Paul Craig Roberts
1945 kom USA ut ur ett världskrig med den enda intakta industriella ekonomin i världen (även den svenska). De brittiska, europeiska, sovjetiska och japanska ekonomierna låg i ruiner. Kina och resten av Asien, Afrika och Sydamerika hade outvecklade ekonomier, senare omdöpta till tredje världens ekonomier. Dessutom hade USA de flesta av världens guldreserver. President Franklin D. Roosevelt hade använt andra världskriget för att förstöra Storbritanniens kontroll över internationell handel och det brittiska pundet som världens reservvaluta. USA tvingade upp det brittiska systemet med handelsförmåner och det påtvingade Bretton Woods-avtalet gav USA dessa roller.
Fyra års krigsproduktion gav USA en stor, disciplinerad och skicklig arbetskraft, och konsumentbrist i krigstid gav enorm uppdämd konsumentefterfrågan för att driva efterkrigstidens ekonomis tillväxt. Jobben var rikliga och USA:s realinkomster ökade kraftigt på 1950-talet och in på 1960-talet.
Men sedan började det gå snett. President Johnsons program för ”vapen och smör” (Vietnamkriget och ”Great Society” välfärdsutgifter) resulterade i en spridning av amerikanska dollar som så småningom tvingade president Nixon att stänga guldfönstret och avsluta utländska centralbankers rätt att lösa in sina innehav av amerikanska dollar för guld. Dessutom började den keynesianska makroekonomiska politiken för efterfrågestyrning bryta samman. Höga marginalskatter resulterade i svagare utbudsökningar till ökad aggregerad efterfrågan. Expansiv penningpolitik drev upp konsumenternas efterfrågan, men höga skattesatser begränsade utbudssvaret, vilket kulminerade i ”stagflationen” under president Carters administration.
President Reagans ekonomiska politik på utbudssidan botade stagflation och den försämrade ”Phillips-kurvan” -avvägningen mellan inflation och arbetslöshet, och den reala ekonomiska tillväxten återupptogs under 1980-talet och in i Clinton-åren, en administration som piggy-backade på Reagans framgång.
Men under det sista decenniet av 20-talet blev det värre. Framgången för Reagans och Margaret Thatchers ekonomiska politik skapade ett alltför stort förtroende för oreglerade fria marknadsekonomier. I USA upphävdes Glass-Steagall Act, som separerade kommersiell från investeringsbank och hade tjänat landet väl sedan 1933. Federal Reserves ordförande Alan Greenspan och Clinton Treasury hävdade att ”marknaderna är självreglerande”. Upphävandet satte igång finanskrisen 2008 som startade den största och längsta penningtrycksaktiviteten i USA i historien. Federal Reserves balansräkning ökade med 8,2 biljoner dollar när Fed tryckte pengar för att köpa upp storbankernas oroliga investeringar för att hålla bankerna solventa. Den massiva ökningen av penningmängden gick främst in i priserna på aktier, obligationer och fastigheter, vilket dramatiskt försämrade inkomst- och förmögenhetsfördelningen i USA och skapade enprocenten. År av att pumpa upp finansiella tillgångar och fastighetsvärden med penningskapande har lämnat Federal Reserve idag i en osäker position nu när Covid-låsningar och ekonomiska sanktioner mot Ryssland har brutit leveranskedjorna och orsakat brist som höjer priserna. Fed försöker övervinna utbudsproblem genom att meningslöst höja räntorna, vilket hotar den finansiella rikedom som skapas av år av kvantitativa lättnader. Samtidigt driver sanktionspolitiken länder bort från dollarn vilket så småningom kommer att minska dess värde och därmed tvinga Fed att välja mellan aktiemarknaden och dollarn.
Sovjetkollapsen 1991 jämfört med amerikansk framgång var en ännu värre utveckling. Det övertygade Kina och Indien om att kapitalistiska marknader, inte socialistisk planering, var vägen till ekonomisk framgång. Båda länderna med sina stora underutnyttjade arbetskrafter öppnade sig för utländska investeringar. Detta påskyndade eran av ”globalism” eller jobb offshoring. Amerikanska tillverkningsföretag, under press från Wall Street av uppköp om de inte ökade sina vinster genom att flytta sin tillverkningsverksamhet utomlands där arbetskraft var billigare, övergav sina arbetsstyrkor och deras samhällen och började tillverka utomlands de produkter de marknadsförde i USA. Detta separerade amerikanernas inkomster från produktionen av de varor och tjänster som de konsumerade och demonterade stegen för uppåtgående rörlighet i USA som hade uppförts av en livlig tillverkningsekonomi.
Amerikanska ekonomer med bidrag från Wall St och offshoring-företagen producerade ”studier” som påstås visa att det var bra för Amerika att förlora sin höga produktivitet, höga mervärdesjobb och för amerikanska samhällen att förlora sin skattebas. Tillverkningsjobb förringades som ”smutsiga nageljobb”, och arbetskraften lovades bättre, högre betalande, högteknologiska jobb. Dessa studier och löften utgör den sämre sortens skräpekonomi.
En studie av en akademiker i Dartmouth, Matthew J Slaughter, drog slutsatsen att offshoring av amerikanska jobb, det vill säga genom att ge dem till utlänningar, skapade dubbelt så många amerikanska inhemska jobb som jobb för utlänningar. Han kom inte fram till denna slutsats genom att konsultera BLS lönejobbsdata eller BLS Occupational Employment Statistics. I stället mätte han tillväxten av den amerikanska multinationella sysselsättningen och tog inte hänsyn till orsakerna till ökningen av den multinationella sysselsättningen. Amerikanska multinationella företag förvärvade många befintliga mindre amerikanska inhemska företag, vilket ökade den multinationella sysselsättningen men inte den totala sysselsättningen, och många amerikanska företag etablerade utländsk verksamhet för första gången och blev därmed multinationella företag, vilket ökade sin befintliga amerikanska sysselsättning till multinationell sysselsättning.
2006 använde Michael Porter, en Harvard-professor, en presskonferens för att hypa fördelarna med globalism, det vill säga offshoring av amerikanska jobb. Hans rapport till rådet för konkurrenskraft visade felaktigt att amerikanerna gynnades av att ge sina jobb till asiater och mexikaner. Han gjorde detta genom att betona USA: s ekonomiska resultat under en 20-årsperiod. Eftersom jobb offshoring var relativt nytt gick 20-årsperioden hela vägen tillbaka till Reagan 1980-talet.
Jag skulle kunna fortsätta att utförligt presentera de falska påståenden som används för att blockera motståndet mot USA:s förlust av sin framstående tillverkningsstatus. Idag 16 år efter Porters löfte om bättre jobb har tidigare välbetalda amerikanska tillverkningsarbetare lågavlönade detaljhandelsjobb på Walmart och Home Depot. Deras sjukförsäkring och pensionsförmåner försvann med deras tillverkningsjobb. Faktum är att amerikanska ekonomer idag antingen är engagerade i att skriva propaganda för sina välgörare eller så spelar de spel i sina professionella tidskrifter som modellerar scenarier som inte finns i den verkliga världen.
En annan katastrofal konsekvens av upphävandet av Glass-Steagall är den acceleration det gav till finansialiseringen av ekonomin som hade smygit sig på oss i årtionden. En finansialiserad ekonomi är en där finanssektorn har lyckats få de flesta konsumentinkomster som är engagerade i att betala räntor och avgifter på skulder – hypotekslån, bilbetalningar, kreditkortsbetalningar, studielån – vilket lämnar lite för att driva ekonomisk tillväxt med utgifter för nya varor och tjänster. Många människor lever på sitt kreditkort och betalar bara minimibetalningen när saldot växer med sammansatt ränta.
Enligt en Federal Reserve-studie för några år sedan kan 40% av de amerikanska hushållen inte samla in 400 dollar kontant utan att sälja personliga tillgångar som TV-apparater, mobiltelefoner, kläder eller pantverktyg.
Den fulla omfattningen av den överskuldsatta amerikanska ekonomin, och här inkluderar jag inte statsskulden, kan förstås genom att gå tillbaka till 1945 där denna uppsats började.
Michael Hudson rapporterar att 1945 var husägarnas eget kapital i de fastigheter som de var intecknade på 85%. Idag har husägarnas eget kapital i sina fastigheter sjunkit till 33%.
Dessutom har det amerikanska bostadsägandet minskat från 70% till 63% som ett resultat av president Obamas politik att rädda de ekonomiska bedragarna som var ansvariga för kraschen 2008, samtidigt som de utestängde sina offer.
En gång för länge sedan var det demokratiska partiet ärligt. Partiet försökte skydda den amerikanska södern från invasion för sin vägran att på söderns bekostnad finansiera kostnaden för nordlig industrialisering. Som nord såg det var det syds ansvar att betala den tull som skulle skydda den nordliga industrin från Storbritanniens bättre tillverkade och billigare produkter.
Fram till 1965 fortsatte demokraterna att försöka skydda arbetarklassen. De antog en invandringsräkning som har översvämmat Amerika med invandrare från tredje världen som är främmande för vår kultur och vars antal undertrycker lönerna. Samtidigt antog demokraterna en civilrättslag som i sig inte tillät preferens för ”föredragna minoriteter”, men användes för detta ändamål av Alfred W. Blumrosen, efterlevnadschef för EEOC. Blumrosen resonerade att han kunde stå civilrättslagen på huvudet och kräva de förbjudna raskvoterna, eftersom de federala domstolarna traditionellt sedan 1930 -talet ”skjutit upp till tillsynsmyndigheten.”
Raspreferenser för ”föredragna minoriteter” har utvecklats till de aristokratiska rättigheterna i en annars svunnen tid. Idag i västvärlden har ”föredragna” folk som svarta och sexuella perversa särskilda skydd som inte sträcker sig till vita heterosexuella personer. En vit person som motsätter sig verbal eller fysisk aggression av en svart förklaras rasist. En vit kvinna som anklagar en svart för våldtäkt riskerar att gripas för ett hatbrott i de skandinaviska länderna och Tyskland. I det som en gång var Storbritannien har en vit brittisk medborgare gripits av vit brittisk polis för att ha lagt om ett meme som visar ogillande av den ständigt växande samlingen av sexuella perversa. https://reclaimthenet.org/uk-police-lgbt-flag-arrest-social-media/
Idag i västvärlden är situationen denna. Västländernas etniska sammansättning är under hård attack av de vänsterliberala elementen i deras egen etnicitet. Rättigheterna för befolkningens etniska bas upphör att existera när det gäller yttrandefrihet och rättssäkerhet. Människor får sparken för att de använder könspronomen. Forskare sägs upp för att ha utmanat en falsk förklaring. Människor tvingas acceptera brott mot Nürnberglagarna. Varthelst en person vänder sig för information ligger media.
Detta är en hopplös situation för västvärlden. När medvetenheten sprider sig långsamt men gradvis bland de etniska befolkningarna i väst att deras regeringar är emot dem, börjar de etniska majoriteterna inse att de är måltavlor för bortskaffande. Några av fransmännen har insett detta, och även bönder i Holland och Italien. När den etniska sammansättningen i ett land inser att regeringen inte representerar dem utan representerar deras fiender, utvecklas en revolutionär situation. Allt som möjligen kan rädda den västerländska civilisationen är revolution över hela fronten. Hela regeringarna och de särintressen som de företräder måste störtas. Annars står vi inför institutionaliserat tyranni och ekonomier går till förmån för En procent.
Paul Craig Roberts
anthropocene 