Krönika baserad på en fri översättning av en text skriven av Davor Slobodanovich Vuyachich

I väst finns nästan ingenting kvar av den klassiska uppdelningen av politiska partier och rörelser i vänster- och högerpartier. Om vi skulle bedöma det politiska livet i länderna i det kollektiva väst enbart på grundval av de politiska partiernas konkreta aktiviteter som växlar i årtionden på scenen i den politiska teatern och vid makten, skulle vi ge rätten till alla de politiska teoretiker som gillar att spekulera om ”ideologiernas död” likt Herbert Tingsten gjorde redan på 60-talet. Låt oss ta det brittiska Labourpartiet och det konservativa Torypartiet som exempel. Båda partierna är placerade i mitten av det politiska spektrumet, mycket nära varandra, även om Labourpartiet ligger på mitten-vänster och Tory på mitten-höger. Det allmänna intrycket är dock att deras officiella ideologiska positioner är mer en fråga om folklore och tradition än verklig ideologisk praxis. I verkligheten överlappar de politiska idéer som dessa två partier står för i en sådan utsträckning att det har blivit mycket svårt för välinformerade brittiska väljare att se några grundläggande ideologiska skillnader mellan de två lägren, vilket inte betyder att de inte existerar. Det är samma sak med demokraterna och republikanerna i USA. Naturligtvis finns det ideologiska skillnader mellan dem, men de är bara tydliga för politiskt medvetna amerikaner, medan det för resten av världen bara handlar om nyanser som betyder lite, särskilt när vi pratar om kontinuiteten i aggressiv amerikansk utrikespolitik. Den kollektiva västvärldens till synes ideologiska opersonlighet beror ofta starkt av de principlösa koalitionerna och ”stora tätpartierna”, som kännetecknas av ideologisk färglöshet.

Kort sagt, från vilken vinkel vi än observerar och analyserar det politiska livet i väst, kan vi inte undvika intrycket att det nästan inte finns något kvar av den klassiska uppdelningen av politiska partier och rörelser i vänster- och högerpartier. För att illustrera kan vi använda den populära hästskoteorin, som vanligtvis tillskrivs den franska filosofen och författaren Jean-Pierre Faye. I denna visuella representation av det politiska spektrumet är den distinkta höger och vänster inte på diametralt motsatta sidor av samma axel, utan tvärtom är de mycket nära varandra och berör nästan varandra i ändarna av ”hästskon”. Nästan alla de vanliga politiska partierna i väst skulle vara någonstans mitt i hästskon på detta politiska spektrum. Politiska partier, vilka som regel aldrig har haft generöst stöd från finanseliten, skulle i så fall mer än symboliskt vara någonstans i slutet av Fayes hästsko. I Tyskland skulle till exempel sådana partier vara vänstern ”Die Linke” och högern ”Alternative für Deutschland”. Dessa två partier med autentiska politiska program har tillsammans med sina väljare drabbats av systematisk marginalisering sedan de grundades fram till idag. Det här är verkligen inte en exakt matematisk vetenskap eftersom varje politiskt spektrum och teorin bakom det har ett stort antal kritiker och motståndare. Om vi skulle använda någon annan presentation som liknar den här, skulle vi dock återigen märka att de styrande politiska partierna i det kollektiva väst alltid är grupperade någonstans i samma zon.

Men att dra slutsatsen att ideologin i väst är död skulle vara ett misstag som är lika med påståendet att djävulen faktiskt inte existerar, och bara för att de oheliga vill att vi ska tro det. Den uppenbara ideologiska opersonligheten är bara ett uttryck för det faktum att den verkliga ideologin i länderna i det västerländska kollektivet, ledd av USA, är dold djupt och fast inbäddad i deras konstitutioner och lagar. Den ideologin har tålmodigt uppgraderats och utvidgats i årtionden för att bli en orörlig dogm som har höjt sig över all kritik och fördömanden. Ganska förväntat är de plutokratiska eliterna de enda med ett tydligt motiv, nästan obegränsade medel och möjligheten att skapa ett okonventionellt och onaturligt ideologiskt system som bara tjänar deras intressen och som kommer att vara omöjligt att ifrågasätta. Det skulle vara väldigt naivt att tro att denna monstruösa ideologi (värdegrunden) är ett internt problem endast för de länder som utövar den, eftersom dess skapare, finansiärer och förespråkare trots allt har hegemoniska, imperialistiska och neokolonialistiska planer och ambitioner för vilka den trots allt skapades. Aspekter av denna ideologi som är lätt igenkännliga och känns i det interna politiska livet i länderna i det kollektiva väst tjänar helt enkelt syftet att omforma dessa samhällen för att fortsätta med ännu mer aggressiva expansioner och militära ingripanden.

Andrew Gamble, professor i politik vid University of Sheffield och vid University of Cambridge, uppgav i maj 2021 att många ideologier har försökt forma västerländska samhällen tidigare, men att doktrinerna om ”ordnad frihet”, fria ekonomier och starka stater fortsatte att dominera idéerna om ”auktoritär nationalism”. Även om Gamble ser rollen som socialistiska och konservativa ideologier i länderna i västblocket, erkänner han det som ofta kallas ”västerländsk liberalism” idag som en ideologisk tanke som absolut dominerar det kollektiva västs politiska liv, och det måste erkännas att detta är ett obestridligt faktum. Det är trots allt inte konstigt, med tanke på att både västerländska socialister och konservativa inte bara tillät utan också aktivt hjälpte till att permanent införliva den västerländska liberalismens idéer i deras lands lagar. Just detta faktum ger oss i dag intrycket att alla klassiska ideologier i väst är döda. Eftersom de alltmer begränsas av sina länders konstitutioner och lagar blir västerländska konservativa och socialister allt svårare att skilja från liberaler, varför det är vanligare att prata om vänster- och högerliberaler istället för riktiga konservativa och socialister. Partier som verkligen är socialistiska eller konservativa pressas till marginalerna av det politiska livet och tvingas ofta leva ett utomparlamentarisk politiskt liv där de karakteriseras som extremistiska och radikala. Ändå är de verkliga extremisterna i själva verket förstörare av alla de traditionella värden som civilisationen byggdes på, nämligen förespråkare för modern liberalism, som vi kan se, inte längre bara är placerad till vänster utan alltmer täcker hela center-högerns utrymme.

Eftersom liberalismen historiskt uppstod som ett svar på auktoritär monarkism, och senare utvecklades som en reaktion på olika former av totalitarism, är det mer än intressant att analysera hur det kom sig att det som idag betraktas som modern liberalism i väst agerar just utifrån positioner av alltmer radikal auktoritärism och dogmatism. Mahatma Gandhi var en av historiens första stora män som såg igenom liberalismens hyckleri och förstod att brott som begåtts i den liberala demokratins namn inte är mindre hemska än de som begås i namn av öppet totalitära ideologier. Men när vi pratar om kritiken av liberalismen lämnade den ryska filosofen, statsvetaren och universitetsprofessorn Dr. Alexander Dugin det djupaste märket. Dugin talar med rätta om ”liberalismens diktatur” eftersom det är ett ideologiskt fenomen och en praxis som etablerar ny totalitarism i de falska friheternas namn, som effektivt avskaffar alla verkliga friheter. Dugin är en av de första teoretikerna som tydligt erkände utvecklingen av det ursprungliga liberala tänkandet från en autentisk kamp för individuell frihet till den monstruösa ideologi den är idag. Han insåg att dessa mutationer var så plötsliga, radikala och dramatiska att han kallade den dominerande ideologin i det moderna väst ”Liberalism 2.0”. På detta sätt ville Dugin dra en tydlig historisk gräns mellan det förflutnas liberalism och nutidens och framtidens avvikande, destruktiva och mycket farliga liberalism. Liberalism 2.0 är i grunden pseudoliberalism, förnekandet av alla verkliga mänskliga rättigheter och friheter, en ideologi som har utvecklat en mycket odemokratisk karaktär och inte tolererar någon kritik mot sin ”värdegrund”. Men eftersom den skyddas av mycket kraftfulla förtrycksinstrument har den inte bara sina heliga dogmer utan också en inkvisition som kan skydda dem.

Fortsättning följer