. Styrelsen jobbar helt ideellt.

Föreningen kan ta emot bidrag på följande konton:

Bankgiro:     195-1607

Swish:           123 270 0441